Detta är den tredje delen i Nya Arbetartidningens pågående artikelserie om första världskriget, som utspelade sig för exakt 100 år sedan. I denna artikel behandlas den kemiska krigföringen som var ett ständigt återkommande inslag under detta krig, det så kallade ”gaskriget”.
Stridsgaserna fanns med under hela första världskrigets förlopp, från dess början till dess slut. Under krigets gång utvecklades dessa stridsgaser till allt värre varianter. Kemiforskarna på bägge sidor lade ner mycket kraft och energi på denna kemiska kapplöpning. Den franska armén började det hela med att sända tårgas mot tyskarna i augusti 1914. Gasen är sällan dödlig, enbart i väldigt höga koncentrationer, och den första attacken gav ingen större effekt på den tyska armén, eftersom koncentrationen var alltför låg.
Det får nog sägas att gaskriget började på allvar under våren 1915, nu i dagarna för exakt 100 år sedan. I slutet av 1914 hade ett blodigt slag utspelat sig utanför den belgiska staden Ypern. 250 000 soldater hade stupat under det en månad långa slaget, som kan sägas markerade början på det blodiga skyttegravskrig som kännetecknade första världskriget. Den 22 april 1915 inleder tyskarna en ny offensiv i Ypern som återigen skulle skriva in detta lilla belgiska samhälle i historieböckerna. Offensiven inleddes genom att tyskarna släppte ut hela 180 000 kilo klorgas ur nästan 6 000 cylindrar.
Detta var första gången i världshistorien som kemiska stridsmedel användes i stor skala. Klorgasen var nyutvecklad så fransmännen hade ingen aning om vad det var för besynnerlig dimma som blåste in mot dem från den tyska sidan. När gasen trängde ner i de franska skyttegravarna och tusentals soldater dog på bara ett ögonblick uppstod panik. De överlevande flydde och tyskarna, som bar gasmasker, kunde rycka fram. 6 000 personer dog på slagfältet den dagen. De allra flesta inom loppet av bara några minuter till följd av att klorgasen frätt sönder deras lungor.
Klorgasen hade utvecklats av ett arbetslag av tyska kemister under ledning av Fritz Haber (1868–1934). Denna typ av gas passade Tyskland som hand i handske. Dels hade landet stora lager av klor. Dels är klorgasen så pass tung att den färdas längs med marken. Detta innebar att gasen trängde ned och fyllde de franska skyttegravarna istället för att lätta och flyga upp i luften. Klorgasen bildade ett gasmoln som såg ut ungefär som en dimma. Eftersom de tyska soldaterna hade utrustat sig med gasmasker kunde de rycka fram i skydd av gasmolnet och på så sätt flytta fram sin frontlinje.
Tyskarna vann det andra slaget vid Ypern, efter att de använt sig av klorgasen för första gången. Gaskriget handlade dock som sagt om en kemisk kapprustning mellan bägge sidor. Ett knappt halvår senare hade britterna också lyckats utveckla klorgas och därmed knappat in på tyskarna i kapprustningen. Tyskarnas svar på detta blev att i slutet av 1915 utveckla den ännu giftigare gasen fosgen. Denna gas var dessutom mycket mer förrädisk än klorgasen, eftersom den var både osynlig och luktfri. Klorgasen syntes genom stora gasmoln och hade en karaktäristisk sötaktig lukt. Gasen fosgen var däremot extremt svår att upptäcka. Dessutom gav inte heller fosgen någon omedelbar effekt på de som utsattes för den. Efter att någon hade andats in gasen kunde det dröja flera timmar innan de helt plötsligt dog av lungödem. Britterna kom att utveckla fosgen ett halvår senare och var då återigen ikapp tyskarna.
Det var inte bara nya stridsgaser som gång på gång utvecklades under kriget, utan forskarna uppfann även allt bättre skyddsutrustning mot stridsgaserna. I början av kriget försökte de brittiska soldaterna skydda sig mot gasen så gott de kunde med våta bomullstrasor. Senare utvecklade britterna speciella gasmasker med ett kemiskt filter som kunde rensa luften från giftgas. Under sommaren 1917 tog tyskarna kommandot i kapprustningen ytterligare en gång, när man för första gången använde den nyutvecklade senapsgasen. Denna slog inte bara ut lungorna, utan drabbade även offren med blindhet, brännsår och inre blödningar. Även om en person skyddade sig med gasmask kunde alltså senapsgasen skada huden, om den inte skyddades ordentligt.
I oktober 1917 lyckades även britterna utveckla senapsgas. Denna drabbade under krigets allra sista månad den blivande nazistledaren Adolf Hitler. Han förlorade tillfälligt synen i en gasattack, men överlevde. Tyskarna producerade under krigets sista år 1 000 ton senapsgas i månaden, vilket vittnar om hur omfattande den kemiska krigföringen var under första världskriget. När kriget tog slut var bägge sidor i färd med att utveckla ännu dödligare stridsmedel, men fick inte tillfälle att färdigställa dessa. Bland annat försökte britterna utveckla en arsenikhaltig rök som skulle kunna tränga igenom även de mer avancerade gasmaskerna med kemiska filter. Den tyske chefskemisten Fritz Haber arbetade med olika cyanidgaser, framförallt det som senare kom att få namnet Zyklon A. Denna gas kom med tiden att vidareutvecklas till Zyklon B – den ökända gas som användes av nazisterna under Förintelsen på 1940-talet.