Kultur

ALL HAIL – en liveshow med podcasten Welcome to Night Vale

Anna-Sara Wännman
Publicerad i
#113
Lästid 5 min

FÖRESTÄLLNING För två år sedan gav jag, efter mycket tjat från en vän, podcasten Welcome to Night Vale en chans. Jag lyssnade på ett avsnitt men tyckte mest den var konstig och osammanhängande. Jag lyckades till och med somna till den och vaknade irriterat till en glad punkig låt i mitten av episoden, en del som radiovärden presenterar som ”the weather”.

Jag lovade mig själv att aldrig utsätta mig för den podcasten igen, men efter mer tjat från samma vän så gav jag den en chans till. Sen en till. Två år senare sitter jag i publiken framför en scen i Stockholm. På scenen står Meg Bashwiner och presenterar All Hail, en liveshow av Welcome to Night Vale. Bakom mig sitter en ung tjej med fluffig, lysande tutu och tröja med texten ”all hail”. Bredvid henne sitter ”the faceless old woman who secretly lives in your home”. Själv är jag ”the nameless young woman who screams in the crowd”. För skriker uppspelt gör jag när Cecil Baldwin äntrar scenen. Är du en lyssnare av Welcome to Night Vale och inte fick chansen att se All hail så bör du sluta läsa här. Återkom när du hört den kommande publiceringen online av All hail. Är du blivande frälst läser du vidare på egen risk för spoilers av ditt framtida lyssnande.

Cecil Baldwin öppnar föreställningen med frasen ”Sticks and stones may break your bones. That’s only one thing sticks and stones may do to you. Welcome to Night Vale”. Welcome to Night Vale utspelar sig i den imaginära staden Night Vale. Staden ligger på en okänd plats i en amerikansk öken, långt ifrån annan civilisation. Cecil lämnar två gånger i månaden nyheter från staden. Han berättar allt ifrån ”the community calender” till ”traffic news”.

I Night Vale kan vad som helst hända, ofta utan att någon ens lyfter på ögonbrynen för det. Till exempel så flög det en dag in ett självlysande moln i staden. Detta moln mullrar och emellanåt ramlar det ut döda djur ur det. Molnet blir snabbt en del av staden och också dyrkat av stadens invånare. ”All hail the mighty glow cloud” mantras det på gatorna. Glow Cloud får anställning som skolans rektor och bosätter sig i Night Vale. När Cecil har öppnat föreställningen med den sedvanliga frasen ”welcome to Night Vale” så konstaterar han att Glow Cloud just nu svävar ovanför radiostationen. Vad vill Glow Cloud? Varför mullrar den så högt? Varför faller det döda kor ur den?

Eftersom Glow Cloud ända sedan den flyttade in i Night Vale har dyrkats likt en Gud så har mantran och gruppmässor uppkommit. Också en ’bekännelse’ lik ”fader vår” har uppkommit. Cecil föreslår att vi, nu när vi inte vet vad Glowcloud vill, ska mässa denna bekännelse tillsammans i ett försök att tillfredsställa Glow Cloud. Tillsammans med Cecil så mässar alla i publiken, hand i hand. Detta är det närmsta jag har kommit, och förmodligen kommer att komma, en sektliknande upplevelse. Cecil och vi i publiken mässar: ”we join as one so we are easier to rule”.

Redan när Meg Bashwiner presenterar showen så nämns ’the president’ för första gången. USA:s president. ”We are sorry about that”. Jag tänker tillbaka på det när jag själv mässar mantrat ”we join as one so we are easier to rule”. Jag tänker på alla gånger i historien som ledare har utnyttjat rädslor hos människor för att föra ihop oss. Som en fåraherde som samlar sina får. När vi alla är samlade under samma rädsla så är vi enklare att styra. Då springer vi tillsammans och följer varandra. Herden tar täten, fåren följer efter. Kanske känner vi inte ens igen att vi följer en herde utan tror vi följer vår egna vilja. Cecil sätter ord på mina tankar: ”What if when I think I do my normal report from a normal town, what if I don’t have control over my voice?”. Ett muller skakar om salongen och Glow Clouds röst hörs genom Cecils kropp.

Glow Cloud berättar om sina drömmar, sina visioner och intentioner. Sina egna, inte våra. Vi har våra egna. Den ber oss att sluta med vårt tjatiga mässande och ber oss att tänka för oss själva istället. Glow Cloud ber oss att gå ut och göra gott i världen. Att bara sluta mässa är dock inte nog, en är lika mycket en del av skocken med får även om en är tyst. Glow Cloud uppmanar: ”Being good is an action, not a description”. För att faktiskt göra någon skillnad, för att ta en annan väg än den som ”the president” leder oss till med knep och rädslor, så behöver vi vara aktiva. ”It’s not to not do harm, it’s to do good”. Glow Cloud avslutar med hälsningen ”a lovely all hail to you as well” och Cecil får tillbaka sin kropp och sin röst.

När jag går ut från salongen så tänker jag på vilken kraft vi alla har inom oss om vi väljer aktion. Jag tänker på de som försöker styra oss med kraften av rädsla och jag bestämmer mig för att inte styras av rädslan, och inte heller bara inte göra skada, utan göra gott. Jag tänker på låten ”The jailer” som Erin McKeown spelade som introduktion till showen. Låten till ’the president’:
You can’t keep us out
try to stop a water
try to stop a fire
try to stop a culture

Amen, or whatever.

Lämna en kommentar