Lars Werner och CH Hermansson. Partiledare under en mer svartvit tid. Foto: Arkivbild
Print Friendly, PDF & Email

I förra numret lovade vi en fortsättning på artikelserien med rubriken ”Vänsterpartiernas dubbelspel” i form av en analys av Schymans s.k. Talibantal. Vi insåg dock att denna analys kräver en bakgrund som beskriver den brist på egen politisk identitet som har kännetecknat Vänsterpartiet och dess föregångare VPK och SKP. Det har gjorts många analyser av den politiska tradition som V är ett resultat av. Många av dessa analyser har emellertid missat det vi kommer att försöka belägga i detta och även i nästa nummer: Vänsterpartiets brist på en egen politisk identitet.

Vänsterpartiet fick sitt namn 1990. Partiets föregångare hette Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), som fick sitt namn 1967. VPK:s föregångare hette Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och bildades 1921. De som bildade SKP kom i sin tur från Sveriges socialdemokratiska vänsterparti – en utsplittring ur Socialdemokraterna 1917. Det vore fel att säga att SKP, politiskt sett, var en naturlig vidareutveckling av Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Det är också fel att säga att dagens Vänsterparti är bärare av det politiska arvet från SKP. Vänsterpartiet saknar en egen politisk-historisk identitet. Dagens V är heller inte uttryck för någon social rörelse i samhället. Detta blir lättare att förstå om vi jämför V med några andra av partierna i Sveriges riksdag.

Socialdemokraterna har kontrollen över de 14 olika fackförbunden som ingår i Landsorganisationen (LO). Detta parti har även kontroll över försäkringsbolaget Folksam, affärsrörelsen Coop, studieförbundet ABF, mm. Och S har dessutom ett stort inflytande över olika tjänstemannafack, speciellt för offentliganställda. Partiet bär tydliga spår av en ”vilande”, inte död, arbetar- eller löntagarrörelse. Detta är alltjämt socialdemokratins existerande sociala bas. Och det är ur denna utomparlamentariska sociala bas som S hämtar den ena delen av sin identitet. Men det finns även en andra del av partiets identitet. Denna utgörs av Socialdemokraternas parlamentariska sida, uttryckt av partiets långa innehav av regeringsmakten samt kontroll och prägling av statsmaskineriet.

Dessa två sidor har ibland kommit i öppen och hård konflikt med varandra. Ett sådant tillfälle var i samband med debatten om löntagarfonderna. Därför måste socialdemokratins dubbla karaktär betonas då partiet ska beskrivas som en historisk rörelse. Det gäller att understyrka både dess utomparlamentariska gren främst i form av fackföreningsrörelsen och dess parlamentariska gren i form av det långvariga regeringsinnehavet. Det är denna dubbla identitet som ligger bakom att Arbetarpartiet betecknar socialdemokratin som ett borgerligt arbetar-parti. Detta till skillnad från ett rakt igenom borgerligt parti som Liberalerna. Eller till skillnad från ett demokratiskt socialistiskt parti som Arbetarpartiet.

Moderaterna och dess föregångare har, i stort sett, alltid utgjort borgerlighetens huvudparti. Historiskt sett ligger partiets styrka i dess kopplingar till bankerna och andra storföretag, till officerskåren samt kungahuset. Moderaterna är ett klassparti med alla de muskler som staten och kapitalet förfogar över. Men p g a socialdemokratins väldiga styrka, inte idag men historiskt sett, har Moderaterna tvingats dela inflytandet över både stat och storföretag med arbetarrörelsen. På ett djupare plan speglar denna ”kompromiss” mellan S och M arbetarrörelsens sociala tyngd i samhället.

Erfarenheterna av den s.k. Storkonflikten 1980 mellan arbetsgivarna och den borgerliga regeringen å ena sidan, och den till Socialdemokraterna knutna fackföreningsrörelsen å den andra, var att S-LO kunde tvinga både arbetsgivarna och den borgerliga regeringen på knä inom loppet av endast elva dagar. Detta är den utomparlamentariska makt som Socialdemokraterna besitter – om det gäller. När det gäller den parlamentariska sidan hos socialdemokratin tas sällan något viktigt beslut vad gäller säkerhets- eller försvarspolitik, EU- eller energipolitik, utan att S och M först har kommit överens. Moderaternas verkliga politiska identitet består i att bekämpa, och om möjligt radera ut, socialdemokratins andra och utomparlamentariska sida. Den makt som finns hos den till S knutna fackföreningsrörelsen.

Kristdemokraterna har också vuxit fram ur en rörelse, nämligen frikyrkorörelsen. Även KD har alltså en ”utomparlamentarisk” gren. Denna skulle, eventuellt, kunna ge partiet en möjlighet att komma igen om det skulle falla ur riksdagen. Till skillnad från utvecklingen för många politiska folkrörelser har den s.k. Pingströrelsen (ur vilken KD är sprunget) lyckats behålla mycket av sin styrka. Rekordnoteringarna medlemsmässigt kom under 1980-talet, då Pingströrelsen hade uppåt 100 000 medlemmar fördelade på över 500 församlingar. 2014 var motsvarande siffror ca 85 000 medlemmar fördelade på 456 församlingar.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv din kommentar!
Skriv ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.