Foto Fernando Butcher (CC BY 2.0)
Print Friendly, PDF & Email

Storbritannien ska lämna EU om mindre än ett år. Den officiella tidpunkten för utträdet är satt till den 29 mars 2019 kl 23:00. Det brittiska EU-utträdet är ett resultat av den folkomröstning om EU-medlemskapet som hölls den 23 juni 2016 där en majoritet röstade för ”Brexit”. Labourpartiet har sagt sig sluta upp bakom resultatet i folkomröstningen.

Den brittiska regeringen, som leds av det borgerliga Tory-partiet, har nu lagt fram sin proposition för hur utträdet ska gå till kallad ”The EU Withdrawal Bill”. Propositionen innebär att regeringen får enväldig makt över utträdesförhandlingarna. Regeringens makt har jämförts med kung Henrik VIII, vars dekret kunde annullera parlamentets vilja. Men detta var 1539! Detta visar vad euroskeptikernas tal om att ”ta tillbaka kontrollen” under folkomröstningskampanjen verkligen var värt.

Skamligt nog var det flera av Labours parlamentsledamöter som gick emot sitt eget parti och röstade med regeringen. De försvarade sig med att de röstade för Brexit. Men processen att lämna EU kräver inget odemokratiskt Tory-ledarskap. Vad Labour-ledamöterna egentligen röstade för var en fortsättning av Tories åtta år av nedskärningar och åtstramningar som drabbat de fattigaste hårdast.

Utträdespropositionen handlar om själva processen för att lämna EU. Men trots detta så innehåller den INGA detaljer om själva villkoren för utträdet! Detta låter kanske osannolikt – men det är sant. Sedan folkomröstningen 2016 har Tory-regeringen spenderat enormt mycket tid med att strida inbördes istället för att förhandla med EU om de verkligt viktiga frågor som utträdet sätter på dagordningen. Premiärminister Theresa May kläms mellan dessa två stridande falanger.

Labourpartiets hållning till utträdesprocessen har varit defensiv och partiets attityd kan sammanfattas med orden ”konstruktiv tvetydighet”. Detta innebär i praktiken att Labour reagerar på regeringens förslag när de presenteras. Och agerar därefter enligt ledorden ”vad ligger i arbetarklassens intresse” utifrån varje given situation.

Bakgrunden till denna hållning ligger Labourledningens strävan att hålla ihop partiet. Även om två tredjedelar av Labourväljarna röstade ”Remain” så var det en betydande majoritet av Labourväljarna i vissa valdistrikt, främst i mellersta och norra England, som röstade för Brexit. Labourledningen försöker blidka båda sidorna för att undvika splittring. Den ”konstruktiva tvetydigheten” har fungerat hittills, men det är en svår balansgång att hålla. Det är den politiska motsvarigheten av att rida på två hästar samtidigt.

I praktiken handlar det om att ta ställning till en rad olika frågor som EU-utträdet sätter på dagordningen. En sådan fråga handlar om vad som ska hända med gränsen mellan Nordirland och Irland, som utgör Storbritanniens enda landgräns mot EU. Irland är fortsatt en del av EU. Inom EU får det inte förekomma några importtullar eller tariffer (skatt på importerade varor). Om Storbritannien vill börja ta ut tariffer och importtullar från övriga Europa måste gränsen mot Irland bevakas, bland annat för att kunna motverka varusmuggling. Gränsen är 500 km lång och det finns övergångar på 275 olika platser. Till detta kommer ett ytterligare problem. En rad irländska jordbruk har marker på båda sidor om gränsen och driver sin boskap fritt fram och tillbaka mellan Irland och Nordirland (som utgör en del av Storbritannien).

En ”hård” gräns, även som den mellan länder som USA och Kanada som har vänskapliga relationer, kräver beväpnade vakter. På båda sidor. En bevakad gräns där passerande fordon måste kontrolleras kan även innebära störningar för handeln. Irland ligger i EU:s västligaste hörn och det mesta av landets handel med Europa passerar genom Storbritannien. Irländarna röstade inte för handelsstörningar.

Det enda alternativ till en ”hård” gräns mot Irland som presenterats är att Storbritannien förhandlar fram en tullunion med EU. Inom en tullunion skulle Storbritannien kunna behålla samma tariffstruktur som EU. Och finns det inga tariffer så finns det heller inget behov av en ”hård” gräns. Labour har argumenterat för att skapa en sådan tullunion. Men Tories är hårdnackade motståndare till detta.

Även om frågan om tariffer och importtullar fått stort utrymme i den brittiska debatten så är dessa inte den viktigaste frågan när det gäller att försvara jobben. Om en skatt på en importerad vara räddar en arbetares jobb i Storbritannien (och det är inte alls säkert att så blir fallet) så är det oftast på bekostnad av någon annans jobb. Ett handelskrig med ständigt höjda tariffer och importtullar riskerar att leda till minskad handel överlag – vilket alla i slutänden förlorar på. Detta brukar ibland kallas för ”svälta räv”-politik (beggar-thy-neighbour).

Det verkliga hotet mot jobben, i en modern kapitalistisk ekonomi på 2010-talet, kan visa sig vara de handelsstörningar som återupprättade gränser utan en tullunion innebär. Låt oss ta flygplanstillverkaren Airbus som ett exempel. Airbus är ett europeiskt konsortium med produktion i en rad olika länder. Företaget har varnat för att om Storbritannien drar sig ur EU utan ett bra avtal så riskerar detta att leda till en flykt att just den typ av kvalificerade jobb som det finns ett desperat behov av i Storbritannien. Airbus har 14 000 anställda i Storbritannien – bland annat i Broughton i Wales där de tillverkar vingar till flygplanen. Uppåt 100 000 andra arbetare ingår i en mödosamt planerad kedja av underleverantörer som styrs elektroniskt för att rätt komponenter ska hamna på rätt plats ”just-in-time”, dvs just då de behövs. Den minsta störning i denna produktionskedja kan få katastrofala konsekvenser. Alltför stora förseningar kan innebära att Airbus flyttar sin produktion från Storbritannien. Men denna typ av problem har Tory-regeringens förhandlingsteam ännu inte lagt någon som helst tankeverksamhet på! Och klockan tickar.

Låt oss ta ett annat exempel i form av det klassiska brittiska bilmärket Mini (som ägs av BMW). Den tyskägda ”brittiska” Minin tillverkas till ungefär 40 % i Storbritannien – liksom många andra brittisktillverkade bilar. Minins vevaxel gjuts i Frankrike. Sedan transporteras vevaxeln till Birmingham för att borras och fräsas. Därefter transporteras den till München för att monteras i motorn. Slutligen ankommer vevaxeln till Oxford för att monteras i själva bilen. Senare kan den återigen transporteras ut i Europa för att säljas på export. Den vevaxel som påbörjade sin resa i Frankrike kan ha transporterats över 3000 km innan den når kunden!

Denna typ av produktionskedjor är typiska för multinationella industriföretag i 2010-talets globaliserade kapitalistiska ekonomi. Vinstmarginalerna pressas hela tiden och varje produktionskedjas livskraft är bräcklig. Att bygga en alternativ kedja på grund av störningar kan innebära miljoner i extra utlägg. Enligt hamncheferna i Dover kan en försening på så lite som två minuter i hamnen leda till nästan tre mil långa bilköer på motorvägen från hamnen!

Verkar Tory-regeringen bry sig om detta? Det finns inga tecken på att de ens har ägnat en tanke åt dessa problem! Det är Labourpartiets plikt att försvara varje jobb. Om detta innebär att man tvingas kompromissa och acceptera vissa av de handelsregler som regleras av EU:s tullunion och inom EU:s gemensamma marknad – må så vara.

EU:s gemensamma marknad utgör ett försök att skapa en enhetlighet när det gäller handel inom EU. Tanken är att varje land ska omfattas av samma regler så att inget land ska kunna ”bjuda under” något annat eller fuska för att roffa åt sig konkurrensfördelar. Den gemensamma marknaden innebär också frihandel och fri rörlighet av arbetskraft inom EU.

Det är inte omöjligt att Torypartiets okunniga och panikslagna förhandlare kommer att kapitulera inför EU på fråga efter fråga ju närmare utträdesdagen i mars nästa år kommer. Vissa talar redan nu om att det kan bli en ”BINO” (Brexit In Name Only – ett utträde enbart till namnet), som innebär att Storbritannien i princip behåller alla sina avtal med EU. Huruvida detta händer kommer till stor del att bero på styrkeförhållandena inom Torypartiet. Ett utträde enbart till namnet kommer dock oundvikligen att dömas ut som ett förräderi av euroskeptiska högerpopulister som Nigel Farage från UKIP.

Vilken framtid kan socialister erbjuda? Labours inriktning på att försvara jobb och arbetsrätt i ljuset av en Tory-ledd Brexit är nödvändig. Men den är inte tillräcklig. Labour måste också kunna erbjuda en trygg framtid för de hundratusentals arbetare och arbetslösa som drabbats av avindustrialiseringen och som röstade för Brexit som en protest mot etablissemanget. Den sida av Labour som dessa sett under många år har alltför ofta bestått av högervridna lokala Labour-parlamentsledamöter som stått för nedskärningar och privatiseringar.

Labours program inför valet 2017 hade titeln ”För de många, inte de få”. Detta var ett stort steg framåt jämfört med tidigare valmanifest. Men arbetare i dessa, av etablissemanget bortglömda, områden behöver en väg framåt mot en trygg och välmående framtid. Labour måste åstadkomma mer. Labour måste, under ledning av Jeremy Corbyn, lägga fram ett konkret program för jobb och investeringar och erbjuda en omvandling av Storbritannien i socialistisk riktning. Vilken hållning Labour än intar när det gäller Brexit så måste utarbetandet av ett sådant program vara Labours huvudprioritering. Samt att ena den brittiska arbetarklassen bakom detta program.

Det finns nämligen en risk för att frågan om Brexit splittrar den brittiska arbetarklassen. En falang inom Labour – som till stor del består av Corbyns vanliga kritiker från höger – förespråkar genomförandet av en andra folkomröstning om EU då de är missnöjda med resultatet av den första. Detta är helt fel väg att gå. De styrande inom EU har tidigare ignorerat folkomröstningar i Holland, Frankrike, Irland och Grekland. Detta systematiska trampande på folkviljan i olika medlemsländer är ett av skälen till att många inte litar på EU-etablissemanget. Kravet på en ny folkomröstning i Storbritannien riskerar att stärka känslan av utanförskap hos dem som röstade för Brexit. Återigen ska deras åsikter ignoreras.

Labour måste ta frågan om Brexit på största allvar för att undvika splittring mellan arbetarna. Frågan är avgörande – och Labour måste ha rätt svar. Oavsett om vi är med i EU eller står utanför så drabbas arbetare och andra löntagare av kapitalismens växande problem. Därför är utarbetandet av ett socialistiskt program för jobb och investeringar, för att stoppa avindustrialiseringen, helt avgörande. Samt att mobilisera den brittiska arbetarrörelsen bakom detta program.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv din kommentar!
Skriv ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.