De all-arabiska proteströrelserna har även satt sin prägel på konflikten Israel-Palestina. Mubaraks fall i Egypten och pressen mot regimen i Syrien har tvingat de palestinska rivalerna Hamas (Gaza) och Fatah (Västbanken) att skriva under ett försoningsavtal. Avtalet innebär att Fatah och Hamas, efter 4 års splittring och inbördeskrig, gått med på att bilda en gemensam regering och anordna val inom ett år.
Denna nya enighet har skrämt den israeliska regeringen. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har krävt att den palestinske presidenten Mahmud Abbas, som tillhör Fatah, ska välja: antingen samarbete med Hamas – eller fred med Israel. Netanyahu kallar palestiniernas uppgörelse för ”en seger för terrorismen”. Detta trots att Hamas, som på pappret säger sig vilja att staten Israel ska förgöras, i samband med uppgörelsen i praktiken erkände Israels rätt att existera. Uppgörelsens målsättningen att bilda ett självständigt Palestina bestående av Gazaremsan och Västbanken, med Jerusalem som huvudstad, var ett indirekt erkännande av Israel.
Barack Obama presenterade i sitt tal om Mellanöstern en ny linje för USA när det gäller Palestinakonflikten. ”USA tror att förhandlingar ska resultera i två stater, med permanenta gränser mot Israel, Jordanien och Egypten och permanenta gränser för Israel mot Palestina. Vi tror att Israels och Palestinas gränser ska vara baserade på 1967 års gränslinjer med ömsesidigt, överenskomna byten, så att säkra och erkända gränser kan upprätthållas för båda stater. Det palestinska folket måste ha rätt att styra sig själva, och nå sin fulla potential, i en suverän stat.” Detta uttalande är sensationellt, även om det inte är förankrat i den amerikanska kongressen.
Kraften i den all-arabiska rörelsen har pressat Obama att förespråka en återgång till de gränser som gällde innan sexdagarskriget år 1967, dvs i praktiken gränserna från år 1949! Detta innebär bl a ett underkännande av den 720 kilometer långa barriär som Israel byggt mot Västbanken. Barriären, som till stor del består av en åtta meter hög mur som får Berlinmuren att framstå som en modellbyggsats, går idag långt in i de palestinska områdena på Västbanken. USA har pressats att distansera sig från Khadaffi och infört en flygförbundszon. På samma sätt innebär Obamas uttalande om bildandet av en palestinsk stat en unik reträtt – som sker under trycket från den all-arabiska proteströrelsen. Detta visar på vilken enorm kraft som rörelsen besitter.
Samtidigt har palestinier både i de palestinska områdena och i kringliggande länder blivit djärvare. Det märktes inte minst under protesterna på 63-årsdagen av staten Israels bildande. Palestinierna sörjer då att över 760 000 personer fördrevs från sina hem.
I år, med den all-arabiska proteströrelsen i ryggen, blev skärptes protesterna. Bl a genomfördes en gemensam aktion i Libanon, Syrien och på Gaza. Hundratals människor forcerade gränskontrollerna. Den israeliska militären svarade genom att skjuta in i folkmassorna. I södra Libanon dödades minst tio personer och över 100 skadades. Ett antal människor ska även ha dödats i skottlossning på Golanhöjderna. I Jordanien marscherade 500 personer mot gränsen, men stoppades av säkerhetsstyrkor.
Istället organiserades ett protestmöte. I norra Gazaremsan öppnade en israelisk stridsvagnsbesättning eld mot stenkastare och omkring 80 människor skadades. På Västbanken, nära Jerusalem, drabbade israeliska soldater och stenkastare också samman.
Den all-arabiska rörelsens inverkan på Israel-Palestinakonflikten understryker bara ytterligare dess styrka. Och än så länge har vi bara sett början på denna rörelse