Inrikes

Vårens segrare … och förlorare

Patrik Brännberg
Publicerad i
#23
Lästid 3 min

Vinden har vänt. Alliansregeringen är vårens förlorare inom svensk politik, efter att ha förlorat det momentum som man haft sedan den ekonomiska krisen  våren 2008. Regeringen pressas av sjunkande opinionssiffror, Saab-krisen samt av att vara i minoritetsposition i riksdagen.

Enligt SCB:s opinionsundersökning i maj var oppositionen (S, V, Mp) 2 procentenheter större än regeringspartierna. (47,4 mot 45,4). Totalt har S ökat med 3 procentenheter sedan nov 2010. Det är bland kärntrupperna man tagit störst steg framåt. Bland LO:s medlemmar har S ökat med 7 procentenheter till 54,0 %. I de fyra nordligaste länen har S ökat med 5,5 enheter till totalt 50,1 %. Bland SACO-medlemmar ökar dock stödet för M, vilket antyder en klassmässig polarisering.

Oroande för Reinfeldt är att både C och Kd pressas ned mot 4-procentsspärren. Under stora delar av 1900-talet var C det största borgerliga partiet. Under 50-talet styrde man landet i en koalitionsregering tillsammans med S. På 70-talet fick man, tack vare sitt kärnkraftsmotstånd, över 25 % av rösterna. Nu håller partiet på att ”ätas upp” av M – i ett samarbete C själv tog initiativ till.

C har, under Maud Olofsson, övergett sina profilfrågor. Partiet har skrotat sitt kärnkraftsmotstånd. Partiets EU-motståndare har marginaliserats. Under Olofsson har C istället sökt sig till höger om moderaterna. Ungdomsförbundets antifackliga kampanj under valrörelsen 2010, ”Fuck facket forever”, var den dumdryga Maudismens absoluta höjdpunkt.

Centerpartiets ursprungliga väljare, småbonden, är till stor del borta. Men problemen med avfolkning och utarmning av service i glesbygden är större än någonsin. Även denna ”C-fråga” har Olofsson sålt ut. En av alliansregeringens första åtgärder var ett skatteutjämningssystem som gynnade storstäderna på glesbygdens bekostnad.

Att både C och KD, för att överleva, kommer att tvingas profilera sig mot M innebär problem för Reinfeldt. Mycket talar för att högeralliansen kommer att framstå som mycket mer splittrad inför valet 2014.

Till skillnad från 2006-2010 är Alliansen nu i minoritet. Man har förlorat flera viktiga omröstningar där Sd röstat för oppositionens förslag. Oppositionen lyckades stoppa utförsäljningen av statliga bolag och genomdriva en stor besparing på regeringskansliet. Men mest svider nederlagen inom arbetsmarknadspolitiken.

Oppositionen har bl a satt stopp för ytterligare placeringar inom Fas 3, tvingat regeringen att åter utreda Lex Lavall samt utestängt företag som lönedumpar från offentliga upphandlingar. Även om flertalet av dessa beslut bara är s.k. tillkännagivanden (dvs uppmaningar till regeringen) kännetecknar de betydelsefulla bakslag. Regeringen riskerar att inte bara framstå som splittrad, utan också som regerings-oduglig inför nästa val.

Tankesmedjan Timbro föreslår att regeringen ska upprätta ett långsiktigt samarbete med Sverigedemokraterna för att lösa regeringsfrågan. Reinfeldt, å sin sida, har antytt ett närmare samarbete med Mp. Båda vägarna är vanskliga för regeringen. Ett samarbete med Åkesson skulle legitimera Sd. Ett samarbete med Mp skulle troligen bygga in ytterligare motsättningar i regeringen.

Till dessa problem ska läggas regeringens uppseendeväckande passivitet, och ibland sabotageliknande agerande, under Saab-krisen. Alliansen, som vunnit valen på sin propaganda om jobbpolitiken, kan, om det går illa för Saab, komma att framstå som företagets dödgrävare.

Sanningens ögonblick, för regering såväl som opposition, blir höstbudgeten. Regeringen planerar då att genomdriva ytterligare ett femte jobbskatteavdrag värt ca 14 mdr kronor –trots att majoriteten i riksdagen motsätter sig detta.

En regering som inte har en majoritet i opinionsundersökningarna, eller ens i riksdagen, kan alltså komma att pressa igenom ytterligare skattesänkningar som främst gynnar de rika och som på sikt urholkar den gemensamma välfärden. Frågan om nyval måste diskuteras på arbetsplatser och i lokala fack.

Höstbudgeten blir också det tillfälle då Juholts Socialdemokrater för första gången måste presentera ett alternativt regeringsprogram. Juholt har hittills argumenterat mot Alliansens  skattesänkningar, men utan att presentera något eget program mot nedskärningar och avindustrialisering.

De som räknat ut Socialdemokraterna var alldeles för tidigt ute. Men arbetarrörelsen måste presentera ett alternativt program. Annars kan vårens förlorare, Alliansregeringen, komma att bli höstens vinnare.

Tabell: Väljarsympatier (SCB) Maj ’11 Valet ’10
Centerpartiet 4,5 6,6
Folkpartiet 6 7,1
Moderaterna 31,1 30,1
Kristdemokraterna 3,8 5,6
Socialdemokraterna 34 30,7
Vänsterpartiet 4,5 5,6
Miljöpartiet 8,9 7,3
Sverigedemokraterna 5,7 5,7

Lämna en kommentar