Upploppen i England är det kapitalistiska samhällets absoluta misslyckande. Storbritannien har Västeuropas mest ojämlika samhälle.
Enligt Oxfam lever mer än 13 miljoner britter, över 20 % av befolkningen, under fattigdomsgränsen (ca 1 300 kr/vecka). Över hälften av dessa är s.k arbetande fattiga. A-kassan ligger på 700 kr/vecka. I stadsdelen Tottenham, kravallernas epicentrum, ligger arbetslösheten idag på nära 9 %. Arbetslösheten har varit hög i dessa områden ända sedan 70-talet. I vissa familjer har varken föräldrar eller barn någonsin haft ett jobb.
De senaste årens politik har gjort illa värre. Under förra sommaren eskalerade attackerna mot välfärden när regeringen Cameron/Clegg beslutade om nedskärningar på sammanlagt omkring 80 miljarder pund. Nedskärningar som bl a ska finansieras med sänkta pensioner, nedbantade välfärdsprogram och uppsägningar. Speciella bidrag som tidigare gick till utsatta områden har försvunnit. Universitetsavgifterna är idag uppe i nästan 90 000 kr/termin – vilket gör det omöjligt för många unga från utanförskapsområden att studera på universitet.
Klassklyftorna har också gett upphov till en situation där droger och gängkriminalitet blivit vardagen för tusentals unga. När skolor förfaller, vårdcentraler försämras och ungdomsgårdar läggs ned skapas ett tomrum som gängen fyller. Nästan 30 % av unga britter har idag testat marijuana. I de utsatta stadsdelarna är siffran förmodligen ännu högre. För DN berättar en butiksägare hur en grupp på 10-15 personer trängt sig in på hans butik, slagit sönder skyltfönstren och sedan stulit sprit och cigaretter. Daily Mails journalist beskriver hur unga plundrare bar stöldgods direkt från butiker till äldre medlemmar i de kriminella gängen i bilar utanför. Elektronikbutiker och affärer för sportkläder drabbades hårdast av plundringen.
Utan tvekan är kravallerna ett uttryck för en ohållbar social situation. Och av årtionden av orättvisa och brutala polisingripanden. Frustrationen över arbetslöshet, utanförskap och fattigdom exploderade. Utlösande faktor var polisens dödsskott. Men det vore fel att se kravallerna, och dess brutalitet mot befolkningen i de drabbade bostadsområdena, som enbart ett uttryck för fattigdom. Även om de flesta som deltog i kravallerna inte är med i kriminella gäng (utan är unga, arga och fattiga) så verkar dessa gäng, och den mentalitet som frodas där, ha färgat upploppen. Kravallerna planerades inte i förväg. Men sociala problem som drog/alkoholmissbruk i kombination med gängkriminalitet satte en särskild prägel på upploppen.