Inrikes

Nya partier och annorlunda partier

Publicerad i
#73
Lästid 6 min

Anpassat. Kristdemokraterna (tidigare Kds) tog sig in i riksdagen av egen kraft 1991. Det största problemet var att de borgerliga blockets väljare kom att fördelas på fyra partier istället för på tre, vilket innebar en ökad risk för att något av partierna skulle åka ur riksdagen. Men partiets värdekonservatism, synen på kristendomen och familjen som samhällets grundpelare, var vid denna tid anpassade så att den rymdes inom den allmänborgerliga ideologin.

Men det hade inte alltid varit så. Då partiet bildades 1964 var en av dess grundare pingstpastorn Levi Pethrus. Denne var kontroversiell i många kretsar. Bland annat för sitt motstånd mot förslaget att kristendomsämnet skulle skäras ned kraftigt. Pethrus tillhörde de kristna som oroade sig över att ett moraliskt förfall skulle följa av en ökad sekularisering. Ett exempel var dessa gruppers reaktioner på den sexuellt frispråkiga filmen 491. På sina håll uppfattades Kds som nästan extremt. Under Alf Svenssons ledning kom partiet att steg för steg moderniseras. Partiet har tagit över mycket av den ”snällism” som Folkpartiet kämpat så hårt för att göra sig av med. Dagens KD utgör inget hot mot vare sig det existerande politiska eller parlamentariska systemet.

Nästan anpassat. Miljöpartiet bildades 1981 och uppfattades till en början som ett hot mot den traditionella blockpolitiken i Sverige. MP var till stor del av fortsättning av linje tre i folkomröstningen för eller emot kärnkraft året innan. Partiet ansåg sig ursprungligen vara ett blocklöst mittenparti vars gröna ideologi gjorde det möjligt för partiet att samarbeta åt båda hållen bara detta gynnade ett ekologiskt hållbart samhälle. En av partiets första och viktigaste frontfigurer var den tidigare folkpartistiske riksdagsmannen Per Gahrton. Med tiden har ”Miljöpartiet de gröna”, liksom i andra länder i Europa, kommit att växa in i olika blocksamarbeten. I Sverige har MP sedan 1998 ingått i vad som brukar kallas för det röd-gröna samarbetet. Och idag har partiet nått ända fram – det sitter i en koalitionsregering tillsammans med Socialdemokraterna.

Det är troligen för tidigt att, för tid och evighet, placera in MP i ett röd-grönt samarbete i Sverige. Maria Wetterstrand skulle troligen inte ha tvekat att ingå i en borgerlig ministär om hon själv fått bestämma. Men medlemmarna ville annorlunda. En sak är dock klar. MP av idag är ett litet makthungrigt parti som domineras av en politikerelit. Denna elits främsta mål är positioner som exempelvis riksdagsmän och kommunalråd – och de levnadsvillkor som dessa poster innebär. Detta är ett skäl till att De Gröna, varken i Europa eller i Sverige, utgör något hot vare sig mot det existerande politiska eller parlamentariska systemet.

Oviss framtid. Sverigedemokraterna (SD) har kommit att utveckla sig till ett hot både mot det politiska och parlamentariska systemet i Sverige. Partiet bildades 1988. Dess ursprungliga ledare kom från nationalistiska, rasistiska och nazistiska organisationer. Anders Klarström var partiets första ordförande under åren 1989-1995. Denne hade tidigare varit med i den öppet nazistiska organisationen ”Nordiska Rikspartiet”. I SD:s första partistyrelse återfanns även Sven Davidsson som varit BSS (Bevara Sverige Svenskt) förste ordförande.

Sverigedemokraterna har även ett ungdomsförbund (SDU). Dess förste ordförande hette Robert Vesterlund. På Första maj 1993 greps bl a Vesterlund i samband med Vänsterpartiets möte i Stockholm, under ett tal av Gudrun Schyman (då ordförande i V). En i Vesterlunds sällskap hade en skarpladdad handgranat i en väska. Under sin första period organiserade Sverigedemokraterna en rad aktioner. Till dessa hörde bl a marschen fram till statyn av Karl XII i Kungsträdgården den 30 november 1991. Marschen har gått till historien som ett sätt att dra samman rasister och nazister i Sverige.

Under mer än femton år har det stundtals förts en hård strid inom partiet mellan företrädare för SD:s nazistiska förflutna och den falang som har velat förvandla partiet till en svensk motsvarighet till Dansk Folkeparti. År 2001 stod den hittills viktigaste striden. En stor del av SD:s aktivister bröt sig ur och bildade Nationaldemokraterna. Motsättningarna gällde bland annat inställningen till staten Israel, där de nazistiskt inriktade Nationaldemokraterna inte ville ge stöd till vad de uppfattade som ”judarna”. När de värsta nazisterna lämnat SD öppnades nya möjligheter. I februari 2002 värvades dåvarande M-riksdagsmannen Sten Andersson. Några veckor senare följde Sven-Olle Olsson i Sjöbo med. Inför valet 2002 upprättades ett valsamarbete mellan de lokala populistpartierna inom Skånes väl och SD.

Jimmie Åkesson, som blev partiledare 2005, har uteslutit extrema medlemmar ur partiet. Sverigedemokraterna kan idag inte sägas vara ett nazistiskt parti.

Partiets starkaste kort är dock fortfarande dess invandrarfientlighet. Och att striden om partiets framtid inte är över visades bland annat i form av olika viljor rörande vilken partigrupp som SD skulle tillhöra i EU-parlamentet. Så sent som i mars i år öppnade Åkesson för att partiet skulle sitta i samma partigrupp som franska Nationella Fronten. Detta skulle ha placerat partiet bland den verkliga extremhögern i Europa. Men strax efter EU-valet, drygt två månader senare, hade Åkesson ändrat sig. Nu var blicken inriktad mot samarbete med Dansk Folkeparti och UKIP (United Kingdom Independence Party). Även om dessa två partier också är främlingsfientliga har de sina rötter i högerpopulism – inte i rasism och nazism som SD. Dansk Folkeparti och UKIP var ursprungligen inte intresserade av att samarbeta med Åkessons parti i EU-parlamentet (enligt ”Kritiska EU-fakta”).

Efter att Dansk Folkeparti hoppade av UKIP:s partigrupp i EU-parlamentet var partiet mer eller mindre tvingade att acceptera SD för att få ihop de sju nödvändiga partierna från olika länder som krävdes för att partigruppen skulle kunna fortsätta existera. Men innan SD accepterades tvingades de två SD-parlamentarikerna att skriva ett brev där de tog avstånd ifrån sitt eget partis förflutna. Trots detta utsattes UKIP för kritik för sitt samarbete med SD, enligt The Guardian. En brittisk liberaldemokrat ska ha yttrat att det är svårt att se hur brittiska arbetstillfällen och tillväxt skulle gynnas av att brittiska parlamentariker hänger med ”drägget från extremhögern”. Det är inte lätt att vara SD:are.

Till sist måste följande sägas: Ett av de största misstag som kan göras i svensk politik idag är att blanda ihop SD:s väljare med partiets ledningen. Mellan dessa poler finns nämligen en reell motsättning. Partiets ledning kommer allt mer att bli en del av det borgerliga politiska etablissemanget. Samtidigt består en stor del av partiets väljare av grupper som drabbas allra hårdast av borgerlig politik som avindustrialisering via kapitalexport, social dumpning genom bemanningsföretagens framfart, nedskärningar i den offentliga sektorn och den höga arbetslösheten. Genom sin förstärkta vågmästarroll utgör Sverigedemokraterna inte bara ett hot mot det politiska och parlamentariska systemet utan även mot Sveriges alla knegare.

SD:s framtid beror även på hur socialister och fackliga organisationer kan närma sig detta partis arbetarväljare. Sverigedemokraternas framtid är fortfarande påverkbar och oklar. Detta är något vi ska försöka visa i detta nummer av NyA.

Läs även:

Lämna en kommentar