Den politiska krisen i Sverige återfinns i det faktum att Socialdemokraterna tappade var tredje väljare mellan åren 1994 och 2010. Detta innebär ett verkligt uppbrott som bestod av flera faser och som har skapat en hittills tjugoårig rörelse.
Denna rörelse har rubbat hela det politiska systemet i Sverige och skakar fortfarande Sverige – gång på gång. Detta eftersom de väljare som bröt upp från S ännu inte har hittat ”hem”. De bara mellanlandade hos Moderaterna i samband med valet 2010. Men Moderaterna drabbades, liksom tidigare Socialdemokraterna, av hybris (fast bara på så väldigt, väldigt mycket kortare tid). Borgerlighetens största parti talar numera om sin stora tillbakagång, i riksdagsvalet ifjol, som om partiets resultat i valet 2010 vore det normala och resultatet 2014 innebar något av en katastrof. Detta är rent storhetsvansinne av M!
Det moderata partiets valresultat i fjolårets riksdagsval är partiets tredje bästa någonsin! Resultatet 2014 var exempelvis bättre än 1991, då de borgerliga tog över regeringsmakten förra gången, då Carl Bildt blev statsminister. Succéresultatet för M 2010 var, med största sannolikhet, ett historiskt undantag som inte kommer att återupprepas under överskådlig tid. I jämförelse med valet 2010 är det inte alls uteslutet att M kommer att gå ytterligare bakåt vid valet 2018 (även om osvuret är bäst).
Smarta uppgörelser i riksdagen kan inte lösa en politisk kris som har sina rötter i den verklighet som återfinns utanför riksdagen. Smarta uppgörelser kan bara skjuta upp krisen. Men sedan knackar verkligheten på dörrarna i riksdagen och i regeringskanslierna. Verkligheten kommer att drabba alla partier som försöker trolla bort densamma. Detta gäller för alla partier. Även för Socialdemokraterna och för Moderaterna. Dessa båda har kommit överens om att det största av de båda traditionella politiska blocken ska få bilda regering och styra Sverige – även om de är i minoritet. Detta isolerar SD i riksdagen men inte på arbetsplatserna.
Den verkliga krisen består i att Sverigedemokraterna behåller sin vågmästarroll i riksdagen. Den verkliga krisen består också av att de övriga partierna inte förmår ta itu med de väldiga problem som utgörs av den avindustrialisering som skapas av kapitalexport, åtstramningspolitiken, ungdomsarbetslösheten, de ökade klassklyftorna samt av hotet mot anställningstryggheten via kombinationen av fri arbetskraftsinvandring, bemanningsföretag och utvidgningen av EU till länder med löntagare som arbetar under och utan kollektivavtal.
Titanic sjönk medan orkestern spelade
Krisen kommer att bestå så länge inte Socialdemokraterna kan återta de väljare som de förlorat till, i tur och ordning, Vänsterpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Men S saknar en politik för att återerövra dessa väljare. Därför avblåstes det extraval som aldrig var menat att återta väljarna från SD utan som bara var till för att skrämma de borgerliga allianspartierna. Krisen består. Och nu ligger bollen dels hos fackföreningarna, dels hos oppositionen inom de borgerliga partierna.
Det socialdemokratiska etablissemanget är tillsvidare nöjt. De hör åter regeringsmaktens ljuva musik. Denna förnöjsamhet är lika smart som när orkestern på Titanic fortsatte att spela samtidigt som skeppet sjönk. Verkligheten, i form av vattnet, kunde inte hindras från att sippra, och sedan vräka sig in av en orkester. Detsamma gäller för de tondöva inom S. De hör inte gnisslet från ett land i våndor. Titanic sjönk medan orkestern spelade. Frågan är om S kommer att göra detsamma.