Miljöpartiet representerar en farlig politisk trend i samhället. Det beror på att den är anti-materialistisk – i filosofisk bemärkelse. Partiet inser inte behovet av mer resurser för att ta emot 163 000 asylsökande. MP fattar inte att situationen kräver både praktiska och ekonomiska förberedelser. MP fattar inte heller att ett beslut med så långt gående konsekvenser som fri invandring, måste förankras hos befolkningen. Annars kommer ännu fler att säga upp samhällskontraktet.
MP kan inte tillåtas att återigen spela en central roll i svensk politik. Att så nu skett visar på avståndet mellan gräsrötter och etablissemanget inom socialdemokratin. Partiets uppenbara behov handlar om att återerövra arbetarna från Sverigedemokraterna. Om inte denna punkt sätts först på dagordningen riskerar S att marginaliseras för överskådlig tid. Men etablissemanget inom S ställer sig inte uppgiften att återerövra arbetarna. Istället lierar man sig med Miljöpartiet för att ersätta sitt eget bristande stöd hos befolkningen. Men samarbetet med MP ger inte socialdemokratin någon makt.
För att tillgodose Miljöpartiets önskemål tvingas man föra en politik som aldrig kan återvinna arbetarna från SD. De tio ordningsreglerna för arbetsmarknaden som S presenterade blev man tvungen att skrinlägga p.g.a MP. För att hålla ihop samarbetet var Löfven tvingad att fortsätta vad som i praktiken var Alliansens politik i 16 månader. Resultatet av detta blev en ytterligare förlust av arbetarväljare och att partiet nu har sina sämsta opinionssiffror någonsin.
Vissa inom den s.k vänstern ger uttryck för stor skadeglädje p.g.a tillbakagången för S. Men detta är ett sällsynt sekteristiskt beteende. Detta parti representerar arbetarrörelsens traditioner och kamperfarenheter sedan 1889. De som inte själva kan ersätta S, som representant för arbetarklassens intressen, måste bidra till att dessa traditioner och erfarenheter överlever. Detta betyder i praktiken idag att försvara S – även om detta måste ske i kamp mot partiets borgerliga ledning och politik.
Sverige befinner sig idag i en allvarlig kris. Krisen har ingenting att göra med ekonomiska konjunkturer hit eller dit, utan är långsiktig. Den handlar dels om en pågående avindustrialisering som kommer att få katastrofala effekter vad gäller förmågan att sätta folk i arbete och slå vakt om välfärden. Den handlar dels om synen på asylpolitik och den fria arbetskraftsinvandringen. Löfven har lyckats bromsa de värsta excesserna genom beslutet den 24 november ifjol. Men krisen är på intet sätt övervunnen. Varken när det gäller avindustrialisering eller vad gäller asylpolitik och arbetskraftsinvandring.
MP utgör en del av krisen i Sverige. Löfven kommer aldrig att kunna vinna tillbaka de hundratusentals arbetare som partiet har förlorat till SD så länge MP kan lägga in veto mot vad S gör. För arbetarrörelsen vore det bättre med ett nyval där man slipper kompromissa med MP om politiken. Det är enda sättet att påbörja en återhämtning.
Arbetarpartiet är en del av arbetarrörelsen. Den socialistiska. Vi förespråkar en väldig nysatsning på bostäder, skolor, sjukvård samt upprustning av fastigheter och gatunät. Sverige kommer att förfalla utan väldiga investeringar av den art som skedde i samband med bygget av Miljonprogrammet åren 1965-75. Finansieringen av denna satsning kräver att borgarnas skattesänkningar återtas. Dessutom måste löntagarna ta kontrollen över företagens väldiga vinster. De 50 framgångsrikaste företagen gjorde 2014 en total vinst på 539 miljarder före skatt! Löntagarna måste avgöra fördelningen mellan investeringar och aktieutdelningar för den nödvändiga upprustningen av samhället.