Foto: Flickr / EnDumEn (CC BY-SA 2.0)
Print Friendly, PDF & Email

Denna artikelserie har tidigare publicerats på Jan Hägglunds blogg. Vi publicerar nu hela artikelserien då vi tror att den är av intresse för alla läsare av Nya Arbetartidningen. Det är även lätt att skriva ut artiklarna om du hellre vill ha dem i form av en liten pamflett.

Ingress
Den politiska fegheten i Sverige är ingen myt. Den är högst reell. Och den går både att förklara och förstå. Men effekterna är mycket farliga. Vanliga muslimer lämnas nämligen i sticket, liksom kristna från andra länder, medan extrema islamister gynnas.

Innehållsförteckning

Del I: Överenskommelsen mellan Socialdemokratin och en, det Muslimska brödraskapet närstående, organisation
Del II: Politisk reträtt inför Muslimska Brödraskapet
Del III: Kristendomens över tusenåriga historia i Sverige
Del IV: Det behövdes en ny livsåskådning, som en del i kampen mot orättvisorna i klassamhället, då kristendomen gick tillbaka
Del V: En icke-religiös livsåskådning behöver slå vakt om en sekulär stat
Del VI: Är inte bygget av välfärdssamhället något att vara stolt över – trots att S inte förmådde skapa en ny livsåskådning?
Del VII: Den politiska fegheten i Sverige beror främst på avsaknaden av en positiv nationell identitet – till skillnad från Frankrike och Finland och andra
Del VIII: Uppgörelsen med det nazistiska förflutna uteblev – vilket bidrog till den tystnadskultur som tidigare hjälpt nynazisterna och idag hjälper svenska islamister


Del I: Överenskommelsen mellan Socialdemokratin och en, det Muslimska brödraskapet närstående, organisation

Denna överenskommelse utgör det absolut avgörande bidraget till den institutionaliserade politiska fegheten i allmänhet, och till eftergiftspolitiken mot islamister i synnerhet, under de senaste två årtiondena.

Överenskommelsen ingicks år 1999. Den avslöjades av den tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg. Överenskommelsen ligger idag ute på nätet och är tillgänglig för alla. Den ingicks formellt mellan en sidoorganisation till Socialdemokraterna som då hette Broderskapsrörelsen och idag har bytt namn till ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”. Den det Muslimska brödraskapet närstående organisationen hette ”Sveriges Muslimska Råd”.

Göran Persson fick varningar från Carina Hägg och även från andra – men kombinationen av naivitet och viljan att kapa åt sig röster tog överhanden. Det fanns teoretiskt sett uppåt en halv miljon röster att hämta bland muslimerna i Sverige. Detta gjorde att den förre partiledaren och statsministern Göran Persson inte tog varningarna på allvar.

Överenskommelsen
Denna gick ut på att det islamistiska nätverket runt det Muslimska brödraskapet skulle påverka sina församlings- och föreningsmedlemmar att rösta på (S) i valen. I utbyte mot detta skulle Socialdemokraterna avstå ett antal platser på valsedlarna till kommuner, landsting och även till riksdag.

Lägg noga märke till detta:
Socialdemokraterna skulle inte avstå dessa platser till duktiga individer som visat sig villiga att arbeta för socialdemokratins värderingar – och som råkade ha en muslimsk tro. Om så vore fallet finns inget att invända. Men så var alltså inte fallet. Överenskommelsens innebörd var att Socialdemokratin avstod ett visst antal platser till den islamistiska organisationen ”Sveriges Muslimska Råd”. Sedan blev det upp till denna organisation att självt – i ett andra steg – fylla de av socialdemokratin ”friställda” platserna med personer som islamisterna i Sveriges Muslimska Råd tyckte var lämpliga. Men vilka dessa var hade egentligen inte (S) med att göra!

Det talas numera ofta om krig via proxies (ombud).
Det vi såg i form av denna överenskommelse år 1999 var det omvända – en uppgörelse så ljusskygg att den måste ske via proxies (ombud). Muslimska brödraskapet använde sig av en av sina många nätverksorganisationer. Och Socialdemokraterna använde sig av en av sina sidoorganisationer.

Lägg alltså detta på minnet:
(S) avstod inte platserna på sina valsedlar till individer som först hade visat sig vara beredda att arbeta för socialdemokratins värderingar och som dessutom hade en muslimsk tro. Det hade varit bra gjort. Nej! (S) avstod ett visst antal platser till en, det Muslimska brödraskapet närstående, organisation vid namn Sveriges Muslimska Råd. Sedan kunde denna organisation själva välja ut personer som antingen var med i (eller delade) det Muslimska brödraskapets islamistiska tolkning av islam.

Kom ihåg: islamisterna utgör en minoritet av Sveriges muslimer. Uppgörelsen mellan (S) och det Muslimska brödraskapet närstående gav denna minoritet av islamister ett väldigt inflytande över alla muslimer i Sverige. Vid tiden för uppgörelsen (1999) kan agerandet från Socialdemokratin fortfarande skyllas på bristande kunskap och på röstfiske (även om detta är allvarligt nog. Men idag är situationen värre. Idag finns det en strömning inom socialdemokraterna som arbetar aktivt FÖR islamisterna. Vi ska återkomma till dessa islamistiska medlöpare i framtida bloggar.

Islamisternas tolkning av islam syftar till att återskapa ett nytt kalifat. Detta innebär att det Muslimska brödraskapet har samma mål som den Islamiska Staten! Skillnaden är att Muslimska brödraskapet arbetar långsiktigt. De använder inte våld. Inte i Europa. Inte idag.

Fungerade uppgörelsen? Absolut Ja.

Under en lång tid fungerade uppgörelsen för båda parter. Socialdemokraterna hade köpt sig (ja, just det, köpt sig) en många röster. Låt oss nämna några helt osannolika valresultat bland annat i Malmö i samband med valen närmast uppgörelsen. Det vinns valdistrikt i Malmö där S fick nästa uppåt 90 procent av rösterna. Detta sammanföll inte sällan med att den allmänna röstbenägenheten i dessa valdistrikt var låg. Så islamisterna kunde mobilisera medborgare som ofta befann sig i utanförskap och inte deltog i allmänna val till att gå och rösta – på socialdemokraterna. Det var nästan som att återföda kollektivanslutningen. Nästan.

För då andra partier insåg vad som skett började dessa göra detsamma som Socialdemokraterna. Detta gynnade ju de islamister som stod det Muslimska brödraskapet nära. Konkurrensen om muslimernas röster ökade.

Resultat: islamisterna kunde ”ta mer betalt” i form av krav på antalet platser på olika valsedlar (riksdag, landsting och kommun) desto fler riksdagspartier som började delta i budgivningen för att islamisterna skulle påverka församlingsmedlemmar, och folk runt omkring dessa, hur de skulle rösta.

Den största triumfen
Islamisterna satsade inte endast på att komma in i kommuner, landsting och riksdag på denna sätt. De satsade även på att ta sig in i de olika riksdagspartiernas ledningar. En islamist, Omar Mustafa, kom ända in i Socialdemokraternas partistyrelse. (men där tog det stopp – och han tvingades avgå).

Men den ojämförligt största triumfen var att islamisterna till och med lyckades få in en representant i den själva regeringen! Jag syftar på den före detta bostadsministern Mehmet Kaplan. Han kom in i regeringen via det av snäll-ism och naivitet starkt präglade  Miljöpartiet.

Misstroendevotum hade varit på sin plats
En islamist (sharia-anhängare) i regeringen utgjorde ett monumentalt nederlag för hela det politiska systemet i Sverige. Detta borde ha lett till ett misstroendevotum mot hela regeringen.

Men eftersom alltför många av riksdagspartierna hade deltagit i ”budgivningen” – lovat bort både platser på valsedlar samt positioner inom de egna interna partistrukturerna – och därför själva hade smutsiga händer så hände nästan ingenting.

Ta Centern. De har ”berikat” rättssystemet i Solna genom att släppa in två sharia-anhängare i Tingsrätten. De två centerpartiska sharia-anhängarna som har infiltrerat rättsväsendet har backats upp av en annan nämndeman, från Sundbyberg, som är miljöpartist och heter Robert Ahl. Denna Robert Ahl är vice ordförande i Stadsmiljö- och tekniska nämnden hemma i Sundbyberg. Men det finns även exempel på att islamistiska sharia-anhängare tagit sig fram inom Moderaterna. En tog sig till och med in i riksdagen. I Frankrike hade ett antal huvuden fått rulla … rent politiskt sett.

Så ni läsare förstår säkert vad jag menar med att överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och de islamister som står Muslimska brödraskapet nära har bidragit till den politiska fegheten i Sverige. När det avslöjades att Mehmet Kaplan var islamist och hade kontakter med president Erdogan i Turkiet (vars parti utgör det Muslimska brödraskapets politiska gren i detta land) hade det varit på sin plats med ett misstroendevotum mot en så aningslös regering.

Men detta skedde inte.
För ”budgivningen” på de muslimska rösterna till islamisterna – liksom löften till islamisterna om platser inom partiernas egna strukturer – hade gjort att de alla var delaktiga i vad som håller på att utvecklas till att bli ett hot mot den sekulära staten och det demokratiska samhället.

Och därför denna – den politiska feghetens – dånande tystnad
Det borde ha blivit ett misstroendevotum då Mehmet Kaplan avslöjades. I Sverige hotas det med misstroendevotum för både för lite och för stort – men inte i detta katastrofala fall.Skälet är att de allihopa hade smutsiga händer. Men helheten av detta blev en kollektiv feghet av monumentala mått.

En minister i den svenska regeringen som stod president Erdogan i Turkiet än statsminister Stefan Löfven; en svensk minister som var islamist och därmed satte sharialagar högre än systemet med allmänna och fria en lagstiftande församling (riksdagen) som stiftar lagar och utser regeringsbildare.

När något sådant avslöjas, utan att det får omvälvande konsekvenser både för regering och en rad enskilda riksdagspartier, då har vi fått ett inslag som präglas av en ondskefull politisk feghet.

En farlig politisk feghet.


Del II: Politisk reträtt inför Muslimska Brödraskapet

Många svenska politiker och myndigheter har visat en fullständig, och skrämmande, oförmåga att försvara svenska lagar men också själva principerna för hur lagar ska stiftas demokratiskt. Detta då de ställts inför krav från islamister – med sin medvetna, långsiktiga och inte sällan aggressiva – strävan efter att skapa ett parallellt samhälle.

Med parallellsamhälle avses ett från det svenska majoritetssamhället avskilt samhälle där sharialagar ska gälla för (i första hand) de människor som kommer från länder med en huvudsakligen muslimsk befolkning. Då svenska lagar fortsätter att gälla för majoritetsbefolkningen uppstår alltså två parallella lagsystem i samma land. Ett där lagarna stiftas av riksdagen – utsedd i demokratiska val. Ett annat lagsystem baserat på idén om en gudomlig lagstiftning, baserad på 350 verser ur Koranen och profeten Muhammeds sunna (gärningar och uttalanden), tolkad via ett självutnämnt prästerskap. Det sistnämnda är sharia. Detta lagsystem, som alltså är baserat på föreställningen om en gudomlig rätt, är inte förenligt med det demokratiska sättet att stifta lagar via en riksdag som utsetts via fria val. De politiker och myndigheter som, inför kraven från islamisterna, inte står upp för det svenska rättssystemets principer förråder demokratin och de människor som är beroende av denna. Bland annat flyktingar.

Här nedan följer några exempelpå frågor då partier och myndigheter på nationell och lokal nivå haft svårt att stå upp för svenska lagar, normer, traditioner och praxis då de utsatts för islamisternas aggressiva krav:
– månggifte: rikspolitikerna har gått med på att den man som redan hade fler fruar än en, innan han kom till Sverige, får vara gift med upp till fyra kvinnor – bigami blev plötsligt tillåtet,
– barnäktenskap: rikspolitikerna har gått med på att en man som redan var gift med ett barn, innan han kom till Sverige, får fortsätta
att vara gift med barnet,
– separata tider: för män och kvinnor på offentliga badinrättningar under ordinarie öppethållande eftersom islamisterna anser att ”deras” kvinnor måste skyddas från andra mäns blickar,
– religiösa ledare: för dessa ska det inrättas en statligt finansierad högskoleutbildning – för att underlätta för islamister att få inflytelserika positioner inom det sekulära svenska utbildningsväsendet,
– stoppa manliga förskollärare: från att göra blöjbyten på flickor – eftersom islamisterna anser att flickorna då riskerar att bli ”orena”.

Kommentar
Låt mig säga detta så att inget missförstånd är möjligt: dessa eftergifter – exempelvis vad gäller månggifte och barnäktenskap – skapar en praxis som uppmuntrar fler att ”begå” månggifte och barnäktenskap här i Sverige. Själva vigselakten kan ske öppet i ett annat land eller utföras i hemlighet i Sverige. Men dessa skamliga eftergifter vidmakthåller traditionen av månggifte och barnäktenskap. Och denna tradition förstärks. Steg för steg. Detta är den inneboende dynamiken i ett parallellsamhälle i vardande.

Ett skäl till denna politiskt fega eftergiftspolitik är att representanterna för partier och myndigheter saknar en nödvändig moralisk styrka att sätta ned foten och säga:
”Nej, i Sverige gäller inte sharialagar – eller hederskulturens normer. Du är välkommen hit från annat land om du fått asyl eller annan form av vistelserätt. Men när du befinner dig här i Sverige ska du följa svenska lagar bland annat när det gäller följande:
– lagarna stiftas och regeringsbildare utses av en riksdag – utsedd i fria val,
– kvinnornas ställning gäller även för de kvinnor från annat land som vistas i Sverige,
– barn- och tvångsäktenskap, barnaga, kvinnlig omskärelse är förbjudet. Oskuldskontroller saknar allt vetenskapligt värde och utförs inte,
– homosexuella har laglig rätt att gifta sig samt adoptera barn.”

Men många politiker och myndighetsföreträdare klarar alltså inte detta! Istället förråder de den sekulära staten och det demokratiska samhället samt av bara farten det svenska rättsväsendet. Men också kvinnor och barn samt homosexuella som flytt hit. Detta på grund av avsaknaden av moralisk styrka.

Detta har i sin tur att göra med avsaknaden av en livsåskådning. Något jag ska återkomma till senare i denna serie av blogginlägg.


Del III: Kristendomens över tusenåriga historia i Sverige

Det är 1200 år sedan Kristendomen kom till Sverige. Kristendomen har spelat, och spelar än idag, en väldig roll när det gäller kulturarvet i Sverige. Kristendomen har betytt krig, korståg, inkvisition och häxbränning. Utan tvekan. Men även den mest avancerade arkitekturen i samband med kyrkobyggen, de mest avancerade instrumenten i form av kyrkorglar, oöverträffad körsång och kyrkomålningar i särklass. Munkarna tillhörde de kunnigaste vad gällde jordbruk och växtodling. Till detta kommer konsten att läsa och skriva. Kyrkan var länge den viktigaste sociala träffpunkten i byar, samhällen och i många städer.

Men den kristna religionen handlar naturligtvis om mer än konst och kultur. Den handlar främst om värderingar. Värderingar som än i dag avspeglas bland annat i lagstiftningen. Kristendomen är en monoteistisk religion (precis som islam och judendom). Dessa har en enda gud som anses ha skapat världen inklusive människan. Dessa religioner har spelat en väldig roll på så gott som samhällslivets alla områden. Detta har varit speciellt påtagligt om religionen dessutom haft ställning av statskyrka. Och det har den haft i Sverige. Definitivt sedan protestantismen ersatte katolicismen (vissa skulle säga ännu längre).

De som förnekar religionens konstnärliga och kulturella roll samt betydelse för många av värderingarna i samhället, även för medvetna ateister, tror ofta att tideräkningen började år 1935 – då Elvis föddes. Men detta är en missuppfattning.


Del IV: Det behövdes en ny livsåskådning, som en del i kampen mot orättvisorna i klassamhället, då kristendomen gick tillbaka

Kampen mot klassamhällets orättvisor krävde högre löner och ett tryggare liv  men även en ny livsåskådningDet senare klarade emellertid inte socialdemokratin och fackföreningarna av att frambringa. Detta är arbetarrörelsens, och en av 1900-talets, största tragedier.

A. Under 1900-talet avkristnades Sverige.
Men detta skedde utan att någon annan, medveten, livsåskådning trädde in i kristendomens ställe!

Det är detta problem som idag ställs på sin spets. Det är detta problem som blir uppenbart då vissa av oss inte accepterar att samhället ska ge efter då islamister kräver att nuvarande svenska lagar, normer och värderingar ska anpassas, och till och med överges, för att göra islamisterna nöjda. Det gäller exempelvis för barnäktenskap och månggifte, kvinnans ställning och homosexuellas rättigheter.

När jag använder begreppet islamister talar jag om Muslimska brödraskapet och den Salafistiska rörelsen – jag talar inte om muslimer i allmänhet. Detta sagt till motståndare som medvetet missuppfattar vad jag säger.

Nå, åter till det resonemang som jag vill leda i bevis.

Islamisternas krav drar samhället baklänges. Islamisternas krav innebär en total kollision med fundamentala värderingar som både arbetarrörelsen och liberalerna kämpade för, ursinnigt och med kraft, en gång i tiden. Islamisterna ifrågasätter nämligen att alla ska vara lika inför lagen – och att lagen ska vara lika för alla.Det oförlåtliga när det gäller många svenska politiker och myndighetsföreträdare är att de ger efter. De överger för samhället fundamentala värderingar.

Skälet är att de saknar moralisk styrka.

Och detta har sina rötter i att den nya tidens företrädare – socialdemokratin, liberalismen och fackföreningsrörelsen – inte klarade av att ersätta kristendomen med en ny livsåskådning. Vi ska återkomma till detta tema – som är huvudtemat i detta blogginlägg.

B. En historisk tillbakablick
Det formella åtskiljandet mellan kyrka och stat i Sverige skedde inte förrän år 2000. Det skedde genom en helt odramatisk omröstning i riksdagen som inte väckte någon större uppmärksamhet utanför riksdagen. Den enorma laddning som finns i kravet på att skilja kyrka från stat – i att avskaffa prästerskapets makt när det gäller att styra av samhällslivet – i länder som Iran och Saudiarabien saknades helt i Sverige när kyrkan även formellt skildes från staten vid millennieskiftet.

Detta brist på dramatik berodde på hur skilsmässan mellan kyrka och stat – eller det slutgiltiga nederlaget för kung och prästerskap då makten överlämnades till en riksdag utsedd i allmänna och fria val – gick till i Sverige.

Sedan 1600-talet, efter att Sverige blivit protestantiskt, smälte kungamakten samman med kyrkans makt (bättre historiker än jag kan hävda att denna sammansmältning hade skett redan tidigare). Sverige fick en statskyrka. Det var just detta, statskyrkan, som var det tydligaste uttrycket för att prästmakt och kungamakt smält samman. Med kungamakten som den dominerande kraften i alliansen med kyrkan.

Då den parlamentariska demokratin infördes i Sverige, låt oss ta åren 1918-1921, saknades inte dramatik. Landet stod på randen till revolution! Men detta innebar inte att det saknades kompromissande. Nej. De krafter – socialdemokratin och liberalerna – som pressade igenom den parlamentariska demokratin (stödda av hotet från masstrejker och andra utomparlamentariska aktioner) kompromissade alldeles för mycket. De tillät både statskyrka och kungahus att vara kvar. Men utan makt över lagstiftningen.

C. Folk slutade tro på gud en och en – samtidigt som ingen ny livsåskådning ersatte kristendomen
Sedan dramatiken 1917-18, då kungamakt och präststyre fick ge vika för parlamentarisk demokrati, följdespeciellt efter andra världskrigets slut 1945, stora positiva samhällsförändringar. Låt oss nämnda följande: den som ville ha jobb fick jobb, allt fler kunde studera och ännu fler fick ett tryggare liv i samban med sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Det byggdes en miljon större, ljusare och mer praktiska bostäder. Levnadsstandarden ökade.

Samtidigt slutade allt fler människor, en och en, efter individuella beslut, att tro på gud och gå i kyrkan. Men formellt fortsatte svenskarna att tillhöra Svenska statskyrkan. Statskyrkan fick i sin tur behålla en rad funktioner inom statsförvaltningen. Det var först under 1990-talet som:
a) folk slutade födas in i statskyrkan,
b) folk på allvar slutade betala skatt till statskyrkan (vilket många gjort under årtionden utan att vara medvetna om det),
c) som skattemyndigheten tog över folkbokföringen.

D. Två trender som ledde till förlusten av alla livsåskådningar
För statskyrkans del kom 1900-talet att präglas av en tilltagande obalans mellan form och innehåll när det gällde den kristna livsåskådningens ställning i Sverige. Å ena sidan kvarstod väldigt många som medlemmar i statskyrkan. Å andra sidan trodde allt färre på gud och kyrkobesöken dalade snabbt. Samtidigt hettade det till i den politiska debatten. Inrikespolitiken präglades av frågeställningar som hade med trygghet och levnadsstandard att göra. Utrikespolitiken kom att betyda allt mer för många, främst för unga, som bl a engagerade sig för de svartas rättigheter i USA eller mot kriget i Vietnam. Samhällsutvecklingen dominerades av två trender – trender som drog åt samma håll – men som låg på olika plan.

* Den ena trenden handlade om en allt starkare strävan efter ett bättre liv här på jorden.
Det var den ökade tillgången på jobb, de allt bättre möjligheterna att studera, som tillsammans med framväxten av ett tryggare samhälle besegrade den kristna livsåskådningen. Men konsekvenserna kom att bli väldigt djupgående.

* Den andra trenden handlade om varför och hur folk slutade att tro på gud och gå i kyrkan. Människornas tro på kristendomen dog inte bort för att den kristna livsåskådningen besegrades av någon ny livsåskådning. Den kristna tron besegrades av framväxten av ett bättre, tryggare och mindre fattigt, samhälle. Då detta skedde gradvist och heller inte samtidigt över hela landet, slutade folk att tro på gud och gå i kyrkan på ett individuellt sätt. En och en. Detta ledde till växande ointresse, inte endast för den kristna livsåskådningen, utan för livsåskådningar överhuvudtaget.

För den absoluta majoriteten av befolkningen var det inte en ny livsåskådning, knuten till den nya tidens representanter i form av socialdemokratin och facket, som besegrade den kristna livsåskådningenKristendomen besegrades av en utveckling som försvagade intresset för alla livsåskådningar. Detta utgör en av 1900-talets största tragedier.

Den strävan som fanns efter ett bättre liv på jorden var sund och naturlig. Det av fattigdom och lort präglade Sverige – som dominerade samhället under 30-talet och som levde kvar (i stor utsträckning) långt in på 1950-talet – måste bort. Den striden var självklar. Kampen för jobb, högre löner, försäkringar vid arbetslöshet, sjuk- och ålderdom innebar ett tryggare samhälle. Och den utbyggda offentliga sektorn lade, tillsammans med särbeskattningen, grunden för kvinnans inträde på arbetsmarknaden. I större skala.

Problemet var att den nödvändiga, sunda, kampen för ett rättvisare och tryggare samhälle aldrig förenades med en livsåskådning som kunde fylla det tomrum som kristendomen efterlämnade.De dåvarande riksdagspolitikerna kämpade nästan uteslutande för att övertyga väljarna om att just deras parti var bäst på att höja levnadsstandarden. (Vi talar om S, Vpk, M, C och Fp). Detsamma gällde för de fackföreningar vars medlemsantal ökade samtidigt som antalet kyrkobesökare minskade.

E.  Käre läsare, skynda inte förbi detta med en axelryckning, utan kom ihåg att när vi talar om kristendomen talar vi om en livsåskådning som har en tusenårig tradition i Sverige.
När en tusenårig livsåskådning försvinner lämnar den ett väldigt tomrum efter sig. Detta även i det nya och tryggare samhälle, med bättre bostäder och högre löner, som arbetarrörelsen var i full färd med att skapa. Visst hade pionjärerna, de liberala och socialistiska, själva en livsåskådning som gav dem styrkan att genomdriva stora och nödvändiga samhällsförbättringar. Men de generationer av “förvaltare” som följde pionjärerna i spåren förstod inte behovet av att kombinera ett tryggare liv – fler jobb till högre löner, bättre bostäder och sjukvård – med en ny livsåskådning som kunde fylla tomrummet efter kristendomen. Istället kom samhällsutvecklingens effektivitet i allt högre grad att mätas endast i form av ökad BNP-tillväxt. Men detta är inte nog.

Exempel.
Om ökad BNP-tillväxt speglar en samhällsutveckling där fler får bättre sjukvård och utbildning, där investeringar i grön industri ökar – för att rädda klimatet och öka antalet jobb – samtidigt som de sociala klyftorna i samhället minskar. Då är detta “bra”. Men om ökad BNP-tillväxt speglar en utveckling med ökade sociala klyftor, mer konsumtion för de som befinner sig på samhällets ljusa sida men färre jobb och sämre hälsa för de som befinner sig på samhällets mörka sida – samtidigt som klimatet tar ännu mer stryk. Då är detta inte bra. Inte bra alls.

F. Förmår människan ta sitt öde i egna händer?
Så sent som 1975 antog socialdemokratin ett partiprogram i vilket bland annat följande stod att läsa:
“… I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll …”.

Men idag har socialdemokratin gett upp tron på att löntagarna kan ta över “produktionen och dess fördelning”. Därför har den ovan citerade portalpassagen strukits ur partiprogrammet.

Då socialdemokratin och facken övergav tron på att människan förmådde ta sitt öde i egna händer – genom att S och LO kapitulerade för de blinda marknadskrafterna – förlorade arbetarrörelsen vad som i religiösa termer kallas sin “själ”.

Både socialdemokratin och liberalismen har, efter 1960- och 70-talets stora reformer, enbart talat om den viktiga men inte tillräckliga BNP-tillväxten. För som jag försökte visa i avsnitt G. ovan: BNP-tillväxt kan spegla helt olika utvecklingstrender.

Antingen styr löntagarna, och de äldre som tidigare varit löntagare, produktionen och dess fördelning och på sikt därmed hela  samhällsutvecklingen – inklusive samhällets miljöpåverkan.
Eller så erbjuds en växande del av befolkningen endast löften om en ökad konsumtion, i en allt avlägsnare framtid, på bekostnad av klimatet. Löften om ökad konsumtion – men aldrig strid för att erövra makten över samhällsutvecklingen och därmed också över det egna livet.

Tror du inte på att människan förmår ta kontroll över sitt eget öde måste du acceptera att kontrollen över människan överlåts till någon eller något annat.

Det finns endast två alternativ:
* kontrollen överlåts till en gudstro,
* kontrollen överlåts till marknadskrafterna.

G. Ett samhälle som inte hålls samman av en livsåskådning försvagas och frambringar fega politiska företrädare
Eftersom socialdemokratin har övergivit den filosofiska ståndpunkt som fortfarande fanns i partiprogrammet från 1975 – att människan är kapabel att ta kontroll över samhällets utveckling och därmed även över sitt eget öde – kommer både parti och fack att tvingas retirera:
– retirera inför marknadskrafternas härjningar,
– retirera inför de aggressiva islamisterna.

Och detta är vad som sker just i detta ögonblick!

Arbetarrörelsen – socialdemokratin och LO-facken – retirerar idag för inför EU:s nyliberala ekonomiska politik. Socialdemokraterna retirerar även inför islamisterna i Muslimska brödraskapet och den Salafistiska-rörelsen.

Utan övertygelse att människan kan ta kontroll över samhällsutvecklingen och därmed över sitt eget öde finns det ingen inre styrka kvar hos dagens företrädare för arbetarrörelsen.

Utan denna övertygelse, eller livsåskådning, är både socialdemokratin och fackföreningarna dömda att förlora sin identitet. Och existensberättigande.

Frågan är hur snabbt detta kommer att ske.


Del V: En icke-religiös livsåskådning behöver slå vakt om en sekulär stat

Jag anser att det är bristen på en livsåskådning som ligger bakom den politiska fegheten i Sverige. Samt en hel del annat. I detta blogginlägg förklarar jag varför jag anser att en sekulär utgör ett måste i en icke-religiös livsåskådning.

A. Bakgrund
Samarbetet mellan liberalerna och socialdemokraterna i kampen för allmän och lika rösträtt, för män och kvinnor, är ett historiskt faktum som aldrig ska glömmas bort.

Men efter den allmänna och lika rösträttens införande, och det turbulenta 1920-talet slut, är det få som skulle invända mot beskrivningen att det nya framväxande samhällets främsta representanter utgjordes av arbetarrörelsen (socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen). Detta särskilt efter att Per-Albin Hansson, med ett framgångsrikt val i ryggen, år 1932 bildade regering och därmed inledde ett socialdemokratiskt regeringsinnehav som varade oavbrutet under 44 år.

B. Två fundament att bygga en icke-religiös livsåskådning på – för att fylla det väldiga tomrum som kristendomen efterlämnade
De två pelare på vilka socialdemokratin och fackföreningsrörelsen hade att bygga – på när det gällde uppgiften att fylla ut det väldiga tomrum som den borttynande kristendomens livsåskådning lämnade efter sig – var dessa:
■ En sekulär stat som ett av fundamenten för det nya, moderna, och demokratiska samhället,
■ Tron på att människan är förmögen att ta sitt öde i egna händer både när det gällde samhällets styre och de egna individuella fri- och rättigheterna.

C. Den sekulära staten är något stort. Och den skulle alltså ha kunnat axla rollen som en av grundvalarna för det moderna samhället. En sådan stat bygger på allmänna och lika val – för män och kvinnor – till en lagstiftande församling som i Sverige kallas för riksdag. Det är riksdagen som utser den statsminister som sedan bildar regering. Det är riksdagen som stiftar de lagar som styr människans förhållande till andra människor.

Vikten av en verkligt sekulär stat framstår desto tydligare, idag, när både politikerna och myndighetspersoner retirerar inför kraven från islamisterna.

D. En sekulär stat ska stå neutral i trosfrågor. Den ska inte gynna den ena religionen i förhållande till den andra, den ska inte gynna de troende i förhållande till de icke-troende (ateisterna). Just därför är det endast en sekulär stat – till skillnad från ett samhälle där en statskyrka reglerar förhållandena mellan människor –  som kan garantera en fredlig samexistens mellan kristendom, judendom och islam eller buddism och hinduism. Till skillnad från samhällen där en enda religion har tagit över staten, med alla statens ekonomiska, polisiära, militära och propagandamässiga maktmedel, kan den sekulära staten också slå vakt om demokratin.

Den sekulära staten har därför möjligheten att vara tolerant.

Detta bygger på att den sekulära staten slår vakt om att lagstiftningen sker via allmänna och fria val, för både män och kvinnor, till en riksdag. Det är alltså där som människornas individuella fri- och rättigheter fastställs. Men också skyldigheter. Dels mot andra människor. Dels mot staten. Genom att hålla de olika religionerna borta från lagstiftningen jämställs de olika religionerna. Men inte bara det.

Genom att avskilja religionen från den lagstiftande makten görs även religionen till en privatsak. Staten ska alltså inte gynna en religion på en annan religions bekostnad. Men å andra sidan kan inte en sekulär stat acceptera att en viss religion försöka lägga under sig den lagstiftande makten. Här går gränsen för den sekulära statens tolerans. Om en religion försöker trycka ned andra religioner, och strävar efter att lägga beslag på den lagstiftande makten, kommer den sekulära staten att sätta stopp för en sådan religion. Denna uppgift tillhör inte det förgångna. De nya religionskrigen utspelar sig mitt framför våra ögon. Här Idag.

E. En sekulär stat utgör därför en av de viktigaste förutsättningarna för uppbygget av ett samhälle där det finns tryckfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet, religionsfrihet – eller frihet från religion. En sekulär stat utgör ett avgörande fundament för ett modernt, demokratiskt och fredligt samhälle.

En sekulär stat är ett historiskt framsteg. Det är något att vara enormt stolt över, något som det är värt att slå vakt om till varje pris. En sekulär stat måste utgöra ett självklart inslag i ett demokratiskt socialistiskt samhälle.

Men den liberala borgerligheten, som kämpat för allmän och lika rösträtt, för både män och kvinnor, lyfte inte fram den sekulära staten som den historiska landvinning den var. Detsamma gällde för socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Nej. Inte heller arbetarrörelsen lyfte fram den sekulära staten som det väldiga framsteg den var.

Återigen: Den sekulära staten är något riktigt stort.

Den borde gjorts till grund för det svenska medborgarskapet!
En kraft med uppgift att både garantera olika trosriktningar deras rättigheter och samtidigt utgöra en garant för att inte kungamakt eller någon form av präststyre skulle kunna återkomma och sätta sig över den demokratiskt valda riksdagen och trampa ned de demokratiska fri- och rättigheterna. Den sekulära staten utgör därmed en dubbel garant.

F. Den sekulära staten utgör fortfarande ett av de två fundament på vilka en ny livsåskådning kan frambringas som kan ersätta det tomrum som kristendomen efterlämnat.

Den sekulära staten är ett något som skyddar vanliga muslimer mot islamister.

Men vi har ingen genuin sekulär stat i dagens Sverige. Vi måste vara konsekventa och rensa bort de rester som fortfarande existerar av den kristna kyrkan inom det svenska statsmaskineriet.

Ett av skälen till detta är, som sagts i tidigare blogginlägg, att Sverige avkristnades av själva samhällsutvecklingen. Den sekulära staten blev ingenting annat än en passiv restpost – i takt med att folk slutade tro på gud och gå i kyrkan. Den sekulära staten var inget som uppstod som ett resultat av en kamp mot den döende Svenska Statskyrkan. Och därför kunde den heller aldrig bidra till att fylla det tomrum som uppstod då befolkningen vände ryggen åt kristendomen.

G. Den sekulära staten aldrig kom att diskuteras som den dubbla garanti den kan vara. Den diskuterades aldrig som ett av fundamenten en ny livsåskådning att vara stolt över. Det som diskuterades var kampen för ett bättre och tryggare samhälle och med ökad levnadsstandard. Mycket få insåg alltså det samtidiga behovet av en ny livsåskådning. En icke-religös livsåskådning. Tyvärr vet många inte ens att Sverige förutsätts ha en sekulär stat? Om vi går ut på vilket torg som helst och frågar medborgarna vad en sekulär stat är kommer vi garanterat att få undvikande svar. Skälet är att inte många känner till innebörden av en sekulär stat.

Men detta beror inte på att folk är dumma.

Detta beror på att ingen – inte partierna, media, skolan eller myndigheter – lär ut vad en sekulär stat skulle kunna betyda. Ingen lär ut varför en sekulär stat utgör en av de viktigaste förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle så länge religionerna existerar – och som därför idag kan komma att betyda mer än något annat i tillvaron för miljarder människor.


Del VI: Är inte bygget av välfärdssamhället något att vara stolt över – trots att S inte förmådde skapa en ny livsåskådning?

Förord. I denna serie av bloggar om politisk feghet har jag tidigare skrivit att orsaken till att vi har svaga och rädda politiska ledare i Sverige beror på att de främsta representanterna för det nya samhälle som växte fram under 1900-talet – socialdemokratin och fackföreningarna – misslyckades med att frambringa en ny och icke-religiös livsåskådning.

Kampen för ett rättvisare och tryggare samhälle förenades aldrig med en livsåskådning som kunde fylla tomrummet som kristendomen efterlämnade.De olika partierna tävlade, nästan uteslutande, i att övertyga väljarna om att just deras parti var bäst på att höja levnadsstandarden. Jag tänker på partierna S, SKP/Vpk, M, C och Fp. Detsamma gällde för de fackföreningar vars medlemsantal ökade samtidigt som antalet kyrkobesökare minskade.

Vi tar återigen följande exempel:
* Om ökad BNP-tillväxt speglar en samhällsutveckling där fler får bättre sjukvård och utbildning, där investeringar i grön industri ökar – för att rädda klimatet samt öka antalet jobb – varvid de sociala klyftorna i samhället samtidigt minskar så är detta utomordentligt bra.
* Men om ökad BNP-tillväxt speglar en utveckling med ökade sociala klyftor, mer konsumtion för de som befinner sig på samhällets ljusa sida men färre jobb och sämre hälsa för de som befinner sig på samhällets mörka sida – samtidigt som klimatet tar ännu mer stryk – så är detta inte alls bra.

Det räcker alltså inte med ökad BNP-tillväxt. Människor vill kunna påverka sitt eget öde och inte bara styras av marknadskrafter utanför deras kontroll. Folk vill också att deras insats i arbetslivet ska betyda något. De vill även att deras liv ska ingå i ett större sammanhang. Därav behovet av en livsåskådning!

A. Var då socialdemokratins och fackföreningsrörelsens strävan efter arbete åt alla, trygghetssystem vid sjukdom, arbetslöshet, ålderdom samt utbyggd offentlig sektor – det vi idag kallar för välfärdssamhället och igår folkhemmet – inget att vara stolt över?
Jo. Åtminstone anser jag att detta var något att vara stolt över. Genombrottet för den politiska demokratin, folkhemmet eller välfärdssamhället innebar ett tryggare samhälle, något som inte kan överskattas. Den ökade styrkan hos fackföreningarna minskade för en period klassklyftorna och lyckades för en tid skapa en stolthet hos arbetarna just för att de var arbetare. Kvinnans inträde på arbetsmarknaden ökade även jämställdheten mellan kvinnor och män på ett mycket påtagligt sätt. Dessa trender förstärktes av att högre utbildning senare blev tillgänglig för väldigt många fler – något som samhället i sin tur skrek efter. Allt detta var värt väldigt mycket. Dessa steg var, och är, något att vara stolt över. Åtminstone i mina ögon.

Utvecklingen rätade på ryggen på undertecknads far- och morföräldrars generation. De kunde flytta från en trång och mörk tvåa till en ljus och rymlig trea, skaffa sommarstuga, bil och år 1964 köra vw-bubblan Umeå-Rom tur och retur. Detta vidgade vyerna på ett närmast svindlande sätt. Särskilt som denna, något våghalsiga, resa både gick via ett ogästvänligt Östtyskland och över alpernas vindlande serpentinvägar. Undertecknad, som fick följa med på denna fullständigt omvälvande resa elva år fyllda, blev plötsligt väldigt intresserad av geografi, historia och politik – för att inte tala om ANDRA VÄRLDSKRIGET. Nästan alla hus i Västberlin var vid tidpunkten för vårt besök nämligen fortfarande märkta av skottskador och bombningar.

Utvecklingen under 1900-talet innebar att medan undertecknads föräldrar – som båda hade erfarenhet av att gå hungriga till sängs i sin barndom på 1920-talet – fick uppleva att deras arbete och kamp bidragit till att skapa ett samhälle där även universitetets dörrar öppnades för oss – arbetarungar.

Så naturligtvis var folkhemmet eller välfärdssamhället något positivt!

B. Men det är några saker som vi inte får glömma:
■ Vi får inte glömma att en ökad levnadsstandard varken är en religion, en ideologi eller en livsåskådning. En ökad levnadsstandard kunde inte ensam ersätta den kristna livsåskådningen. Det saknades en insikt om att det var nödvändigt att komplettera det påträngande behovet av materiella framsteg med en icke-religiös livsåskådning för den svenska befolkning som i allt högre utsträckning vände kristendomen ryggen under 1900-talet.
■ Vi får inte glömma att minskade klassklyftor och ett framväxande välfärdssamhälle kan vändas i sin motsats – i form av ökade klassklyftor och nedskärningar i välfärden. Och denna baklängesresa började, så smått, redan under 1980-talet. Idag har två generationer endast upplevt denna baklängesutveckling själva eller fått det bättre – medan andra fått det sämre. Men det är en minoritet som minns den tid då alla fick det bättre. Detta får vi inte glömma.

Alltså: under snart 40 år har de sociala klyftorna inom den svenska befolkningen ökat:
– mellan kapitalägare och löntagare,
– mellan tjänstemän och arbetare,
– mellan de som har jobb och de som inte har jobb,

Det har skapats ett växande ”trasproletariat” i form av långvarigt arbetslösa. Det tar längre tid innan ungdomar kan flytta hemifrån på grund av bristen på vissa jobb. Detta på individuell nivå. Men till bilden hör även framväxten av utanförskapsområden – detta på grund av att ökade klassklyftorna smälter samman med ökade motsättningar av etnisk och religiös natur – vilket även tar sig uttryck i form av ökade skillnader mellan män och kvinnor.

Samhället utvecklas väldigt olika. Det tidigare så homogena svenska samhället är på väg att upplösas på grund av mindre resurser och växande åsiktsskillnader i samhället vad gäller politik och religion.

C. Samtidigt håller socialdemokratin på att förvandlas till en svans åt den traditionella borgerligheten. En gång såg Socialdemokraterna sin egen international, och stöder till befrielserörelser, som uttryck för internationell solidaritet.

Med facit i hand var mycket av detta naivt.

Men inte desto mindre var själva metoden riktig. Metoden bestod i att solidariteten ofta – om än inte alltid – bestod i ett samarbete mellan partier, fackföreningar och ”rörelser”. Idag anser Socialdemokratin att metoden för solidaritet är medlemskap i det borgerliga, överstatliga, projektet EU. Det är skrattretande om det inte vore så tragiskt.
Det ideologiska förfallet inom S har gått så långt att det tidigare stödet till befrielserörelser som bekämpade ett ofta mer än hundraårigt kolonialt förtryck eller apartheidregimerna i Rhodesia och Sydafrika har ersatts av borgerlighetens EU-projekt. Konsekvenserna är mycket långtgående:
a) Detta eftersom EU logiska slutstation är ett Europas Förenta Stater – som kommer att byggas på ruinerna av välfärds- och nationalstaterna,
b) ett “de facto” medlemskap i NATO – som riskerar att göra Sverige delaktigt i USA:s framtida krig!

Olof Palme, med sina goda och mindre goda sidor, kritiserade USA för deras krig i Vietnam. Men dagens SSU-are är totalt oförmögna att översätta detta till dagens värld. Från det hållet hörs inte en käft öppnas mot uppbygget av EU:s stridskrafter som idag upgår till 60 000 soldater eller mot Sveriges allt snabbare integrering i NATO.

D. Priset som S betalar för att de anslutit sig till borgarnas EU-projekt är fruktansvärt högt.
Socialdemokraterna har helt tappat den ideologiska och politiska kursen. De bidrar idag själva till den nedskärningspolitik och de ökade klassklyftor som får arbetarna att vända S ryggen. Och detta leder till att partiets dominerande ställning bland arbetarna utmanas.

Men utmaningen kommer inte längre från de politiskt döda stalinisterna. I Sverige påskyndade detta parti bytet av klassbas och började kalla sig Vänsterpartiet före, under samt efter östblockets och Sovjetunionens upplösning.

Istället kommer utmaningen från den ny-reaktionära borgerlighetens olika rörelser. I Frankrike handlar det om Marine Le Pens ”Rassemblement National” (Nationell samling) som tidigare hette ”Front National”. I Sverige handlar det om Jimmie Åkessons Sverigedemokrater. Detta parti har gjort väldiga inbrytningar bland LO-arbetarna, större än vad dagens svenska Vänsterparti någonsin har förmått göra.

E. De negativa effekterna av arbetarrörelsens oförmågan att frambringa en livsåskådning som kompletterade välfärdsbygget märks väldigt tydligt idag. När klassklyftorna växer och invandrarpolitiken blir obegriplig har Socialdemokraterna inte längre något kitt som håller ihop en arbetarrörelse stadd i upplösning.

LO som organisation existerar på övertid.

De flesta avtal, för arbetare sett i snäv bemärkelse, tecknas idag av de 14 fackförbunden själva. Detta gör LO till ett skal utan innehåll. Eller till en dyr byråkrati vars syfte huvudsaken är att slå vakt om socialdemokraternas dominans inom de fjorton fackförbund som valt att kalla sig LO-förbund. Samtidigt ansluter sig allt färre arbetare till dessa 14 förbund. Inom förbundens  avtalsområden är endast 61 procent med i facket. Och i valet 2018 röstade endast 41 procent av de som är med i någon av dessa fjorton fackföreningar på Socialdemokraterna. Helheten för de 61 procent fackligt anslutna, i vad som traditionellt kallas arbetaryrken, röstade på följande sätt:

Socialdemokraterna     41 procent
Sverigedemokraterna   24 procent
Allianspartierna            22 procent
Vänsterpartiet               9 procent
Miljöpartiet                   2 procent
FI                                1 procent

Socialdemokraterna tappar alltså snabbt arbetarväljare till en parti som har sina rötter i nazismen och som idag är ett borgerligt och främlingsfientligt parti. Då det krävs religionskritik från Socialdemokratins sida, för att slå vakt om den sekulära staten, blir fegheten olidlig. Partiet törs inte kritisera de islamister (ej att förväxlas med vanliga hyggliga muslimer) som flyttar fram sina positioner i sin strävan att skapa parallellsamhällen anpassade till sharialagar och shariatraditioner. I brist på en seriös religionskritik av islamisterna slår SD:s främlingsfientliga kritik rot inom arbetarleden.

F. Sammanfattningsvis: Socialdemokratin och fackföreningarna betalar ett väldigt högt pris för att de aldrig lyckades förena en icke-religiös livsåskådning med välfärdsbygget.Därför finns inget som kan fylla det tomrum som kristendomen efterlämnade. Varken i form av en framtidstro byggd på en ökad rättvisa eller på en gemensam livsåskådning.

Samhällskontraktet, för vilka Socialdemokratin en gång utgjorde garanten, faller samman tillsammans med välfärdssamhället. Och med välfärdssamhället håller arbetarrörelsen självt på att gå under. Både genom det minskade stödet och genom en allt otydligare politisk identitet.

Politisk snällism och feghet är nämligen ingen ideologi.
Eller livsåskådning.


Del VII: Den politiska fegheten i Sverige beror främst på avsaknaden av en positiv nationell identitet – till skillnad från Frankrike och Finland och andra

* Detta är den sjunde bloggen i serien om rötterna till den svenska politiska fegheten. Även om vi börjar skymta slutet på just denna bloggserie finns det fortfarande än del kvar att skriva om. Men jag har kommit så långt att jag vågar föra fram följande påstående: huvudskälet – om än inte det enda skälet – till den svenska politiska fegheten är bristen på en nationell identitet att vara stolt över. Jag vill understryka att det jag ser som en brist och det huvudsakliga skälet till fegheten inte är en nationalism i bemärkelsen ”vi är bättre än dom”. Detta kan kallas för negativ nationalism eftersom den betonar andra nationaliteters påstådda brister. Och i värsta fall underlägsenhet. Negativ nationalism leder ofta till rasistiska ståndpunkter.

* Det jag anser vara huvudorsaken till den svenska politiska fegheten är bristen på vad jag vill kalla för en positiv nationell identitet. Med detta menar jag en nationell identitet som befolkningen känner sig delaktig i. Denna kan baseras på något stort som den nu aktiva generationen har åstadkommit. Men det kan också vara något stort som föräldrar, eller äldre generationer ändå, har åstadkommit och som gör att befolkningen känner en kollektiv stolthet, även idag, över vad som skett tidigare i historien. För att underlätta den liknelse jag vill göra förflyttar jag mig från det nationella till det individuella. Om en person är säker på sin egen identitet har personen både råd att vara mer generös när det gäller att försöka förstå andras ”annorlunda” identitet än den  som är osäker på sin egen. Men den det gäller även åt det andra hållet: är du stolt över din egen identitet låter du ingen sätta sig på dig. Och samma förhållande gäller på det stora hela taget för nationalstater.

* Det officiella Sverige är väldigt förstående. Men har visat sig sakna förmåga att säga ifrån. Här finns den politiska feghetens rötter. Detta är själva kärnan. Vi ska senare titta på två helt avgörande händelser som både präglat det officiella Frankrike – men även väldigt många fransmän – både män och kvinnor, alla politiska rörelser från kommunisterna till den politiska högern, både tidigare generationer av fransmän och dagens generation. Det handlar om den Franska Revolutionen 1789 och Andra Världskriget 1939-45. Dessa två historiska processer kan inte överskattas då en jämförelse ska göras mellan Frankrike och Sverige. Det finns nämligen ingenting i Sveriges historia som motsvarar dessa händelser i Frankrike.

* En positiv nationell identitet bygger nästan alltid på hur befolkningen i ett land stred för att befria sig från en, mer eller mindre utvecklad, feodalism. Alternativt uttryckt: ett lands identitet, och även dess nationella särdrag, beror på har kampen fördes för att slå sönder den makt som adeln, prästerskapet och kungahuset innehade. Denna kamp bedrevs för att erövra demokratin och utveckla ekonomin. För att belysa vad jag menar ska jag jämför hur kampen mot adeln, prästerskapet och kungahuset bedrevs i Sverige respektive Frankrike.

* Frankrikes och Sveriges kamp för att frigöra sig från det förtryck som respektive befolkning utsattes för av adeln, prästerskapet och kungamakten – skiljer sig kanske mer från varandra än vad några andra nationer gör i västra Europa vad gäller mål och medel.

* En positiv nationell identitet betyder inte att strider inom landet, mellan fackföreningar och företag, upphör när det gäller hur stora de framtida lönerna ska vara. Eller hur kollektivavtal och arbetsrätt ska utformas.

* Vi ska återkomma till dessa historiska frågor vid en jämförelse mellan Frankrike och Sverige i nästa blogginlägg.

Den medvetna sekulära traditionernas betydelse
Vi har tidigare talat en hel del om religion. Och här finns det en paradox. Med största säkerhet finns det en större andel troende kristna katoliker i Frankrike än vad det finns troende kristna protestanter i Sverige. Men samtidigt är en långt större andel av fransmännen medvetna om, och stolta över, landets sekulära arv och traditioner än vad svenskarna är. Även de troende kristna katolikerna i Frankrike är medvetna om, och stolta över, sina sekulära traditioner. Denna stolthet delar de med franska ateistiska socialister, liberaler och företagare (kapitalister).

Styrkan hos det sekulära arvet och traditionerna har inte, i första hand, att göra med hur många som tror på gud eller är ateister. Styrkan hos de sekulära traditionerna handlar om ifall befolkningen medvetet och stolt sluter upp kring dessa traditioner eller inte. Om befolkningen – borgare såväl som arbetare – sluter upp bakom det sekulära arvet och traditionerna kommer dessa att prägla nationalstaten. Och troende eller inte – arbetare eller kapitalist, borgare eller socialist – i Frankrike sluter befolkningen upp bakom sina sekulära traditioner. De är stolta över dessa. Det sekulära arvet utgör ett avgörande inslag i den starka franska nationella identiteten.


Del VIII: Uppgörelsen med det nazistiska förflutna uteblev – vilket bidrog till den tystnadskultur som tidigare hjälpt nynazisterna och idag hjälper svenska islamister

Ingress

Efter Andra Världskrigets slut anslöt sig en rad tidigare fascister och nazister till riksdagspartierna. En blev ecklesiastikminister (idag utbildningsminister). Då det begav sig hade han, tillsammans med den kände fascistledaren Per Engdahl, bildat förbundet ”Det Nya Sverige”. Men det var naturligtvis inte endast till Socialdemokraterna som dessa gamla nazister anslöt sig. I “Det Nya Sverige” fanns aktiva kvinnor. En var så aktiv att hon blev skolminister för Folkpartiet så sent som under 1970-talet. En tredje person som varit en av ledarna för den bruna organisationen ”Fosterländsk Enad Ungdom” hamnade i riksdagen för Högern. Där sprang han på en annan gammal nazist, även han riksdagsledamot, som gjorde honnör för honom i form av en Hitlerhälsning då de möttes ensamma i riksdagen. Den som “heilade” var från Centern. Och detta utspelade sig alltså i det som borde vara demokratins högborg riksdagen!

* Tidigare hemliga Säpo-akter.
Dessa, minst sagt skrämmande, uppgifter finns att läsa i Bosse Schöns bok “Där järnkorsen växer” som handlar om svenska nazi-medlöpare. Just dessa uppgifter har han hämtat ur tidigare hemliga Säpoakter. I boken finns många fler exempel än de fyra som jag nämnt här på hur bra det kunde gå för gamla nazister och fascister – eller sympatisörer och medlöpare – som alltså både blev riksdagsledamöter och till och med ministrar. Visste ni att figuren Åsa-Nisses skapare tillhör denna bruna skara. Om inte så vet de flesta  att IKEAs grundare, Ingvar Kamprad, hade ett brunt förflutet.

* Bosse Schöns böcker “Där järnkorsen växer” och “Svenskarna som stred för Hitler”
Jag stiftade bekantskap med Bosse Schöns kartläggningar av de brun-svarta i Sverige då TV4 gjorde ett antal program med intervju-porträtt av personerna i hans bok ”Svenskarna som stred för Hitler”. En kompis till mig, från Åsele, insåg att den mest vitale av dessa svenska SS-soldater från Bosse Schöns bok, och från de TEVE-program som byggde på boken, bodde i Junsele en bit utanför utanför Åsele. Denne person var Bosse Schöns ingång till “det tysta brödraskapet” som SS-veteranerna kallade sig. Detta enligt boken “Svenskarna som stred för Hitler”.

Förutom de hemmanazister som Säpo kartlagt, uppgifter som Schön kunnat ta del av, fanns det uppåt 270 svenskar som hade stridit som i SS-uniform. Dessa var de verkliga fanatikerna. De hade varit beredda att offra livet för Hitler och nazismen. En del av dessa tillhörde “de sista trogna”. De visade sin fanatism genom att försvara führer-bunkern under det nazistiska styrets absolut sista och blodiga slutfas.

Det ska tilläggas: Bosse Schön har skrivit fler böcker på detta tema än de två som jag har nämnt. Läsning rekommenderas.

* Uppgörelsen med nazisterna och deras medlöpare uteblev – med svåra konsekvenser ända fram till våra dagar
Vissa av hemmanazisterna hyste aktiva planer på att bidra till Förintelsen. Det handlade om att sända de 8 000 judar, som beräknas ha funnits i Sverige under Andra Världskriget, till dödsläger som Auschwitz-Birkenau, Belcek, Chelmno, Sobibor och Treblinka. Hemmanazisterna var en anskrämlig samling fega individer. Men upprätta register kunde dom.

Bosse Schön uppger att de svenska judarna fanns kartlagda i tre kända register. OM Sverige skulle ha invaderas av Nazi-tyskland så kunde deras namn och adresser ha kunnat serveras till landets nya herrar på ett silverfat. Schön nämner i en av böckerna ett antal kända svenskar vars föräldrar, far- och morföräldrar eller andra nära släktingar, fanns i registren. Till dessa hör släktingarna till journalisten Robert Aschberg, “festfixaren” Micael Bindefeld, tidigare rikspolischef Sten Heckscher, tidigare handelsminister Leif Pagrotsky den från bland annat TV4 kände Jan Scherman.

Totalt fanns det uppåt 50 000 svenskar som var medlemmar, eller sympatisörer, till olika nazistiska eller fascistiska organisationer uppger Schön. Förutom de redan nämnda organisationerna Det Nya Sverige och Fosterländsk Enad Ungdom fanns även Bruna GardetSveaborgsmännen och Gyllene Spöknippet (spöknippet var den italienska fascismens symbol). I Sjöbo och på Stora Karlsö hade vissa av dessa hemmanazister planer på att bygga läger där de svenska judarna skulle koncentreras innan vidare transport till döden i Belcek, Chelmno, Sobibor och Auschwitz-Birkenau.

Detta var på riktigt. Det hade skett i Norge och det skulle ha skett i Sverige – om Nazi-tyskland hade invaderat. Dessa 50 000 svenskar slapp påföljder. De övervakades som säkerhetsrisker. Men de kunde samtidigt bygga företagsimperier och bli ministrar! De kunde göra karriär som polis, militär eller läkare och skaffa sig inflytelserika positioner i samhället. Sjukt? Ja, mycket.

Själv anser jag att det var för många som hade för mycket att förlora. Så min egen, inte allt för originella, slutsats är att när väl dessa hemmanazister tagit plats i olika riksdagspartier och på andra centrala poster i det offentliga livet – bland annat inom affärsvärlden och statsförvaltningen – blev det många trådar som vävde ett skyddande nät kring dessa potentiella landsförrädare. som korsades. Vissa av dessa nät i Sverige gick ut på att gamla nazi-sympatisörer höll varandra om ryggen. Gamla nazister hjälpa andra gamla nazister att göra karriär. Andra nät innebar att ingen vågade kasta sten i glashus. Om ett av riksdagspartierna skulle avslöja ett annat partis nazistiska skelett i garderoben fanns riks för vedergällning – till det samlade etablissemangets förlust. Jag tänker på det politiska etablissemanget, men också på statsförvaltning, kungahus och affärslivets respektive etablissemang. Wallenbergarna gjorde exempelvis affärer med både Nazi-tyskland och USA.

* Eftergiftspolitiken mot Nazi-tyskland underlättade för medlöparna – och gav upphov till egna koncentrationsläger
Och själva inramningen till detta utgjordes av att samlingsregeringen under Andra världskriget förde en eftergiftspolitik mot Nazi-tyskland som på sitt sätt legitimerade andras kontakterna med hakkorsets ledare i Berlin.

Vi ska inte heller glömma att denna samlingsregering upprättade egna koncentrationsläger, s. k. arbetskompanier. I dessa sattes främst kommunister och Spanienfrivilliga (som riskerat livet för att försvara demokratin i Spanien mot fascisten Franco) men även  radikala socialdemokrater sattes. Färdiga att serveras, även de, om Nazi-tyskland hade ockuperat Sverige. Dessa läger är ett av de mest nedtystade inslagen när det gäller vad som ägde rum i Sverige under Andra världskriget. Det största lägret hette Storsien och låg i Norrbotten. 

Resultat: en tystnadskultur som sedan dess levt vidare och – i allra högsta grad – bidragit till dagens politiska feghet. En politisk feghet (och tystnad) som hjälpte nazisterna att övervintra och som gav vissa av dessa möjlighet att bidra till återupplivandet av den nynazism som etablerades under 80- och 90-talen. Ingemar Somberg, från Junsele, var en sådan som höll kontakt med de ny-nazistiska grupperna.

* Sveriges första ras-tävling arrangeras av Stockholms Dagblad
Men tillbaka till 30- och 40-talen. Rasfrågan var mycket större i Sverige då – under 1900-talets första halva – än vad många vet, eller vill veta, än idag. Schön berättar att erkända vetenskapsmän ansåg att människor – ibland kallade för “ballast-existenser” – borde avlivas. Det handlade om handikappade och utvecklingsstörda. Det lyckades dessa att – med politiskt stöd – inrätta ett statligt rasbiologiskt institut i Uppsala. Det det första i sitt slag i Europa och året var 1921.

Schön berättar bland annat följande: Dåliga gener skulle rensas bort för att vårda den germanska rasen och spara vårdpengar. Därför mättes bland annat skallar och näsor. “Lapparna” (samerna) låg illa till. Det hölls raskurser för vanliga svenskar. Och Stockholms Dagblad arrangerade Sveriges första “rastävling”.

* Tvångssteriliseringar och lobotomi
Nu invaderades inte Sverige av Nazi-tyskland. Inga koncentrationsläger kom till stånd för “undermänniskorna” (efter tyskans “untermenschen”). Och handikappade samt utvecklingsstörda dödades inte. Däremot genomfördes väldigt många tvångssteriliseringar och lobotomi-ingrepp istället. Den största beställaren av lobotomi-ingrepp i hjärnan på människor var Umedalens sinnessjukhus (enligt mina uppgifter). Det handlade om nästan 800. De sista beställdes 1958 (även om det, i alla tysthet, förekom lobotomi-ingrepp långt senare fast i långt mindre skala). Tvångssteriliseringarna av människor med “dåliga anlag” och “asocialt beteende” fortsatte åtminstone en bra bit in på 60-talet.

Även detta talas det väldigt tyst om idag!

* Samma förbannade politiska feghet och tystnadskultur gynnar idag islamisterna
År 2019 har det gått hela 20 år sedan Socialdemokraterna gjorde upp med Muslimska brödraskapet via dåvarande kristna Broderskapsrörelsen (S) och Sveriges muslimska råd. Dessa båda organisationer agerade buffertar för Socialdemokraterna respektive Muslimska brödraskapet. Bland de som fått lida mest av detta är vanliga muslimer – som ofta förtrycks av islamisterna i Muslimska brödraskapet. Här i Sverige!

Det är först nu, hela två decennier senare, som bubblan spricker i SSU i Skåne – speciellt i Malmö-Helsingborg.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv din kommentar!
Skriv ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.