Hemmanazisterna ställdes aldrig till svars

Uppgörelsen med de svenska nazisterna före och under Andra Världskriget uteblev. Detta stärkte den offentliga tystnadskulturen och bidrog till den politiska feghet som hjälpte nynazisterna för 30 år sedan – och som hjälper islamisterna idag.

Före och under Andra världskriget fanns det totalt uppåt 50 000 svenskar som var medlemmar i, eller sympatisörer till, olika nazistiska eller fascistiska organisationer. Efter Andra världskrigets slut anslöt sig en rad tidigare fascister och nazister till riksdagspartierna. En av dessa blev ecklesiastikminister (idag utbildningsminister) i den socialdemokratiska regeringen. Då det begav sig hade han, tillsammans med den kände fascistledaren Per Engdahl, bildat förbundet ”Det Nya Sverige”. Men det var naturligtvis inte endast till Socialdemokraterna som dessa gamla nazister anslöt sig.

I ”Det Nya Sverige” fanns aktiva kvinnor. En var så aktiv att hon blev skolminister för Folkpartiet så sent som under 1970-talet. En tredje person som varit en av ledarna för den bruna organisationen ”Fosterländsk Enad Ungdom” hamnade i riksdagen för Högern. Där sprang han på en annan gammal nazist, även han riksdagsledamot, som gjorde honnör för honom i form av en Hitlerhälsning då de möttes ensamma i riksdagen. Den som ”heilade” var från Centern. Och detta utspelade sig alltså i det som borde vara demokratins högborg i Sverige: Riksdagen!

Dessa minst sagt skrämmande uppgifter finns att läsa i Bosse Schöns bok ”Där järnkorsen växer” som handlar om svenska nazi-medlöpare. Just dessa uppgifter har han hämtat ur tidigare hemliga Säpoakter. I boken finns dock många fler exempel än de fyra vi nämnt ovan på hur bra det kunde gå för gamla nazister och fascister – eller sympatisörer och medlöpare – som alltså blev riksdagsledamöter och till och med ministrar. De flesta vet att IKEAs grundare, Ingvar Kamprad, hade ett brunt förflutet. Mindre känt är dock att även figuren Åsa-Nisses skapare tillhörde denna bruna skara!

Bosse Schöns kartläggningar av de brun-svarta i Sverige fick en bredare publik då TV4 gjorde ett antal program med intervju-porträtt av personerna i hans bok ”Svenskarna som stred för Hitler”. Boken handlar om de svenskar som frivilligt reste för att ansluta sig till SS stridande förband. En av de mest vitala av dessa svenska SS-soldater bodde i Junsele en bit utanför Åsele. Han hette Ingemar Somberg och var Bosse Schöns ingång till ”det tysta brödraskapet” som SS-veteranerna kallade sig.

Förutom de hemmanazister som Säpo kartlagt, uppgifter som Schön kunnat ta del av, fanns det uppåt 270 svenskar som hade stridit i SS-uniform. Dessa var de verkliga nazistiska fanatikerna. De hade varit beredda att offra livet för Hitler och nazismen. En del av dessa tillhörde ”de sista trogna”. De visade sin fanatism genom att försvara führer-bunkern under det nazistiska styrets absolut sista och blodiga slutfas.

Men det fanns fanatiker även bland hemmanazisterna och vissa av dessa hyste aktiva planer på att bidra till Förintelsen. Det handlade om att sända de 8 000 judar som beräknas ha funnits i Sverige under Andra Världskriget till dödsläger som Auschwitz-Birkenau, Belcek, Chelmno, Sobibor och Treblinka.

Hemmanazisterna var en anskrämlig samling fega individer. Men upprätta register kunde de. Bosse Schön uppger att de svenska judarna fanns kartlagda i tre kända register. Om Sverige skulle ha invaderats av Nazi-Tyskland så skulle deras namn och adresser ha kunnat serveras till landets nya herrar på ett silverfat. I en av Schöns böcker nämner han ett antal kända svenskar vars föräldrar, far- och morföräldrar eller andra nära släktingar, fanns i registren. Till dessa hör släktingar till journalisten Robert Aschberg, ”festfixaren” Micael Bindefeld, tidigare rikspolischefen Sten Heckscher, tidigare handelsminister Leif Pagrotsky samt den tidigare TV4-chefen Jan Scherman.

I Sjöbo och på Stora Karlsö hade vissa av hemmanazisterna planer på att bygga läger där de svenska judarna skulle koncentreras innan vidare transport till döden i Belcek, Chelmno, Sobibor och Auschwitz-Birkenau. Detta var på riktigt. Det hade skett i Norge och det skulle ha skett i Sverige – om Nazi-Tyskland hade invaderat. Men dessa 50 000 svenskar slapp påföljder. De övervakades som säkerhetsrisker. Men de kunde samtidigt bygga företagsimperier och bli ministrar! De kunde göra karriär som polis, militär eller läkare och skaffa sig inflytelserika positioner i samhället.

Frågan är hur detta kunde tillåtas ske. Min uppfattning är att det var för många som hade för mycket att förlora. Så min egen, inte allt för originella, slutsats är att när väl dessa hemmanazister tagit plats i olika riksdagspartier och på andra centrala poster i det offentliga livet – bland annat inom affärsvärlden och statsförvaltningen – blev det många trådar som vävde ett skyddande nät kring dessa potentiella landsförrädare. Vissa av dessa nät i Sverige gick ut på att gamla nazi-sympatisörer höll varandra om ryggen. Gamla nazister hjälpte andra gamla nazister att göra karriär. Andra nät innebar att ingen vågade kasta sten i glashus. Om ett av riksdagspartierna skulle avslöja ett annat partis nazistiska skelett i garderoben fanns risk för vedergällning – till det samlade etablissemangets förlust. Det gäller för det politiska etablissemanget, men också för statsförvaltningen, kungahuset och affärslivets respektive etablissemang. Vi får inte glömma att exempelvis familjen Wallenberg gjorde affärer med både Nazi-Tyskland och USA.

Själva inramningen till detta utgjordes av att samlingsregeringen under Andra världskriget förde en eftergiftspolitik mot Nazi-Tyskland som på sitt sätt legitimerade andras kontakter med hakkorsets ledare i Berlin. Vi ska inte heller glömma att denna samlingsregering upprättade egna koncentrationsläger, s.k. arbetskompanier. I dessa sattes främst kommunister och Spanienfrivilliga (personer som riskerat livet för att försvara demokratin i Spanien mot fascisten Franco) men även radikala socialdemokrater. Färdiga att serveras, även de, om Nazi-Tyskland hade ockuperat Sverige. Dessa läger är ett av de mest nedtystade inslagen när det gäller vad som ägde rum i Sverige under Andra världskriget. Det största lägret hette Storsien och låg i Norrbotten.

Resultatet av detta är en tystnadskultur som sedan dess levt vidare och – i allra högsta grad – bidragit till dagens politiska feghet. En politisk feghet (och tystnad) som hjälpte nazisterna att övervintra och som gav vissa av dessa möjlighet att bidra till återupplivandet av den nynazism som etablerades under 1980- och 90-talen. SS-veteranen Ingemar Somberg från Junsele är ett exempel på en sådan som höll kontakt med de ny-nazistiska grupperna.

Men tillbaka till 1930- och 40-talen. Den s.k. ”rasfrågan” var mycket större i Sverige då – under 1900-talets första halva – än vad många vet, eller vill veta. Schön berättar att erkända vetenskapsmän ansåg att människor – ibland kallade för ”ballast-existenser” – borde avlivas. Det handlade om handikappade och utvecklingsstörda. Dessa ”vetenskapsmän” lyckades även att – med politiskt stöd – inrätta ett statligt rasbiologiskt institut i Uppsala. Det var det första i sitt slag i Europa och året var 1921. Schön berättar bland annat följande: Dåliga gener skulle rensas bort för att vårda den germanska rasen och spara vårdpengar. Därför mättes bland annat skallar och näsor. ”Lapparna” (samerna) låg illa till. Det hölls raskurser för vanliga svenskar. Och Stockholms Dagblad arrangerade Sveriges första ”rastävling”!

Tvångssteriliseringar och lobotomi
Nu invaderades inte Sverige av Nazi-Tyskland. Inga koncentrationsläger kom till stånd för ”undermänniskorna” (efter tyskans ”untermenschen”). Och handikappade samt utvecklingsstörda dödades inte. Däremot genomfördes väldigt många tvångssteriliseringar och lobotomi-ingrepp istället. Den största beställaren av lobotomi-ingrepp i hjärnan på människor var Umedalens sinnessjukhus (enligt mina uppgifter). Det handlade om nästan 800 personer! De sista ingreppen beställdes 1958 (även om det, i alla tysthet, förekom lobotomi-ingrepp långt senare fast i långt mindre skala). Tvångssteriliseringarna av människor med ”dåliga anlag” och ”asocialt beteende” fortsatte åtminstone en bra bit in på 1960-talet. Även detta talas det väldigt tyst om idag!

Samma politiska feghet och tystnadskultur gynnar idag islamisterna. År 2019 har det gått hela 20 år sedan Socialdemokraterna gjorde upp med Muslimska brödraskapet via dåvarande kristna Broderskapsrörelsen (S) och Sveriges muslimska råd. Dessa båda organisationer agerade buffertar för Socialdemokraterna respektive Muslimska brödraskapet. Bland de som fått lida mest av detta är vanliga muslimer – som ofta förtrycks av islamisterna i Muslimska brödraskapet. Det är först nu, hela två decennier senare, som bubblan spricker i SSU i Skåne – speciellt i Malmö-Helsingborg.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv din kommentar!
Skriv ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.