Hur många gånger kan V sälja att partiet släpper sitt EU-motstånd?

Det är mindre än ett halvår kvar till EU-valet den 26 maj 2019. Och nu börjar partierna att positionera sig. Den 8 november skrev media att Jonas Sjöstedt vill ge upp sitt och Vänsterpartiets EU-motstånd. De ska bli snälla EU-kritiker. EU-motståndare vill att Sverige ska lämna EU. Medan EU-kritiker påstår sig tro, och det på fullaste allvar, att de ska kunna ändra EU till det bättre. Inifrån.

Detta vore komiskt – om det inte vore så tragiskt. Varför? Därför att Sjöstedt lyckas få media att rapportera att han vill ge upp Vänsterpartiets EU-motstånd – som om det vore något nytt! Och för att V:s uppgivna EU-motstånd vad en bidragande faktor till att SD valdes in i riksdagen år 2010. Men att minnas något av detta verkar vara för mycket begärt för media idag.

Låt oss friska upp minnet. Idag finns medlemskapet i EU inskrivet i den svenska grundlagen. När grundlagen i Sverige ska ändras så krävs att riksdagen fattar beslut två gånger med ett riksdagsval emellan dessa två omröstningar. Den fråga som vi ställer oss är denna: Hur röstade Vänsterpartiet i de två omröstningar i riksdagen som gällde om ifall EU-medlemskapet skulle skrivas in i den svenska grundlagen?
Sedan var det ju frågan om V:s agerande i samband med det mellanliggande riksdagsvalet. Vi syftar på det val till riksdagen som hölls mellan de två omröstningarna. Vilken politik gick Vänsterpartiet till val på inför detta riksdagsval?

För att finna svar på dessa frågor måste vi transportera oss tillbaka till år 2010. Det jag mest minns från detta riksdagsval var Lars Ohlys olidliga fnitter. Han var så övertygad om att V, MP och S skulle besegra Alliansen att han gick omkring i vad som verkade vara ett ständigt euforiskt rus. Och fnittrade. Utom på valnatten. Ohly hade då kompromissat bort allt. Och så resulterade det hela i ett nederlag för de s.k. rödgröna. Men låt oss titta på hur V hanterade frågan om EU före, under och efter valrörelsen detta fnittriga år.

Akt I: den 2 juni 2010
Riksdagen röstar om det ska skrivas in i grundlagen att Sverige ska vara medlem i EU. Eller inte. V röstar FÖR att det SKA skrivas in i grundlagen att Sverige ska vara medlem i EU.
Här överger V sitt EU-motstånd för första gången.

Akt II: rödgrön överenskommelse inför riksdagsvalet 2010
De ”rödgröna” slår fast ”att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU”. Dessutom innehåller de rödgrönas uppgörelse att de tre partierna även stöder Lissabonfördraget, d v s EU:s ”grundlag”. De tre partierna (V, MP och S) konstaterar att EU är en ”central utrikes- och säkerhetspolitisk aktör” och utesluter ej ett svenskt deltagande i militära insatser inom ramen för EU och Nato! Vänsterpartiets dåvarande ordförande Lars Ohly kommenterade denna överenskommelse som ett ”steg i rätt riktning på alla områden”. Detta var tveklöst en politik som tillät V att rösta för grundlagsändringen rörande EU en andra gång. Och här överger alltså V sitt EU-motstånd för just andra gången.

Akt III: den 24 november 2010
Riksdagen röstar för andra och avgörande gången om att skriva in EU-medlemskapet i grundlagen. V röstar JA till detta. Här överger V sitt EU-motstånd för den tredje, och avgörande, gången. Detta samtidigt som SD – som precis kommit in i riksdagen – blir enda parti att rösta emot…

Mot denna bakgrund måste vi fråga oss följande: Hur kan media köpa en nyhet för fjärde gången – en nyhet som dessutom är drygt åtta år gammal? Oavsett vad skälet kan vara: Är det någon som är förvånad över debatten om ”fake news”?

Print Friendly, PDF & Email