Regeringen Löfven II - en koalitionsregering som styr i minoritet med en borgerlig budget. FOTO: Frankie Foughantin (CC BY-SA 4.0)
Print Friendly, PDF & Email

Vi tillhör inte de som gnäller för att det tog fyra månader att bilda regering. Det tog även fyra månader att bilda en regering i Tyskland. Det är verkliga problem som ligger bakom svårigheterna att bilda regering i Sverige. Dessa svårigheter har också de bidragit till att Arbetarpartiet har beslutat att ställa upp i riksdagsvalet 2022. Det finns en rad uttryck för hur dagens uppsättning av politiker, och de partier som dessa anför, har förlorat sin moraliska kompass.

Det är uppenbart att dessa strävar efter att få regera till varje pris. Strävan efter statsministerposten är så avgörande, främst för S, att partiet inte bara struntar i om det kan fullfölja sina vallöften eller inte. Socialdemokraterna bryr sig inte ens om ifall politiken rör sig bort från de mål som deras parti stått för under många och långa årtionden. Så regeringen bestående av S+MP inleder sitt styre på basis av en budgetreservation utarbetad av M+KD och som antogs av riksdagen med hjälp av SD. Samma budget kallades för ”katastrofbudgeten” av bl a Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU, som tog initiativ till demonstrationer mot den på olika platser runt om i Sverige. Varken C eller L stödde budgetreservationen från M+KD i samband med omröstningen i riksdagen. Dessa partier lade ned sina röster. Men trots detta duger budgetreservationen från M+KD till att regera på. Åtminstone för Stefan Löfvens andra regering.

Regeringens uppgörelse med C och L
I samband med vårbudgetens antagande i april kommer sedan regeringens budgetunderlag i form av reservationen från M+KD (som stöddes av SD) att kompletteras utifrån Uppgörelsen mellan S, C, L och MP. Detta i form av de 73 punkterna (se ruta till höger).

Kontentan är alltså att Sverige styrs av en minoritetsregering, som dessutom försvagas av att den består av en koalition, vars parlamentariska underlag endast består av 116 av riksdagens 349 ledamöter. Alla partier, utom de två i regeringen, har nämligen förklarat sig vara i opposition. Detta vore komiskt om det inte var så tragiskt.

Men det absolut värsta är att minoritetsregeringen, en koalition, har berövats möjligheten att regera på sitt eget budgetförslag. Därför tvingas nu Socialdemokraterna att luckra upp turordningsreglerna, acceptera avsteg från kollektivavtalen samt införa marknadshyror.

Situationen kan sammanfattas på följande sätt: sju riksdagspartier av åtta (alla utom V) har varit inblandade i utarbetandet av de budgetinslag som den nya regeringen har baserat sig på sedan måndagen den 28 januari. Sex av riksdagens åtta partier har sagt sig vara i opposition. Det är endast S+MP som utgör regeringen. Politik har ibland sagts vara det möjligas konst. Men S+MP har uppenbarligen tappat alla begrepp om vad som är möjligt. De har tappat sin moraliska kompass.

Alliansen gick till val på att fälla S+MP
Före valet var alla fyra allianspartier ultimativa när det gällde att blockpolitiken skulle bestå. Men det fanns skillnader mellan partierna som skulle visa sig bli förödande efter valet. Centerpartiet och Liberalerna gick nämligen till val på dubbla vallöften. Dels skulle de fälla Stefan Löfven och bilda en ny alliansregering genom en koalition med M och KD. Dels lovade C och L att de skulle stoppa SD från att få inflytande. Dessa dubbla vallöften från C och L – uttalade i samma ultimativa tonfall – kunde endast infrias under två förutsättningar: antingen genom att Alliansens fyra partier tillsammans blev större än den ”röd-gröna” trion S, MP och V. Eller genom att Alliansen lyckades locka MP att byta block.

Genom att utgå ifrån att Stefan Löfvens koalitionsregering skulle fällas – antingen genom att Alliansen blev större än S+MP+V eller genom att MP kunde vinnas över – kunde partierna inom Alliansen skjuta upp den besvärliga diskussionen om SD. Detta i förhoppning om att ett regeringsskifte skulle innebära att denna diskussion aldrig skulle behöva tas. Men då den ”röd-gröna” trion blev större än Alliansen, och MP valde att fortsätta som koalitionspartner till S, visade det sig att allianspartierna saknade en plan B.

Denna nonchalans från Alliansens sida kom att visa sig vara ett av de avgörande inslagen bakom den händelseutveckling som följde efter valet. Även om förstahandsalternativet även för M och KD bestod i att de ville undvika att hamna i en beroendeställning av SD hade dessa två partier inte bundit sig för att, till varje pris, utestänga SD. Annat var det med C och L. Dessa båda partier hade i ultimativa ordalag sagt att de både skulle fälla Löfven och hålla SD utanför. När Alliansen misslyckades med att bli större än S, MP och V – och MP fortsatte i koalition med S – var det endast en tidsfråga innan C och L skulle tvingas att bryta ett av sina två, ultimativa, vallöften. Detta har främst C gjort allt för att dölja.

Partierna i Alliansen hade medvetet undvikit att, före valet, diskutera hur respektive parti skulle ställa sig till möjligheten att ta över regeringsmakten med hjälp av SD – om detta skulle vara den enda vägen att fälla S+MP. Återigen: Denna underlåtenhet utgjorde en avgörande del bakom det kaos som drabbade det politiska systemet efter valet 2018.

Nyval hade varit det enda anständiga
Den regering som valts utgör inte en lösning på krisen. Istället innebär Löfven II ytterligare ett led i förfallet av det politiska systemet i Sverige. Skälen till detta är bl a följande:
a) en koalitionsregering är bräcklig genom att den är en koalitionsregering,
b) en koalitionsregering i minoritet – mot vilken alla andra partier sagt sig stå i opposition (även C och L som deltagit i förhandlingarna om de 73 punkterna) – blir ännu svagare,
c) klyftan mellan väljarna och de förtroendevalda politikerna riskerar att öka ännu mer då denna bräckliga S+MP-regering redan från dag ett kommer att regera på vad som huvudsakligen är allianspartiernas politik.

När det stod klart att S+MP var beredda att låtsas ”regera Sverige” på vilken politik och i vilket beroendeförhållande som helst; att C och L måste svika något av sina två ”ultimativa” vallöften samtidigt som bitterheten mellan M+KD å ena sidan och C+L å andra sidan, slet sönder Alliansen, framstod ett extraval som det enda anständiga alternativet.

Men så skedde inte. S+MP valde att fortsätta klamra sig fast i regeringsställning trots att de utgör en minoritetsregering utan egen budget att stödja sig på. S har slagit in på en väg som utesluter att partiet skulle kunna återerövra arbetarväljare från SD. Istället kommer SD, med intill visshet gränsande sannolikhet, att växa ytterligare.

Någon måste hålla arbetarrörelsens traditioner vid liv – liksom att fortsätta föra fram uppfattningen att borgarna är bäst på att föra borgerlig politik. Och arbetarrörelsen måste satsa på att återerövra arbetarväljarna från SD. Detta utgör ytterligare ett skäl för Arbetarpartiet att ställa upp i riksdagsvalet 2022.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv din kommentar!
Skriv ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.