Vilseledande och osynliggörande kartläggning av hedersvåld

Debattartikel av Astrid Schlytter och Devin Rexvid

I slutet av 2018 presenterades en kartläggning av det hedersrelaterade våldet (HRV) omfång och karaktär i Stockholm, Göteborg och Malmö. De ansvariga är forskare vid Örebro universitet. Kartläggningen bestod av en enkätstudie och en intervjustudie. Enkätstudien har vi skrivit om i en nyligen presenterad artikel. Här tar vi upp intervjustudien.

Både personer som själva varit utsatta och professionella med erfarenhet av att stödja utsatta, har intervjuats. Studien är omfattande och den längsta delen rör våldets olika former. Mest utförligt beskrivs det sexuella och det psykiska våldet, liksom könsstympning och äktenskap under påtryckning, hot och tvång. Ett stort problem med studien är att forskarnas förståelse av HRV inte stämmer överens med de intervjuades erfarenheter och inte heller med befintlig forskning.

Forskarnas definition av HRV
De intervjuade berättar om ett stort antal fall av våld mot flickor och kvinnor, t.ex. att en flicka blir inlåst i sju månader för att hon har pojkvän, att sovrumsdörren alltid ska vara öppen, att behandlas som slav av sin man för att inte ha blött på bröllopsnatten eller att våldtas under en resa till hemlandet. Till skillnad från de intervjuade anser inte forskarna att berättelsen om våldtäkten är att se som HRV utan ”som enskilda händelser som äger rum i ett slags laglöst land som uppstår då hedern är förbrukad och våldsanvändaren kan operera enligt eget godtycke”. Det finns fler liknande exempel i studien.

Hedersrelaterat våld avser enligt forskarna våldshandlingarna som sker i det offentliga och sanktioneras kollektivt. De anser att det våld som sker privat inte är hedersrelaterat, utan det är som annat våld, som ”mäns våld mot kvinnor, vuxnas våld mot barn eller annan social problematik”. Inom de sistnämnda våldsområden används dock inte åtskillnaden privat och offentligt, och tidigare forskning visar att det mesta av våldet sker privat. Detta framkommer tydligt av en helt aktuell händelse, dvs. av reaktionerna på dokumentären om det omfattande våld som Josefin Nilsson utsattes för. Det var våldet – som i första hand skedde privat – som låg bakom de kraftiga reaktionerna.  Liknande gäller också HRV. Det är våldet och inte var det utövas som leder till ett avståndstagande till hedersmord, som mordet på Fadime Sahindal, till barn- och tvångsäktenskap samt könsstympning

En av de viktiga skillnaderna mellan det hedersrelaterade våld som Fadime utsattes för – och ”våld i nära relationer”, som det Josefin Nilsson utsattes för, är dels att det hedersrelaterade våldet i första hand är riktat mot det egna barnet, dottern, dels att det är offrets egen familj som står bakom våldet. Detta är ett våld som av familjen, omgivningen, utövaren uppfattas som positivt. Av denna anledning benämns det som heder – heder står för något positivt. Uppfattningen att flickors och kvinnors sexualitet behöver kontrolleras är förgivet tagen. Både flickor och pojkar lär sig detta. Det är en mentalitet som upprätthålls av det omgivande samhället. Denna kollektiva aspekt är att de som utövar HRV förhåller sig till det kollektiv som delar samma begrepp om heder och vanheder. Men detta behöver inte vara ett fysiskt närvarande kollektiv som manar till våld, som är den uppfattning som hävdas i intervjustudien. Detta är ett felaktigt krav på samma sätt som det är felaktigt att allt kollektivt utövat eller sanktionerat våld är HRV.

Kritik av HRV och dem som använder det
Mot bakgrund av forskarnas problematiska definition av HRV ställer vi oss frågan om inte de är emot begreppet HRV som sådant? Forskarna är kritiska till begreppet, där nyckelorden i deras kritik är rasism och stereotyp. Att räkna ett visst våld som HRV innebär enligt forskarna en indelning av människor i ”vi och dom”, mer konkret ”svenskar” respektive ”icke-svenskar”. Detta tänkande finns enligt forskarna bland en del av de intervjuade. Det rör sig enligt forskarna om intervjupersoner som använder sig av stereotyper och känslomässiga beskrivningar och som reagerar med ”frustration, ilska och rädsla för att utmålas som rasistisk[a]” på frågan om stereotypa synsätt. Ytterligare en konsekvens är enligt forskarna att de ”som möter våldsutsatta inte förmår identifiera, stötta och hjälpa personer som avviker från den stereotypa bilden”. Särskilt utsatta anses vara de som ”inte lever upp till de traditionella köns- och rasnormer som förknippas med hedersstrukturer”. Indirekt hävdar forskarna att det bland de intervjuade finns de som har homofobiska och rasistiska värderingar och att detta är ett hinder i deras arbete.

Forskarnas kritik består av två delar. Dels rör den ett allmänt problem; att kategoriseringar alltid innebär en risk för stigmatisering, dels att kategoriseringen av visst våld som hedersvåld har ett diskriminerande innehåll, bl.a. att den är rasistisk. Denna kritik kan dock riktas mot forskarna själva då de använder förklenande och stigmatiserande beskrivningar på en generell nivå av de intervjupersoner som inte delar forskarnas syn på HRV.

Avslutningsvis anser vi att forskarnas kritik riktas både mot begreppet HRV som sådant och arbetet mot HRV som helhet och inte bara vad några av deltagarna säger och gör. Kritiken är av ganska fundamental karaktär, eftersom forskarna anser att arbetet mot förtryck och diskriminering i sig själv leder till förtryck och diskriminering.

Astrid Schlytter, docent i rättsociologi
Devin Rexvid, fil dr. i socialt arbete

LÄMNA ETT SVAR

Skriv din kommentar!
Skriv ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.