Kaoset som omgärdar Brexit skapades av Tories

Den brittiska regeringens hantering av Brexit-frågan har visat att den är oförmögen att regera. Regeringen har skapat en politisk och konstitutionell kris som riskerar att slita sönder det brittiska samhället.

Storbritannien skulle ursprungligen ha lämnat EU den 29 mars i år. Men då inget utträdesavtal var färdigt sköts utträdet upp till den 12 april. Detta datum har nu skjutits fram till den 31 oktober. Premiärminister Theresa May, från det borgerliga Torypartiet, tror dock att hon kan få till stånd ett avtal tidigare än så – kanske redan så tidigt som den 30 juni. Detta är dock osannolikt.

I den folkomröstning som genomfördes i juni 2016 röstade 52 % av väljarna för att Storbritannien skulle lämna EU. Folkomröstningen slog dock inte fast på vilka villkor utträdet ur EU skulle ske. Frågan handlade enbart om att ”stanna” eller att ”lämna”. Villkoren för det eventuella utträdet skulle avgöras i förhandlingar – efter folkomröstningen.

Redan innan förhandlingarna inletts drog premiärminister Theresa May upp ett antal ”röda linjer” – frågor där May inte var beredd att kompromissa. May ville bland annat att Storbritannien skulle:
a) lämna den gemensamma marknaden,
b) lämna EU:s tullunion,
c) sätta stopp för den fria rörligheten av människor,
d) inte lyda under Europadomstolen.

May har sedan hävdat att det var dessa krav som britterna röstade för i folkomröstningen 2016. Men detta är en stor lögn. Det var ingen som röstade ja eller nej till den gemensamma marknaden, tullunionen eller någon annan av Mays ”röda linjer”.

Labourpartiets linje var och är helt annorlunda. Labour har lovat att de ska respektera resultatet i folkomröstningen. I sitt valmanifest i parlamentsvalet 2017 insisterade partiet på att Storbritannien måste ”bevara fördelarna med den gemensamma marknaden och tullunionen”. Partiet varnade även för att lämna EU utan ett avtal då detta ”…utgör den sämsta tänkbara uppgörelsen för Storbritannien och riskerar att skada både vår ekonomi och vår handel…”. Labour betonade också behovet av att slå vakt om de regleringar av ”löntagarnas rättigheter, jämställdhet, konsumenträttigheter och miljöskydd” som finns i EU-lagarna.

Theresa May var fast beslutad att ensam, likt en diktator, bedriva förhandlingarna i denna fråga som anses vara den viktigaste frågan i brittisk politik sedan Andra världskriget. Ursprungligen hade hon planerat att inte ens låta parlamentet rösta om avtalet! Men en privatperson ansåg att detta var både odemokratiskt och olagligt varpå hon stämde regeringen – och lyckades vinna! Högsta domstolen ansåg att det var olagligt av regeringen att inte låta parlamentet rösta om Brexit-avtalet och tvingade May att genomföra en omröstning i parlamentet. May ansåg dock att omröstningen skulle ske först då alla förhandlingar var avslutade. Parlamentet ställdes inför fullbordat faktum – ”take it or leave it”. Efter att ha ställts åt sidan i nästan tre års tid fick parlamentet två dagar på sig att fatta ett rådgivande beslut.

I praktiken har May inte i första hand bedrivit förhandlingar med EU. Hon har i själva verket förhandlat med, eller kapitulerat inför, en högervriden falang inom Torypartiet. Denna falang vill riva upp allt vad EU-lagstiftningen innebär när det gäller skydd för arbetare, konsumenter och miljön. De ser sin chans att omvandla Storbritannien till ett oreglerat lågskatteparadis för kapitalister. Mays strävan har enbart handlat om att ta tillvara på det som kan bevara enigheten inom Torypartiet. Detta har hon misslyckats med – på ett spektakulärt sätt. Inom Torypartiet råder idag ett inbördeskrigsliknande tillstånd.

Den irländska gränsen – ytterligare ett problem
Ett annat problem som uppstått handlar om den flera hundra kilometer långa landgränsen mellan Irland och Nordirland. Före fredsprocessen på Irland bevakades denna gräns av vaktpatruller med maskingevär. Ingen vill återvända till denna situation. Men om Storbritannien lämnar både EU:s tullunion och den gemensamma marknaden, vilket May har insisterat på, skulle gränskontroller behöva återupprättas pga skillnaderna i tullar på importerade varor.

Den irländska befolkningen hade inget att säga till om i Brexitomröstningen. Och EU:s förhandlare har insisterat på att om den brittiska regeringen inte kommer överens om ett avtal så måste Nordirland rätta sig efter andra lagar än resten av Storbritannien. (Se faktaruta.) Detta har fått Tories stödparti i parlamentet, det protestantiska nordirländska partiet DUP, att gå i taket.

Skulle Storbritannien stanna inom tullunionen och den gemensamma marknaden, som Labour har fört fram, skulle hela frågan om tullar och gränskontroller mellan Irland och Nordirland försvinna.

Men i och med att May drog upp sina ”röda linjer” redan före förhandlingarna hade börjat var det närmast oundvikligt att resultatet skulle bli just ett så eländigt och otillfredsställande Brexit-avtal som hon nu försöker tvinga igenom i parlamentet. (Se faktaruta.) Mays beteende har varit smaklöst. Hon har dragit ut på tiden och kräver nu att parlamentsledamöterna ska välja mellan hennes avtal eller inget avtal alls – och allt vad detta innebär i form av kaos. Det hela liknar utpressning.

Turerna kring Mays avtal har inneburit ett kaos. Detta kaos har i sin tur försvagat hennes position som premiärminister. Att parlamentsledamöter och t.o.m. ministrar från Torypartiet går i öppen revolt mot hennes ledarskap har blivit vardagsmat. Parlamentet är helt låst. Det finns ingen majoritet för någon linje i Brexitfrågan. De som vill att Storbritannien ska stanna i EU trots folkomröstningens resultat är i minoritet. Högerflygeln i Tories, som vill lämna EU utan avtal, är också i minoritet. Det finns dessutom ett block som vill ha en andra folkomröstning – och även dessa är i minoritet.

Många väljare börjar bli alltmer frustrerade över de oändliga förhandlingarna om villkoren för Brexit. Inför folkomröstningen 2016 dominerades båda sidorna av Tories. Folk fick intrycket att det var den lättaste sak i världen att lämna EU. Men faktum är att om ett par levat ihop i 45 år så kan inte den ena parten bara gå ut och smälla igen dörren efter sig, hur lockande en sådan sorti än kan vara. Oavsett vad paret tycker om saken måste de förhandla om hur de ska göra med barnen, huset och räkningarna – samt hur skivsamlingen ska fördelas.

Kaos övergick i fars
Parlamentet har inte kunnat komma överens om någon handlingslinje. May har försökt få en majoritet bakom sitt ruttna avtal i tre olika omröstningar, vid tre olika tillfällen, och varje gång har hon lidit förkrossande nederlag. Datumet för när Storbritannien ska lämna EU har redan flyttats fram två gånger. Till sist tvingades talmannen John Bercow att använda en lag från 1604 (!) för att förhindra att regeringen släpade tillbaka sitt misslyckade avtal till parlamentet för ytterligare en omröstning.

Brexit har visat sig vara en fråga som haft kraften att splittra arbetarna. Å ena sidan var det ungefär två tredjedelar av Labourväljarna som röstade för ”remain”. Å andra sidan finns det miljontals arbetare som bor i städer som drabbats hårt av avindustrialiseringen som anser att de blivit övergivna och illa behandlade. Dessa röstade i stor utsträckning ”leave”.

Högerextrema krafter försöker nu vinna ett bredare stöd genom att mobilisera de som röstat ”leave”. Samtidigt demonstrerade närmare en miljon människor i London den 23 mars med krav på en ny folkomröstning. De hoppas att en sådan ska innebära att Storbritannien stannar i EU. Kravet på en ny folkomröstning, kallad ”people’s vote” (folkets röst) är förståeligt. Både ”remain”-sidan och ”leave”-sidan inför folkomröstningen 2016 dominerades av representanter för Torypartiet, och båda sidorna ljög för väljarna. Kravet på en ny folkomröstning riskerar dock att upprätthålla splittringen bland arbetarna.

Nyval kan bryta dödläget
Det bästa för den brittiska arbetarklassen, i detta läge, vore ett nyval till parlamentet. Detta skulle innebära en möjlighet för Labour att bedriva en valkampanj där de kan ta upp om alla problem som landet står inför – krisen på bostadsmarknaden som inneburit att hemlösheten skjutit i höjden i städerna, de väldiga försämringarna av bidragssystemen som tvingat fram öppnandet av soppkök för fattiga runt om i landet, och en rad andra frågor som helt överskuggats av Brexit-debatten.

Tories fruktar ett nyval, av förklarliga skäl. Partiet är i spillror och dess ledande representanter är i luven på varandra. Theresa May är kraftigt försvagad som ledare och utmanas av andra Tory-ledamöter – både i sin roll som partiledare och som premiärminister.

På grund av den instabila politiska situationen är det ingen som vet vad som kommer att hända härnäst. Tories skapade detta kaos. Kan en socialistisk Labour-regering vara det som krävs för att få ett slut på kaoset?

Faktaruta: Brexit

Det norska exemplet
Norge är med i ”Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet” (EES) men är inte med i EU:s tullunion. Norge är dessutom med i Schengensamarbetet.

■ EES: Detta är ett internationellt avtal som omfattar alla EU-länder samt Norge, Island och Lichtenstein. För de länder som inte är medlemmar i EU innebär avtalet att de ändå ingår i den ”inre marknaden” och omfattas av den fria rörligheten av varor, tjänster, arbetskraft och kapital.

■ Tullunionen: Alla 28 medlemsstater i EU är med i tullunionen. Dessutom har Andorra, Monaco, San Marino och Turkiet bilaterala avtal med EU som omfattar vissa typer av varor. Norge är inte medlem i tullunionen. Detta innebär att landet kan besluta om egna importtullar när det gäller varor utanför den inre marknaden. Men eftersom Norge är med i EES och därmed den inre marknaden så har landet inga tullar gentemot EU-länder.

■ Schengenområdet: Detta omfattar 26 europeiska länder som avskaffat gränskontrollerna mellan varandra. Schweiz, Island och Norge är med trots att länderna inte är EU-medlemmar.

Det irländska problemet
Theresa May vill att Storbritannien ska lämna både den inre marknaden och tullunionen med EU. Detta skulle innebära ett upprättande av tullar och kontroller av varor vid gränserna mellan Storbritannien och EU. Detta innebär att det skulle behöva upprättas en ”hård” gräns mellan Irland och Nordirland, där varor måste förtullas.

Den brittiska regeringen planerade att förhandla fram ett frihandelsavtal med Irland och hoppades att detta därför inte skulle vara en fråga. Men då det inte finns några garantier för att ett sådant avtal skulle bli klart krävde EU en ”säkerhetsventil”.

Säkerhetsventilen utgör ett slags försäkring för att undvika en ”hård” gräns mellan Irland och Nordirland om britterna inte hinner förhandla fram ett handelsavtal med Irland. Detta innebär att hela Storbritannien skulle fortsätta att vara en del av tullunionen med EU medan Nordirland dessutom skulle stanna kvar i den inre marknaden. Det som retat gallfeber på de hårdaste Brexit-anhängarna är att Storbritannien inte själv har rätt att bestämma när de ska lämna säkerhetsventil-avtalet, utan ett sådant beslut måste tas gemensamt med EU.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv din kommentar!
Skriv ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.