Arbetsplatsrapporter

Skolmotivationens motstridiga djungel

Foto: Pixabay
Olof Kristmansson
Publicerad i
Lästid 6 min

Att jobba som lärare tycker jag ett fantastiskt yrke. Men efter att jobbat inom flera olika verksamheter, på flera olika skolor vore det lögn att inte säga att det även finns många, eller i vart fall några men stora, problem. Problem som gått igen oavsett verksamhet, skola eller skollag. Problem som delvis kommer från samhället in i skolan, som skolan utgör en del av, delvis så kommer problemen inifrån skolsystemet självt. Detta är en av mina reflektioner kring skolan – baserat iakttagelser som att arbeta i skolan, vara förälder och den forskning samt debatt om skolan som jag genom åren följt.

Det finns tydliga mönster när det gäller elevers frånvaro (läs skolk). Vissa elever är aldrig borta, vissa är aldrig eller enbart sporadiskt i skolan. Kollar man på varje enskild elev så kommer man hitta många olika orsaker till frånvaron, men ett mönster. De som är borta mycket riskerar att bli borta ännu mer. Vissa som trillar över en gräns och är borta från skolan långa perioder kommer ibland aldrig tillbaka. Dessa elever kallas hemmasittare. Ifjol fanns det över 5 500 hemmasittare i hela landet. För de elever som blivit hemmasittare uppstår ett mönster som är svårt att bryta. Det skulle inte vara effektivt att hämta dessa 1000-tals elever med polis, vilket är en vanlig missuppfattning om vad lagen om skolplikt innebär (se faktarutan). Självklart så spelar elevens motivation för skolan stor roll både för närvaro och studieresultat.

Däremot så är inte motivation enbart en inre egenskap hos eleven. En elevs motivation till skolan avgörs i stor grad av hur meningsfullt deltagandet skolan i upplevs – främst för eleven och även för elevens familj.

Över 5 500 hemmasittare är ett stort samhällsproblem, innebär tragedier för 1000-tals individer och är definitivt ett underkänt betyg för skolsystemet. Men jag förstår det, alltså att vissa elever inte upplever skolan som meningsfull att vara i och därför inte går till skolan. Däremot så finns det en sak jag inte förstår – varför elever kommer till lektioner, inte har med sig penna, papper, läroboken eller den dator de fått eller fått låna av skolan för skolarbete och därmed inte arbetar med skolarbete. Eftersom eleverna inte har med sig den grundläggande utrustningen för att kunna genomföra skolarbete – så var detta överlagt. De gick från sitt skolskåp, förbi skolbiblioteket där läroböcker finns att låna, förbi cafeterian där papper och pennor finns att köpa – för att gå i klassrummet sitta där och inte jobba! Varför?

Väl i klassrummet så vill de ”gå på toaletten”, ha rast (oklart från vad) och framför allt sluta tidigare. Fundera på det, vad driver dessa ungdomar att gå till sitt ”arbete” utan avsikt att jobba och spendera huvuddelen av kontakten med läraren i frågan om att gå därifrån. Värt att påminna alla om att det är den frivilliga skolformen, gymnasieskola, som jag jobbar inom. Inte frivilligt att gå på lektionerna, däremot frivilligt huruvida man skall gå utbildningen eller inte. Jag kallar dom som kommer till klassrummet utan att jobba med skolarbete för klassrumssittarna.

Nu är detta inte en bild av alla gymnasielever, tvärtom de flesta elever uttrycker sin vilja till att gå i skolan genom att jobba en merpart av lektionstiden. Men klassrumsittarna finns, men ingen tillgänglig statistik på hur många. Enligt min erfarenhet så är det fler klassrumssittare än hemmasittarna.

Jag har en mycket större förståelse för hemmasittarna än klassrumssittarna. Hemmasittaren når inga kunskapskrav eller skriver inga godkända resultat på prov, i likhet med klassrumssittaren. Den stora skillnaden är att hemmasittarna slipper vara i ett klassrum som de vill ut ur.

Nu kan man såklart ha invändningen att den sociala tillhörigheten och samvaron som det innebär att gå i skolan är viktig. Det är den. Den är mycket viktig. Och den är kanske det mest avgörande skälet till att elever, som år efter år fått icke godkända betyg och underkända provresultat, ändå står ut med att komma till skolan. Men så mycket gemenskap och social tillhörighet skapas inte av att sitta i ett klassrum där de andra jobbar och inte jobba. Att skolka från lektionerna och sitta i kafeterian verkar mer logiskt, ur ett socialt perspektiv. Eller hänga på något affärscentrum eller centrala stan.

Det är just detta jag inte förstår – varför vara där man inte vill när man ändå inte gör det man ska? I praktiken är värdelöst att vara där. För mig verkar det vara ett fruktansvärt slöseri med tid – alltså klassrumssittarna slösar med sin egen tid. Det verkar vettigare att inte klara en utbildning genom att inte vara i ett klassrum där man inte vill vara, än att vara i ett klassrum där man inte vill vara. För så fantastiskt kan den huvudsakligen negativa uppmärksamhet som klassrumssittaren får från läraren inte vara.

Nå väl, den stora frågan kanske är hur har skolan och samhället lyckas skapa dessa klassrumssittare? För jag vågar lova att klassrumssittarna utgör en större del av eleverna på gymnasiet än på lågstadiet. Kan det vara samma orsaker som gör att en del elever blir klassrumsittare som att andra elever blir hemmasittare? Att de inte upplever skolan som meningsfull. Inte meningsfullt att delta i utbildningen, utan sitter bara i klassrummet eller inte meningsfullt att gå till skolan, utan sitter bara hemma.

Det behövs ett omtag om det svenska skolsystemet, där alla kunskaper och erfarenheter från golvet måste få komma fram. Tillsammans med forskning kan det ligga till grund för ett sådant omtag. Inte politiska utspel och projekt. Att högtidligt deklarera att nu gäller ”En skola för alla”, införa karriärtjänster för lärare, byta namn på Svenska A till Svenska 1 eller att underkänt betyg numera heter F istället för IG har inte hjälpt. Lika lite kommer att omvandla gymnasiet till obligatorisk skola att lösa problemen med hemmasittare eller klassrumssittare. Ambitionen att alla elever skall klara allt är i sig godhjärtad – men ambitionen att göra skolan meningsfull för alla elever är kanske en rimligare och konstruktivare målsättning. Inte minst när det gäller elevernas motivation.

Faktaruta: Skolplikten
* I Sverige regleras skolplikten i lag. Den gäller från sex års ålder (förskoleklass) till 16 års ålder, vilket kan förlängas upp till 18 års ålder om eleven gått om årskurser. Den första varianten av skolplikt i Sverige infördes 1842.
* Skolplikten vänder sig mot kommunerna och föräldrarna. Kommunen skall tillhandahålla skolplats och föräldrarna skall se till att barnet går i skolan. Barnen, icke straffmyndiga eller straffmyndiga, vänder sig inte lagen mot.
* Den treåriga gymnasieskolan är idag frivillig. Det är frivilligt att börja och frivilligt att hoppa av. När man går på gymnasiet så skall man följa reglerna, t ex när det gäller närvaro.

2 svar på ”Skolmotivationens motstridiga djungel”

  1. Studiebidraget kan nog i många fall verka som stor motivator för klassrumssittarna. i övrigt håller jag helt med dig Olof. Något måste göras!

    Svara
    • Hej Fräken, på en av dom skolorna jag jobbat så hade vi problem med elever (en väldigt liten minoritet) vara närvaro följde CSN-varningar om indraget studiebidrag. Det var när gränsen var 20% frånvaro.
      För verkligheten och de övriga eleverna uppstod det huvudsakliga problemen de perioder eleverna var i skolan. För dessa elever hade en mycket lågt deltagande i själva utbildningen när de var i klassrummet.
      Efter fråga till skolverket (vi fick för ovanlighetens skull ett tydligt svar) gavs frånvaro till elever som inte deltog i verkligheten även om de var på plats. Åtgärden löste problemet för övriga elever, men de som bara var där för studiebidraget slutade komma helt.

      Svara

Lämna ett svar till FrökenFräken Avbryt svar