Lokalvårdarnas kamp i Umeå på 90-talet

Umeå kommuns lokalvård blev under 90-talet angripen av både politiker och tjänstemän som ville privatisera städverksamheten. Tjänstemännen hade tagit fram ett förslag om att all städverksamhet skulle upphandlas – förutom i själva stadshusområdet. Varför de inte föreslog att upphandla stadshuset också kan ha berott på att det var känsligt att försöka förklara sitt ställningstagande när man träffade städpersonal i korridoren.

Arbetsgivaren använde flera fula knep under denna tid. En sak som de gjorde var att skicka ut en skrivelse till alla verksamheter i kommunen som anlitade kommunens lokalvård. Skrivelsen var vinklad så att läsaren fick uppfattningen att kommunens städverksamhet skulle upphöra, trots att det inte var sant. Så när det i skrivelsen fanns en fråga om verksamheterna var intresserade av att upphandla städningen så svarade alla ja – eftersom de fått uppfattningen att det inte fanns några andra alternativ!

Jag själv jobbade då som lokalvårdare i ett arbetslag i centrala Umeå och vår största arbetsplats var socialtjänsten, där vi också hade vårt fikarum och kontor. Vi var cirka sex personer i vår grupp. Vi kallades för servicelag eftersom vi var ganska självstyrande och hade egen gruppledare.

Första gången vi fick nys om att det var förändringar på gång och att vår städverksamhet var hotad var när vi träffade Jan Hägglund och Ingrid Eriksson. De berättade att kommunen hade startat en städutredning för att försöka få ned kostnaderna för städet. Vi ansågs vara dyrare än privata alternativ inom städbranschen. Nu, drygt 20 år senare, har vi facit i hand på vad denna strävan att sänka kostnaderna inneburit. Idag klagar de etablerade städföretag som har kollektivavtal och schyssta villkor över att de inte kan konkurrera med städbolag som inte håller sig till regler på arbetsmarknaden. Seriösa privata städföretag låter idag ofta bli att ens lägga anbud när de vet att det finns osund konkurrens.

Men åter till vår strid. På 90-talet började den stora nedskärningshysterin i offentlig sektor som drabbade bland annat omsorger och skola. Allt skulle effektiviseras. Även städet.

Vi fick stor hjälp av Ingrid och Janne som satt i kommunfullmäktige och både hade tillgång till handlingar och ett stort kunnande när det gällde att tolka dessa. Vi lokalvårdare började samla på oss massor av information om städverksamhetens kostnader samt om fördelar och nackdelar när det gällde upphandling eller att behålla städning i egen regi.

Vi tog kontakt med fler lokalvårdare i arbetslag över hela kommunen och hade träffar för att sätta upp riktlinjer för hur vi skulle gå till väga för att rädda våra jobb. Vi skrev insändare, gjorde flygblad som vi delade ut på Umeås gator, startade namninsamlingar på alla kommunala inrättningar och skolor. Vi uppvaktade även politiker på stadshuset vid ett flertal tillfällen. En gång när vi berättade för dem om den stress och oro som uppstod av att arbeta efter ettårsavtal vid upphandling tyckte en sossepolitiker att det var mer synd om politiker som också kunde ha tidsbegränsade uppdrag! Vi lokalvårdare tyckte att han var riktigt uppblåst och helt verklighetsfrånvänd.

Vår kämparglöd stärktes av att vi fick stöduttalanden från olika håll, hos kommunmedborgare som skrev under vår namninsamling, i kommunen verksamheter där de såg vikten av bra lokalvård och rätten till heltid och bra arbetsvillkor. Vi fick också ett stöduttalande från gruvtolvan i Kiruna. Det stöduttalandet har jag kvar än idag.

Den stora besvikelsen för oss var att vårt eget fackförbund Kommunal godkände förlagen som tagits fram genom städutredningen, medan tjänstemännens fackförening SKTF avbröt förhandlingarna. Chefernas fackförening brydde sig alltså mer om våra krav än vår egen fackförening! Att viktigt krav var att ha möjlighet att jobba heltid, vilket en större städenhet kunde erbjuda.

Vi ordnade också en stor demonstration utanför kommunfullmäktige. Vi lokalvårdare demonstrerade tillsammans med ungdomar som ville rädda sina ungdomsgårdar från nedläggning. Till politikernas stora förskräckelse blev det en inmarsch på kommunfullmäktige, upp på åskådarläktaren. Det blev stora skriverier i massmedia efter den demonstrationen…

En högt uppsatt moderatpolitiker sa att den kommunala städverksamheten skulle dö sotdöden. Han menade att vi skulle förvinna successivt. Han fick naturligtvis inte rätt. På 90-talet hade vi fem distrikt. Idag har vi nio distrikt eftersom kommundelarnas städverksamhet också nu ingår hos oss. Det lönade sig att kämpa.

LÄMNA ETT SVAR

Skriv din kommentar!
Skriv ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.