Flyktingpolitikens kostnader sopas under mattan

Åren 2012-2015 utgör ett historiskt undantag vad gäller svensk flyktingpolitik. Under dessa fyra år kom det nästan lika många flyktingar till Sverige som under de föregående 17 åren. Det handlar om nästan 350 000. Det fanns ingen som helst beredskap för att ta emot så pass många människor. Och ingen plan för hur alla dessa skulle integreras i samhället. Men debattklimatet var sådant att det knappt gick att påtala problem utan att bli stämplad som rasist och SD-anhängare.

I Nya Arbetartidningen varnade vi för att denna ”nya kompromisslösa asylpolitik” innebar ett val mellan två alternativ: att slå vakt om välfärdssamhället eller acceptera dess upplösning. Men det förstnämnda alternativet kräver ett väldigt investeringsprogram. Annars riskerar den ansvarslösa flyktingpolitik som infördes under Reinfeldts år vid makten att skapa en ny arbetslös underklass i utanförskapsområden – identifierbar genom hudfärg. Uppdrag Gransknings reportage om situationen i Filipstad (28/8) visade på att en sådan situation redan börjat växa fram.

Reportaget från Filipstad visade på två skrämmande trender. Å ena sidan pågår en utflyttning från Filipstad, av inrikesfödda personer i arbetsför ålder. Å andra sidan är arbetslösheten skyhög i den utrikesfödda delen av befolkningen. Detta trots att det finns jobb att få i kommunen. Enligt kommunchefen Claes Hultgren är problemet att många av de utrikesfödda helt saknar förutsättningar att kunna komma in på arbetsmarknaden. I kommunens ekonomirapport skriver Hultgren följande:
I Filipstad bor cirka 750 vuxna individer med ursprung i Syrien, Somalia, Eritrea, Afghanistan och Irak. […] I denna grupp är arbetslösheten och bidragsberoendet mycket högt, samtidigt som utbildningsnivåerna är mycket låga. Denna grupp riskerar att hamna i ett evigt utanförskap som redan nu belastar den kommunala ekonomin tungt.

Den situation som Uppdrag Gransknings reportage beskriver är inte unik för Filipstad. I juli var 47,4 procent av alla inskrivna hos Arbetsförmedlingen födda utanför Europa. Trots de senaste årens högkonjunktur tar det ca fem år innan hälften av de nyanlända, som kom ett visst år, har etablerat sig på arbetsmarknaden (SCB). Svårast att komma ut i arbete har nyanlända kvinnor.

Det tyngsta ansvaret för den uppkomna situationen ligger på allianspartierna. Regeringen Reinfeldt införde Europas mest liberala flyktingpolitik genom sin migrationspolitiska uppgörelse med Miljöpartiet i mars 2011. Detta gjorde att en oproportionerligt stor andel av de asylsökande som kom till Europa sökte sig just till Sverige. Varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet hade något att invända mot denna politik. Det var först i november 2015 som Stefan Löfven ”drog i nödbromsen” och återgick till en, för Sverige, mer normal asylpolitik. Något som V för övrigt motsatte sig. Uppgörelsen mellan S, C, MP och L har åter öppnat dörren för en ökning av antalet asylsökande och för en asylpolitik som åter avviker från övriga EU.

En av de frågor som detta reser handlar om finansieringen. Åren 2011 till 2017 femdubblades kostnaderna för svenskt flyktingmottagande. Från ca 12 miljarder 2011 till nästan 61 miljarder 2017. Se tabell nedan. Att diskutera dessa kostnader är fortfarande tabu i den svenska politiska debatten. De skenande kostnaderna för flyktingmottagandet utgör troligen det tydligaste exemplet på att makthavarna hade tappat kontrollen över situationen 2015.

Det finns sannolikt inget annat utgiftsområde i statsbudgeten som har ökat så mycket, under så kort tid, som kostnaderna för mottagande och integrering av flyktingar. Och det finns definitivt inget annat utgiftsområde där det är sådan tabu att diskutera kostnaderna. Jämför med debatten kring försvarsbudgetens storlek. Denna har varit en het fråga under årtionden. De borgerliga partierna har länge talat för ökade anslag till försvaret. Och nu har S gått med på en fördubbling. Debatten har varit hård – men öppen!

Den fördubbling av kostnaderna för assistansersättning, från 11 miljarder till 25 miljarder, som skedde åren 2000-2015, har varit föremål för både offentliga utredningar och en omfattande debatt – inte minst under fjolårets valrörelse.

Men när det gäller kostnaderna för flyktingmottagandet har alltså ingen normal debatt kunnat föras. De som försökt debattera frågan har misstänkliggjorts och kallats för ”rasister”. Opinionsbildare på vänsterkanten har dessutom ofta försökt avfärda hela debatten genom att föra fram argumentet att kostnaderna för företagens skatteflykt är större än kostnaderna för flyktingmottagande. Kan vi bara stoppa skatteflykten så är problemet löst! Men det kan inte V.

Låt oss skärskåda detta argument. Det är svårt att mäta kostnaderna för skatteflykten. De flesta uppskattningar placerar kostnaden någonstans mellan 30-46 miljarder per år (EU, Berkeley-universitetet). Enligt Skatteverket skulle det kunna handla om uppåt 100 miljarder per år. Men även om det fanns en majoritet i riksdagen för att jaga skatteflyktingarna så finns det inga garantier för att pengarna kommer in. Så i praktiken finansierades flyktingmottagandet genom att pengar togs från andra verksamheter – bland annat från utlandsbiståndet, vilket innebar att tiotusentals människor riskerade att bli utan rent vatten.

Skulle staten lyckas inkassera de miljarder som försvunnit i skatteflykt finns det dock ingen automatik i att dessa miljarder ska gå till att ta emot fler flyktingar. Det finns väldiga behov av resurser inom sjukvård, skola, barn- och äldreomsorg. Det behövs även göras väldiga investeringar i grön industriell produktion och andra satsningar på att minska klimatutsläppen. För att nämna några saker.

Ett tredje argument som allt oftare förs fram är att Sverige behöver flyktingar för att kunna lösa bristen på personal inom exempelvis äldreomsorg, skola och sjukvård. Detta är också lögnaktigt. Det finns inga garantier för att de som kommit som flyktingar vill arbeta inom exempelvis äldreomsorgen. Det vanliga sättet att rekrytera personal utomlands är genom arbetskraftsinvandring. Då får man nämligen i större utsträckning tag i personer med rätt utbildning och färdigheter.
Vissa flyktingar kommer givetvis att få jobb. Och dessa kanske stannar kvar inom olika bristyrken. Men många är för gamla för arbetsmarknaden och kommer aldrig att komma i arbete – vilket reportaget från Filipstad vittnade om.

Inget land tar emot flyktingar för att tjäna pengar på dem! Flyktingmottagandet handlar om en humanitär insats – och ska så förbli. Men storleken på denna humanitära insats måste kunna diskuteras och vägas mot andra behov i samhället. Flyktingmottagandets storlek måste även anpassas till en nivå som inte bidrar till att spä på de växande splittringar som den helt misslyckade integrationspolitiken redan skapat i samhället.

Sverige ska jämföras med övriga Europa – inte med 70 miljoner flyktingar i världen

De som inte vill diskutera om integrationspolitiken försöker ständigt hitta nya sätt att dribbla bort frågan på, exempelvis genom att kasta in en massa statistik som inte har något med sakfrågan att göra.

Det kanske vanligaste sättet är att ställa Sveriges flyktingmottagande mot det totala antalet flyktingar i världen, som var 71 miljoner i slutet av 2018. Poängen med denna jämförelse är att svenskt flyktingmottagande, oavsett hur stort eller litet det är, alltid kommer att se minimalt ut jämfört med 71 miljoner människor. Detta metod är medvetet lögnaktig.

Sanningen är att av dessa 71 miljoner är det 3,5 miljoner som söker asyl. I hela världen. I denna siffra ingår exempelvis det stora antal människor från Latinamerika som söker asyl i USA. Antalet som sökte asyl i EU-länderna år 2018 uppgick till ca 650 000.

Det är denna siffra – 650 000 asylsökande till EU-länderna – som Sveriges flyktingmottagande ska mätas emot. Inte 71 miljoner flyktingar i hela världen. Detta är den typ av medveten manipulation av statistiken som förespråkarna för fri invandring använder sig av.

Print Friendly, PDF & Email