Brexit-kaoset mot ett slut?

Foto: Ministerie van Buitenland (CC BY-SA 2.0)
Dela med dig

Det brittiska EU-utträdet, Brexit, har kantats av dramatik och kaos. Men efter drygt tre år av misslyckanden verkar premiärminister Boris Johnson nu ha fått till stånd ett avtal som får stöd av en majoritet i det brittiska parlamentet. Johnsons parti, Conservative Party (Tories), har nu sina bästa opinionssiffror på över ett år. Det mesta pekar på att Tories går mot seger i parlamentsvalet den 12 december.

Den förra premiärministern Theresa May tvingades avgå i somras sedan hon misslyckats med att få parlamentet att rösta igenom hennes utträdesavtal med EU. När Boris Johnson valdes till ny partiledare för Tories i juli, och därmed även tog över posten som premiärminister, blev frågan om det brittiska EU-utträdet om möjligt ännu mer dramatisk och kaotisk. Boris Johnson ville nämligen att Storbritannien skulle lämna EU till vilket pris som helst– även om detta innebär ett utträde utan något avtal (en s.k. No Deal Brexit).

Johnsons kompromisslösa attityd verkar dock ha varit framgångsrik. Den 22 oktober röstade en majoritet av det brittiska parlamentet för grundprinciperna i det Brexit-avtal som Boris Johnson förhandlat fram med EU. Däremot röstade parlamentet nej till Johnsons tidsplan, som de ansåg vara för snäv. Parlamentsledamöterna skulle bara ha haft tre dagar på sig att smälta alla detaljer i det över 100 sidor tjocka utträdesavtalet, rösta igenom alla lagförslag och eventuella tillägg, för att sedan lämna EU den 31 oktober. Mot bakgrund av att Theresa May aldrig lyckades samla en majoritet ens bakom grundprinciperna i sitt utträdesavtal så måste detta ses som en verklig seger för Johnson.

Det avtal som Boris Johnson förhandlat fram kan sammanfattas med orden ”mer Brexit för pengarna”. Avtalet innebär att England, Skottland och Wales lämnar EU inklusive den inre marknaden och den gemensamma tullunionen senast den 31 januari 2020. Nordirland blir kvar i både tullunionen och den inre marknaden tills den brittiska regeringen förhandlat fram ett separat avtal med Irland om hur gränsövergången mellan Irland och Nordirland ska hanteras (se faktaruta nedan).

I Theresa Mays avtal skulle hela Storbritannien vara kvar i tullunionen, och Nordirland även i den inre marknaden, tills ett avtal var på plats mellan Storbritannien och Irland. Nu blir alltså bara Nordirland kvar i tullunionen. Därav orden ”mer Brexit för pengarna”. En annan skillnad med Johnsons avtal är att de löften som Theresa May skrivit in i lagtexten rörande löntagares rättigheter, konsument- och miljöskydd nu förflyttats till en ”politisk deklaration” som inte är bindande. Inom den brittiska arbetarrörelsen ses detta som ett första steg i att Tories vill använda EU-utträdet för att angripa brittiska arbetares löner och villkor.

En tillbakablick

Vägen till ett brittiskt EU-utträde har inte varit spikrak. Faktum är att en majoritet inom den brittiska borgerligheten helst av allt hade sett att Storbritannien stannade kvar i EU. Folkomröstningen om det brittiska EU-medlemskapet genomfördes i juni 2016. Den dåvarande premiärministern David Cameron (Tories) hade utlovat folkomröstningen under valrörelsen 2015. Detta var ett utspel för att vinna röster och förhindra att det EU-kritiska partiet UKIP skulle ta väljare av Tories. Cameron var helt övertygad om att majoriteten av britterna skulle rösta för att stanna kvar i EU. Men som vi alla vet blev resultatet det motsatta.

Valkampanjen inför folkomröstningen blev till stor del en hård strid mellan två falanger inom Tories: Remain-falangen ledd av David Cameron och Brexit-falangen ledd av Boris Johnson. När resultatet stod klart var Tories alltså ett djupt splittrat parti. I detta läge avgick David Cameron med svansen mellan benen. Den otacksamma uppgiften att ena det splittrade Tory-partiet kring ett utträdesavtal föll istället på Theresa May.

Det andra dominerande partiet i brittisk politik, Labour, är också djupt splittrat internt. Hösten 2015 valdes Jeremy Corbyn till ny partiordförande för Labour. Många såg detta som ett brott med den högervridna politiska inriktning som dominerat Labourpartiet sedan Tony Blair tog över som partiordförande i mitten av 1990-talet. Tony Blairs tid som Labourledare kännetecknades både av nedskärnings- och privatiseringspolitik samt ett okritiskt stöd till USA:s militära ingripanden bland annat i Afghanistan och Irak. När den tidigare Tory-ledaren Margaret Thatcher tillfrågades om sin största politiska bedrift svarade hon ”Tony Blair … Vi fick våra motståndare att byta uppfattning”.

Jeremy Corbyn står absolut inte lika långt till höger som Tony Blair. Men det säger mindre om Corbyn än om Blair – som i praktiken försökte förvandla Labourpartiet till en andra upplaga av Tories. Men Corbyn är inte heller någon socialist som på allvar planerar att utmana den brittiska kapitalismen. Detta har dock inte hindrat den brittiska borgerligheten att föra fram en skräckbild av vad Labourpartiet, lett av Jeremy Corbyn, skulle göra om de vann makten vid valurnorna. Denna skräckbild har gjort att en betydande del av Tories hellre ser en No Deal Brexit än någon form av samarbete med Corbyn.

Å andra sidan är Corbyn ett svagt kort. Han valdes till Labourpartiets ordförande enligt konstens alla demokratiska regler. Som partiordförande har han levt på illusionen om att de kvarvarande ”blairiterna” ska agera demokratiskt och följa partikongressens beslut (och acceptera Corbyn som ledare). Men detta har högern inom Labourpartiet inte haft någon som helst avsikt att göra. Tvärtom har de agerat extremt illojalt både mot Corbyn som partiledare och mot Labour som parti. Högerflygeln försökte till och med skylla resultatet i folkomröstningen om EU-medlemskapet 2016 på Corbyn! De drev frågan så långt som till ett misstroendevotum inom Labour – som Corbyn vann.

Det hade varit, och det är fortfarande, Corbyns plikt att utesluta den högerflygel som vägrar följa kongressens beslut och som ständigt saboterar allt vad han och den nya partiledningen gör. Det enda sättet att skapa enighet inom Labourpartiet är att utesluta sabotörerna. Tyvärr vågar inte Corbyn kräva att den interna partidemokratin följs så som den uttryckts gång på gång på en rad kongresser. Han har tillåtit högerflygeln att sabotera. Och därmed har han själv bidragit till den skepsis som finns mot en Labour-regering.

Befriad från högerflygeln skulle Corbyn inte fastna i Brexit. Labour skulle kunna ta upp en rad klassfrågor som handlar om att försvara jobben i den offentliga sektorn, säga nej till skattesänkningar och slå vakt om välfärdssamhället. Tillsammans med en ”norsk lösning” i Brexitfrågan skulle ett sådant Labour ha helt andra chanser i parlamentsvalet den 12 december.

Det politiska kaos som uppstått på grund av Brexit kan bara förstås mot bakgrund av splittringen inom de båda huvudpartierna i Storbritannien – Tories och Labour. Djupet på krisen kan dock inte enbart förklaras av den folkomröstning som gav en majoritet för ett EU-utträde. Djupet på krisen handlar även om den långvariga avindustrialisering som pågått i United Kingdom under snart 40 år och som försvagat den brittiska ekonomin. Detta har skapat ett samhälle med väldiga klyftor. Storbritanniens största ”matbank”, som delar ut mat till behövande, rapporterar om en hisnande ökning av antalet utdelade matpaket mellan åren 2008-2018. Under tioårsperioden har antalet utdelade matpaket ökat från 26 000 till över 1,3 miljoner! (Se separat artikel)

Djupet i krisen beror även på att en majoritet av Tories parlamentsledamöter hellre hade sett en No Deal Brexit än en Labour-regering under Jeremy Corbyn. Detta är riktigt korkat – ett utslag av att de fastnat i sin egen propaganda kring Corbyn – och har sannolikt bidragit till att det tagit över tre år att samla en majoritet bakom ett utträdesavtal i parlamentet. Nu finns dock grunderna för ett avtal på plats. Och Boris Johnson går därför, med största sannolikhet, mot en bekväm seger i parlamentsvalet den 12 december. Sannolikheten att Labour, i detta läge, kan få valrörelsen att handla om de växande klyftorna i det brittiska samhället är liten.

Valrörelsen måste dock användas till att förbereda för de strider som står för dörren – till försvar av jobben, mot försämrade arbetsvillkor och för att slå vakt om välfärdssamhället.

Faktaruta: Brexit

Det norska exemplet
Norge är med i ”Europeiska Ekonomiska Samarbetsområdet” (EES) men är inte med i EU:s tullunion. Norge är dessutom med i Schengensamarbetet.

■ EES: Detta är ett internationellt avtal som omfattar alla EU-länder samt Norge, Island och Lichtenstein. För de länder som inte är medlemmar i EU innebär avtalet att de ändå ingår i den ”inre marknaden” och omfattas av den fria rörligheten av varor, tjänster, arbetskraft och kapital.

■ Tullunionen: Alla 28 medlemsstater i EU är med i tullunionen. Dessutom har Andorra, Monaco, San Marino och Turkiet bilaterala avtal med EU som omfattar vissa typer av varor. Norge är inte medlem i tullunionen. Detta innebär att landet kan besluta om egna importtullar när det gäller varor utanför den inre marknaden. Men eftersom Norge är med i EES och därmed den inre marknaden så har landet inga tullar gentemot EU-länder.

■ Schengenområdet: Detta omfattar 26 europeiska länder som avskaffat gränskontrollerna mellan varandra. Schweiz, Island och Norge är med trots att länderna inte är EU-medlemmar.

Det irländska problemet
Både Theresa Mays och Boris Johnsons Brexit-avtal innebär att Storbritannien ska lämna både den inre marknaden och tullunionen med EU. Detta skulle innebära ett upprättande av tullar och kontroller av varor vid gränserna mellan Storbritannien och EU. Detta innebär att det skulle behöva upprättas en ”hård” gräns mellan Irland och Nordirland, där varor måste förtullas.

Den brittiska regeringen planerade att förhandla fram ett frihandelsavtal med Irland och hoppades att detta därför inte skulle vara en fråga. Men då det inte finns några garantier för att ett sådant avtal skulle bli klart krävde EU en ”säkerhetsventil”.

Säkerhetsventilen skulle utgöra ett slags försäkring för att undvika en ”hård” gräns mellan Irland och Nordirland om britterna inte hinner förhandla fram ett handelsavtal med Irland. Detta innebär att hela Storbritannien skulle fortsätta att vara en del av tullunionen med EU medan Nordirland dessutom skulle stanna kvar i den inre marknaden.

Det som retade gallfeber på de hårdaste Brexit-anhängarna är att Storbritannien inte själv skulle haft rätten att bestämma när de skulle lämna säkerhetsventil-avtalet, utan ett sådant beslut skulle tas gemensamt med EU.

Boris Johnsons Brexit-avtal innebär att enbart Nordirland stannar kvar i tullunionen och den inre marknaden. Detta innebär att England, Skottland och Wales kan lämna både den inre marknaden och tullunionen redan den 31 januari 2020. Alltså: ”mer Brexit för pengarna”.


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Glöm inte att logga in.