En Alternativ vänster kan forma framtiden

eller en borgerlighet - där SD spelar en framträdande roll

Foto: Studio Incendo (CC BY 2.0)
Dela med dig

Socialdemokraterna och LO-facken har varit den partipolitiskt dominerande kraften i Sverige under epoken 1932 – 2006. Alternativt uttryckt: samma etablissemang som har dominerat Socialdemokraterna och LO-facken har också dominerat partipolitiken i Sverige. (Låt oss kalla detta för ”S+LO-etablissemanget”).

S+LO-etablissemanget håller nu på att tappa sin partipolitiska huvudroll. Detta sker genom två parallella processer. För det första håller väljarna på att lämna Socialdemokraterna. För det andra håller S+LO-etablissemanget på att tappa sin organisatoriska kontroll över fackföreningarna.

De dramatiska väljarförlusterna för Socialdemokraterna har pågått under en längre tid. Se tabellen nedan:

Förändringar riksdagsval (procent)

Partier19942018Differens
Socialdemokraterna43,528,3-17,0
M, C, KD och L41,440,2-1,2
SD0,317,5+17,2
Övriga (V + MP)11,212,4+1,2

Kommentarer till tabellen:
■ Socialdemokraterna har tappat nästan fyra av tio väljare,
■ SD har ökat nästan exakt lika mycket som Socialdemokraterna har tappat,
■ De fyra traditionella borgerliga partierna har, sammanräknade, i princip stått stilla,
■ Detsamma gäller för övriga (V+MP).

Etablissemanget tappar kontrollen över LO

Förlusterna för Socialdemokraterna har nu blivit så stora, speciellt bland dess kärnväljare inom LO, samtidigt som SD främst har tagit just dessa väljare, att den kontroll som S+LO-etablissemanget haft under så många årtionden nu har börjat ifrågasättas.

Socialdemokraternas unika styrka i Sverige har ofta tillskrivits S+LO-etablissemangets kontroll över LO-facken. Detta har också gett S-topparna direkta kanaler till LO-medlemmarna. Men inte nog med detta. Det handlar även om att S+LO-etablissemanget har kunnat mjölka LO-facken på väldiga resurser till förmån för S. Inför förra valet visades detta på ett särdeles naket och fräckt sätt.

Under de fyra åren fram till valet 2018 avsatte LO och deras olika förbund 46 miljoner kr i form av ekonomiska bidrag till S. Detta motsvarade nästan halva partiets valbudget. Till detta ska läggas LO:s egen valbudget till stöd för S. Den är lika stor. Men egentligen handlar det om mer än bidrag i form av pengar.

Det allra viktigaste bidraget från LO-facken till Socialdemokraterna består av arbetskraft. Låt oss återigen ta valrörelsen 2018 som exempel. Expressen uppger (22 okt i år) att hela 100 000 ”LO-aktiva” ställde upp som valarbetare åt S inom fackföreningarna. Om denna arbetsinsats skulle värderas i pengar handlar det om väldigt stora summor. Tidningen uppger också att LO-facken bl a upprättade 40 ringcentrum, runt om i landet, i vilka 30 000 personer ringde uppåt en halv miljon samtal till LO-fackens medlemmar. Det handlar om 1,4 miljoner personer! Denna uppgift kommer från tidningen Dagens industri.

SD lika stort som S inom LO

Framgången för SD i väljarkåren saknar motsvarighet i svensk politisk historia. Detta visas i tabellen ovan och slår nu även igenom i form av en dramatisk ökning av stödet för SD bland LO-medlemmar. Låt oss titta på förskjutningen mellan S och SD inom LO sedan 2010. Detta år uppgick stödet för Socialdemokraterna till över 60 procent av LO:s medlemmar. Sedan dess har stödet för S halverats. Idag ligger stödet för Socialdemokraterna endast på 30,6 procent inom LO. Det utgör alltså inte ens en tredjedel!

Kvinnorna och SD

Men tappet för S verkar dessutom gå allt fortare. Och det är bland LO:s kvinnliga medlemmar som SD rycker fram. Sedan i mars i år, endast under ett halvt år, har Socialdemokraterna förlorat cirka en av fyra kvinnliga LO-medlemmar som väljare. Samtidigt har SD ökat med cirka 50 procent bland de kvinnliga medlemmarna. Idag ser siffrorna ut så här: S 31,1 procent och SD 21 procent.

Totalt sett är SD idag större än S bland LO:s medlemmar – även om skillnaden ligger inom felräkningsintervallet. Men om det varit val idag skulle, enligt SIFO, SD få 31 procent av LO-medlemmarnas röster. Socialdemokraterna skulle få 30,6 procent! I riksdagsvalet 2018 erhöll Socialdemokraterna endast 41 procent av LO-medlemmarnas röster.

Detta innebär att det väldiga stödet från LO-förbunden till Socialdemokraterna blir allt mindre legitimt. Tidigare talades det, inom S+LO-etablissemanget, om att andelen LO-medlemmar som röstade på Socialdemokraterna måste överstiga 50 procent. Annars skulle inte det stora stödet från LO vara legitimt. Och Socialdemokraterna klarade detta fram till och med valet 2014. Partiet fick då 53 procent av de väljare som var medlemmar i LO. Och det var på denna mycket magra marginal som den nämnda jättesatsningen gjordes. Först i kyrkovalet 2017 och sedan i fjolårets riksdagsval. Vi har inga uppgifter om hur mycket stöd som S fick från LO i det senaste valet till EU-parlamentet. Men de verkliga testerna kommer i nästa kyrkoval och i ännu högre grad, naturligtvis, i nästa val till riksdag, regioner (landsting) och kommuner år 2022.

För att sammanfatta

När det gäller väljarstödet i allmänhet för Socialdemokraterna, respektive för SD, kan vi se den dramatiska förändringen i tabellen ovan. Den visade att den stora förändringen i det politiska landskapet mellan riksdagsvalen 1994 och 2018 hade skett i form av en dramatisk överflyttning av väljare (delvis via olika ”mellanstationer”) från S till SD. I övrigt har väljarkåren varit rätt stabil under detta kvartssekel.

Det som är än mer anmärkningsvärt är att SD har ökat ännu mer, i förhållande till S, bland Socialdemokraternas traditionella kärnväljare – LO-medlemmarna. Där är SD nu lika stora som S. Eller aningen större. Detta enligt SIFO – om det varit val idag. Detta reser frågan om S+LO-etablissemanget kan behålla kontrollen över LO och dess olika medlemsförbund.     

Utan denna kontroll över LO och dess medlemsförbund kommer Socialdemokraternas ställning bland väljarna med stor sannolikt att minska ännu mer. Detta kan i sin tur innebära att väljarna slutar att betrakta Socialdemokraterna som ett statsbärande (regeringsdugligt) parti. Med ytterligare förluster i väljaropinionen som följd, i en nedåtgående spiral.

Det är därför vi ställer frågan i rubriken: Ska en Alternativ vänster forma framtiden? Eller blir detta en uppgift för borgerligheten – där SD spelar en framträdande roll.

En Alternativ vänster krävs mot den alternativa högern

Foto: News Øresund – Johan Wessman (CC BY 3.0)

Som vi sett ovan finns det ingenting som tyder på att S+LO-etablissemanget kommer att vinna kampen om väljarna mot den alternativa högern eller, som vi brukar uttrycka det, den nyreaktionära borgerligheten. Vi syftar på partier som det franska Nationell Samling och de s.k. Frihetspartierna i Holland och Österrike. I Sverige syftar vi på Sverigedemokraterna då vi talar om en nyreaktionär borgerlighet – eller den alternativa högern.

S+LO-etablissemanget saknar helt enkelt det politiska alternativ som krävs för att vinna striden mot SD. Detsamma gäller för Vänsterpartiet. Tidigare skulle arbetare och andra löntagare, efter decennier av ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor och med ett framtidsperspektiv som pekar på en ökad arbetslöshet, ha vänt sig till Vänsterpartiet. Men den sista gången som detta hände var 1998 – alltså för över 20 år sedan. Nu vänder sig istället arbetare och andra löntagare, sedan en lång tid tillbaka, mot SD.

Det är därför vi skriver att det krävs en Alternativ vänster för att beröva den alternativa högern (SD) deras väljare. En Alternativ vänster måste basera sig på ett handlingsprogram. Ett sådant kommer bland annat att bygga på följande inslag.

En realistisk integrationspolitik

Ett inslag kommer att handla om behovet av en framgångsrik integrationspolitik. I vårt förra nummer utvecklade vi detta i ett antal punkter. En Alternativ vänster måste säga nej till fri invandring. Sverige måste upphöra med att ta emot fler flyktingar än EU-snittet. Facket måste ha ett avgörande inflytande över arbetskraftsinvandringen. Vi måste ge allt stöd till den majoritet av muslimer som står upp för ett demokratiskt samhälle. Dessa kommer att vara våra viktigaste allierade.

Flyktingar och andra invandrare måste få veta vilka lagar, och vilka på lagarna byggda sedvänjor, som gäller – och som inte gäller. Detta innebär en medveten kamp mot framväxten av parallella samhällen byggda på alternativa lagsystem som sharia. Vi måste även bekämpa hedersförtryck. Det är först på denna grund som flyktingar och andra invandrare kan etablera sig på arbets- och bostadsmarknaderna, vilket i sin tur är en förutsättning för en framgångsrik integration.

”Detta låter ju som SD” kommer våra motståndare att påstå. Men inget kunde vara mer felaktigt. Den alternativa högern ser inte att en majoritet av muslimer stöder ett demokratiskt samhälle. Än mindre ser SD denna majoritet som sina viktigaste allierade i kampen mot parallella samhällen. Och att låta facket få ett avgörande inflytande på arbetskraftsinvandringen finns inte på SD:s karta. Denna nyreaktionära borgerlighet arbetar absolut inte för att flyktingar och andra invandrare ska kunna etablera sig på arbets- och bostadsmarknaden. SD har inget program för en realistisk integrationspolitik.

Minskade inkomstklyftor

En Alternativ vänster kommer, till skillnad från Sverigedemokraterna, den traditionella högern, den nuvarande regeringen samt Vänsterpartiet, att bekämpa ökade klyftor och arbetslöshet.

Statistiska Centralbyrån (SCB) har visat att inkomstskillnaderna aldrig har varit lika stora som idag – åtminstone inte sedan 1991 då SCB började mäta dessa. Det var just detta år, 1991, som de borgerliga partierna vann valet och regeringen Bildt-Wibble tillträdde. Efter valet 1994 återtog Socialdemokraterna regeringsmakten. År 2006 tillträdde den första alliansregeringen. Åtta år senare kunde Stefan Löfven bilda regering tillsammans med MP. Inkomstskillnaderna har alltså ökat både under socialdemokratiskt och borgerligt styre.

Statistiken från SCB visar också att de rikaste tio procenten ökar det inkomstmässiga avståndet till den övriga befolkningen. ”Tioprocentarna” tog hand om en nästan lika stor andel av landets totala inkomster som den lägst betalda halvan av befolkningen (under 2016).

En bidragande orsak till de ökande klassklyftorna handlar om den ojämna fördelningen av kapitalinkomster. Dessa har ökat snabbare än inkomster av lön under de senaste två decennierna. De rikaste tio procenten av befolkningen ”tog hand om” nästan 90 procent av alla kapitalinkomsterna under 2016. Den halva av befolkningen med lägst inkomster delade på två procent av kapitalinkomsterna.

En Alternativ vänster kommer att prioritera en utjämning av inkomster och förmögenheter. Det första steget måste vara att alla som arbetar i Sverige ska ha löner och arbetsvillkor som motsvarar svenska kollektivavtal. En allt större andel av arbetskraften arbetar idag svart eller till löner som ligger långt under kollektivavtalen. Här krävs en kombination av en facklig offensiv för att organisera löntagarna samt en hårdare lagstiftning mot arbetsgivare som fuskar. Men naturligtvis krävs långt fler åtgärder för att minska skillnaderna i inkomster och förmögenheter.

Omfattande åtgärder mot arbetslösheten

Det krävs omfattande åtgärder mot den höga och växande arbetslösheten. Uppmärksamheten måste bland annat riktas mot behovet att rusta upp en infrastruktur i förfall. När det gäller bostäder handlar det om ett nytt Miljonprogram. Grovt räknat så måste en halv miljon lägenheter renoveras, och dessutom måste det byggas uppåt en halv miljon nya bostäder.

Det har länge riktats både skarp och berättigad kritik mot Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Och Januariöverenskommelsen innebär att Arbetsförmedlingen inte längre ska förmedla arbeten! Enligt punkt 18 i överenskommelsen ska Arbetsförmedlingen ”vara fokuserad på myndighetsansvar i form av kontroll av arbetssökande och av fristående aktörer, arbetsmarknadspolitisk bedömning, digital infrastruktur och statistik och analys”. Istället ska förmedlandet av arbeten ske genom privata aktörer. En stor seger för Centern och Annie Lööf.

Denna överenskommelse måste rivas upp. Arbetsförmedlingen måste återfå sitt uppdrag att utbilda och förmedla arbetskraft dit jobben finns. Detta bland annat för att rusta upp infrastrukturen, till vilket ett nytt Miljonprogram räknas.

Vi avslutar genom att upprepa följande: En Alternativ vänster måste ta strid för dessa åtgärder – som delar i ett handlingsprogram som omfattar samhällets alla områden.


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Glöm inte att logga in.