Sedan den 1 oktober pågår en imponerande proteströrelse mot regeringen i Irak. Inledningsvis riktade sig protesterna mot arbetslöshet, korruption och ineffektiv offentlig service. Men under den dryga månad som protesterna pågått har rörelsen även börjat kräva regeringens avgång och ett slut på Irans inflytande över Irak.
Protesterna inleddes på Tahrirtorget (Frihetstorget) i Bagdad men spred sig snabbt till en rad andra städer i södra Irak som Basra, Najaf och Karbala. Proteströrelsen innefattar tiotusentals, mestadels unga, irakier. En femtedel av Iraks unga är arbetslösa. Detta i ett land där över hälften av befolkningen är under 24 år gamla. Samtidigt är Irak världens fjärde största oljeproducent – och kunde i augusti skryta med sin högsta oljeproduktion någonsin. Men de enorma oljeinkomsterna kommer endast en liten elit till del.
Den irakiska regeringen har bemött proteströrelsen med en väldig brutalitet. Inledningsvis använde sig polisen av tårgas och vattenkanoner för att försöka skingra demonstranterna. Men redan under den andra dagen av protester rapporterades det om att demonstranter misshandlades och fängslades samt om maskerade män som sköt skarpt på demonstranterna. På vissa håll har det även förekommit krypskyttar som legat på tak och skjutit rakt in i folkmassorna. Den 9 november uppgavs 319 demonstranter ha dödats och närmare 15 000 ha skadats. Regeringen har även stängt av tillgången till internet i ett försök att försvåra organiserandet av protesterna och stormat en rad tv-kanaler som rapporterat om protesterna.
Trots den brutala repressionen har protesterna fortsatt och tilltagit i styrka. En demonstrant som citeras i tidningen The Guardian säger att folk inte är rädda längre: ”Du kan se det i folks ögon här”. Scenerna från Tahrirtorget i Bagdad påminner om vad som utspelade sig på Tahrirtorget i Kairo våren 2011. Demonstranterna i Bagdad anser att de lyckats skapa vad regeringen misslyckats med sedan den USA-ledda invasionen och störtandet av Saddam Hussen 2003: en fungerande ”stat”.
De har upprättat system för att se till att alla på torget har tillgång till mat och husrum, vatten och elektricitet. Särskilda ”sjukhustält” har inrättats för att ta hand om sjuka och skadade. Dessa hämtas av improviserade ”ambulanser” i form av så kallade tuk-tuk-bilar. En rad bönerum har inrättats. Frisörer kring torget erbjuder gratis klippning. Demonstranterna har även upprättat sina egna säkerhetskontroller för att förhindra att beväpnade personer tar sig in på torget.
Proteströrelsen i Irak sker inte i ett vakuum. Liknande rörelser har vuxit fram i en rad länder i Mellanöstern och Nordafrika. Proteströrelsernas omfattning har fått många att tala om en ny arabisk vår, en ”arabisk vår 2.0”. I Algeriet pressas regeringen av den största proteströrelsen sedan slutet på inbördeskriget 2002. I Libanon demonstrerar tusentals människor av liknande skäl som de i Irak – mot korruption och arbetslöshet, för att regeringen ska tillhandahålla grundläggande samhällsservice som elektricitet, vatten och avlopp. Den libanesiska proteströrelsen har redan lyckats pressa fram premiärministerns avgång. I Sudan exploderade en massrörelse i december 2018 som ledde till att diktatorn Omar al-Bashir störtades efter 30 år vid makten.
Vi följde massrörelserna i Egypten, Tunisien, Libyen, Syrien och Jemen för åtta år sedan med stort intresse. Men sedan den arabiska våren klingade av under 2012 har den arabiska världen huvudsakligen präglats av helt andra händelser. Det har handlat om religiösa motsättningar, krig, inbördeskrig där terrororganisationer som Daesh / Islamiska Staten har stått i centrum. Resultatet har blivit väldiga flyktingströmmar och en allmän uppgivenhet.
Idag kan en annan bild skönjas i och med de inspirerande rörelserna i Irak, Libanon, Algeriet och Sudan. Dessa rörelser förtjänar allt stöd. Och vi har all anledning att återvända till dessa i kommande nummer av NyA.
