Ny våg av proteströrelser i Mellanöstern och Nordafrika

Bild från protesterna i staden Isfahan i Iran. Foto: Nicolas Garon / Wikimedia (CC BY-SA 4.0)
Dela med dig

Sedan i början av oktober har hoppingivande proteströrelser vuxit fram i främst Irak, Iran och Libanon. Hundratusentals människor har gått ut på gatorna för att ta strid mot korruption och förtryck – för demokrati och social trygghet. Protesterna har fortsatt trots att de bemötts med ett brutalt våld från ländernas regimer.

I förra numret beskrev vi proteströrelsen i Irak, som riktar sig mot arbetslöshet, korruption och bristen på fungerande samhällsservice som sjukvård, vatten, avlopp och elektricitet. De som deltar i proteströrelsen är mestadels unga – hälften av Iraks befolkning är under 24 år. Men de äldre generationerna har överfört kunskaper om hur Irak en gång var. Före krigen med Iran under 1980-talet samt krigen med väst 1991 och 2003 var Irak ett modernt land med fungerande sjukvård, utbildning och infrastruktur. Detta slogs sönder i samband med krigen och de hårda sanktioner som USA utsatte landet för under 1990-talet. Samtidigt är Irak världens fjärde största oljeproducent med enorma oljeinkomster. Dessa inkomster kommer dock endast en liten elit till del.

Proteströrelsen började i Bagdad och spred sig snabbt till en rad andra större städer. Regeringen har besvarat protesterna med dödligt våld. I skrivande stund har över 400 människor dödats och över 20 000 skadats. Trots detta har protesterna fortsatt. Blockader har genomförts mot Iraks största hamnar för export av olja. Demonstranterna har även blockerat vägarna till och från några av landets största oljefält.

Protesterna i Irak riktar sig även mot den islamistiska iranska regimens allt större inflytande över irakisk politik. I staden Karbala, en stad nästan lika helig för shiamuslimer som Mecka, rev demonstranter sönder porträtt av den iranska storayatollan Ali Khamenei. Den 3 november stormades även Irans konsulat i Karbala av demonstranter, som ersatte den iranska flaggan med en irakisk. I staden Najaf har det iranska konsulatet stormats tre gånger – och satts i brand vid två av dessa tillfällen.

Den 30 november vann rörelsen en viktig seger i och med att den irakiske premiärministern Adel Abdul Mahdi meddelade sin och därmed hela regeringens avgång. Men istället för att mattas av har protesterna fortsatt och kraven skärpts. Nu ställs krav på hela parlamentets och den politiska elitens avgång samt att alla som deltagit i det korrupta styret av landet sedan 2003 ska ställas inför rätta.

Iran: Största utmaningen mot diktaturen sedan 1979

Proteströrelsen i Irak har stärkts av den våg av protester som brutit ut mot den islamistiska diktaturen i Iran under november. Protesterna i Iran utgör troligen den största utmaningen mot det styrande prästerskapet sedan revolutionen 1979 som kidnappades av mullorna. Den utlösande faktorn var en kraftig höjning av bensinpriserna den 15 november. Men på många håll har protesterna även riktat sig mot symboler för den islamistiska diktaturen som polisstationer, statligt ägda banker, religiösa skolor och byggnader tillhörande imamer och myndigheter. Bilder på storayatollan Ali Khamenei har rivits ned och eldats upp!

Enligt de uppgifter som finns tillgängliga verkar människor ha protesterat i flera hundra större och mindre städer runt om i Iran. Det rapporteras om protester på över 100 platser bara i och omkring huvudstaden Teheran. Huvuddelen av de som deltagit i protesterna är fattiga och arbetare. Detta skiljer protesterna mot exempelvis demokratirörelsen i Iran 2009 som till största delen bestod av människor ur den välutbildade medelklassen i Teheran.

Den iranska regimen, med storayatollan Khamenei i spetsen, är uppenbart skakad och skrämd av protesterna. De protesterande kallas för utländska agenter, utsända av CIA eller Israel i en konspiration mot regimen. Regimen har gått till våldsamt angrepp mot de som deltagit i protesterna. I videor som spridits i sociala medier kan man se hur säkerhetsstyrkor skjuter med maskingevär mot obeväpnade demonstranter. I andra videor syns säkerhetsstyrkorna även skjuta mot demonstranter från helikopter! Detta bär en kuslig likhet med hur shahen lät armén skjuta med maskingevär från helikoptrar under sin sista tid vid makten 1979. Idag är det mullorna som kopierar shahens metoder.

Organisationen ”Anonyma läkare för mänskliga rättigheter” säger till nyhetssajten IranWire att regimens säkerhetsstyrkor medvetet siktat på demonstranternas huvuden och hjärtan.

”Det verkar som att de enbart sköt för att döda. De sköt även på människor som stod och tittade från taken eller från fönstren, som den äldre kvinnan som togs till ett sjukhus i Teheran efter att ha blivit skjuten i hjärtat” säger en av läkarna till IranWire.

”De ska pinas ihjäl”

I statlig TV sändes ett inslag med en ”religiös expert” som citerade specifika verser ur Koranen för att beskriva hur de som deltagit i protesterna skulle behandlas.

”De [demonstranterna] ska pinas ihjäl … fyra fingrar på den högra handen och alla tår på den vänstra foten ska skäras av … sedan ska de landsförvisas … placeras på ett ruttet skepp så att de tillbringar sina sista dagar i misär” sa den religiöse experten (se inslaget nedan).

På grund av att den iranska regimen lagt locket på och i omgångar stängt av all tillgång till internet är det svårt att säga exakt hur stora och spridda protesterna har varit och hur brutal regimens repression har varit. Det talas om att hundratusentals, kanske miljontals, har deltagit i protesterna. Amnesty International har dokumenterat 208 dödsfall, men den verkliga siffran är troligen långt högre. Dessutom har minst 8 000 människor fängslats enligt en sammanställning gjord av Radio Farda.

År av tilltagande missnöje

Proteströrelsen i Iran har inte uppstått ur ett vakuum. De senaste åren har missnöjet mot den islamistiska diktaturens styre och den ekonomiska kris som landet drivits in i ökat. Kring årsskiftet 2017–2018 svepte en våg av regimkritiska protester över Iran. Under 2018 och första halvan av 2019 har en rad arbetargrupper strejkat. Däribland järnvägsarbetare, textilarbetare, kraftverksarbetare och lärare. I många fall har strejkerna riktats mot att löner inte betalats ut under flera månader.

En bidragande faktor till de ekonomiska problemen i Iran beror på de sanktioner som USA återinfört mot Iran sedan Donald Trump blev president. Samtidigt har regimen av allt att döma inte kunnat avleda protesterna genom att spela på anti-amerikanska stämningar som den lyckats med vid många andra tillfällen. Detta beror delvis på att Iran har satsat gigantiska summor på att stärka sitt politiska inflytande över andra länder i regionen. Regimen har pumpat ut miljontals dollar i stöd till politiska partier och väpnade grupper, bland annat i Irak, Syrien och Libanon. Pengar som många iranier anser borde komma den iranska befolkningen till del istället.

Irans lokala stormaktsambitioner står, som vi tidigare nämnt, i centrum för proteströrelsen i Irak. Motståndet mot den islamistiska diktaturen i Iran har därför blivit något som slagit broar mellan rörelserna i Irak och Iran. Ett av solidaritetsbudskapen från den irakiska proteströrelsen lyder: ”Ni kapar ormens huvud – vi kapar ormens svans!”

170 km lång mänsklig kedja i Libanon

Även i Libanon pågår en imponerande proteströrelse sedan i mitten av oktober. Liksom i Irak riktar sig protesterna mot korruption, bristande samhällsservice och en tilltagande ekonomisk kris. Enligt den förre libanesiske arbetsmarknadsministern kan arbetslösheten vara så hög som 25 procent, och 37 procent bland unga under 25 år.

Protester i Libanon. Foto: Nadim Kobeissi / Wikimedia (CC BY-SA 4.0)

Protesterna i Libanon riktar sig även mot landets sekteristiska politiska system. Makten fördelas utifrån makthavarnas religiösa tillhörighet. I landet finns 18 registrerade religiösa riktningar. De största är shiamuslimer, sunnimuslimer, maronitiska katoliker, grekisk-ortodoxa kristna och druser. För att markera enighet mellan olika religiösa riktningar bildade demonstranter en 170 km lång mänsklig kedja den 27 oktober, som sträckte sig genom hela Libanon.

Dagens proteströrelser i Irak, Iran och Libanon ger en fläkt av den ”arabiska våren” 2011-2012. Då växte massrörelser fram i en rad länder runt om i Mellanöstern och Nordafrika. Det rörde sig bland annat om Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien och Jemen. Rörelserna fällde diktatorer som Mubarak i Egypten, Ben Ali i Tunisien och Khadaffi i Libyen, som alla suttit över 30 år vid makten.

Den ”arabiska våren” saknade politiskt program och organisation

Massrörelserna under den ”arabiska våren” var enade i motståndet mot diktatur och korruption, men rörelserna var splittrade i vad de kämpade för. De folkliga rörelserna saknade politiskt program och organisation. Det som hände i en rad av länder, när protesterna klingat av, hade likheter med protesterna mot shahen av Iran 1979. Då kunde mullorna kidnappa den folkliga revolutionen och etablera sin brutala religiösa diktatur. Strävan efter demokrati var stark i samband med den ”arabiska våren” 2011-2012. Svagheten var bristen på ledning i form av ett enande politiskt program om hur samhället skulle återuppbyggas, vad gäller såväl politisk demokrati som sociala rättigheter och rättvisa.

Det var nästan bara de islamistiska rörelserna som hade styrka nog att ersätta de gamla statsapparaterna. Islamisterna hade både ett ideologiskt/politiskt program i form av Koranen samt starka organisationer eller nätverk. I det första parlamentsvalet efter störtandet av Mubarak i Egypten fick Muslimska Brödraskapets och salafisternas partier tillsammans över 65 procent av rösterna! Detta var något som chockade många i väst som följt och inspirerats av den arabiska våren.

I andra länder växte den folkliga proteströrelsen över i ett regelrätt inbördeskrig. De mest tragiska exemplen utgörs av Irak och Syrien, där den verkligt nattsvarta reaktionen i form av Islamiska Staten / Daesh kunde utnyttja situationen och upprätta sitt brutala ”kalifat”. Vid sin höjdpunkt behärskade Daesh ett territorium som var lika stort som Frankrike. I Jemen pågår fortfarande ett inbördeskrig – med saudisk och iransk inblandning – som resulterat i att befolkningen både drabbats av ett fruktansvärt våld och en långvarig svältkatastrof.

Islamisterna är välorganiserade, sitt program har de hämtat från Koranen och de har en historisk tradition som sträcker sig över 1000 år bakåt i tiden att luta sig emot. De har även byggt upp sina rörelser genom välgörenhetsarbete bland de fattiga, bland annat i form av soppkök. Islamisterna är dessutom motståndare mot bland annat USA:s ekonomiska och militära inflytande över Mellanöstern och kan bygga vidare på de antikoloniala och antiimperialistiska stämningar som finns i Mellanöstern och Nordafrika.

Demokratisk kontroll över oljan

Därför betonar vi behovet av organisering i form av en enande arbetarrörelse där människor från olika politiska och religiösa riktningar kan kämpa tillsammans. Kampen för demokratisk kontroll över oljetillgångarna är en fråga som har möjlighet att skapa enighet över politiska och religiösa gränser. De borgerliga partierna i regionen är ofta politiskt underordnade och beroende av USA – och demokratisk kontroll över oljan står i motsättning till USA:s intressen i regionen.

Därför betonar vi vikten av demokratiskt socialistiska och sekulära partier inom denna arbetarrörelse. Demokratisk kontroll över oljan skulle möjliggöra att de väldiga inkomsterna skulle kunna användas till att rusta upp samhällsfunktioner som sjukvård, utbildning och infrastruktur. Men även till investeringar i andra industrigrenar för att på sikt bryta ländernas ensidiga beroende av oljeindustrin.

Fakta om länderna

Iran

Befolkning: 81,8 miljoner
Huvudstad: Teheran
Styre: Islamistisk diktatur
Religion: Shiamuslimer (90-95 %), sunnimuslimer (5-10 %), övriga (ca 1 %)

Irak

Befolkning: 38,4 miljoner
Huvudstad: Bagdad
Styre: ”Parlamentarisk demokrati”
Religion: Shiamuslimer (64,5 %), sunnimuslimer (31,5 %), kristna (1,2 %), övriga (2,8 %)

Libanon

Befolkning: 6,9 miljoner
Huvudstad: Beirut
Styre: ”Parlamentarisk demokrati”
Religion: Shiamuslimer (27 %), sunnimuslimer (27 %), maronitiska katoliker (21 %), grekisk-ortodoxa (8 %), övriga kristna (10 %), druser (5,6 %), övriga (ca 1 %)

Artikeln bygger bland annat på följande källor:


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Glöm inte att logga in.