Kriget mellan Japan och Kina

Del sex i artikelserien om Andra världskriget

Japanska soldater under slaget om Shanghai, hösten 1937.

Historieskrivningen kring andra världskriget handlar nästan alltid om den del av kriget som involverade Europa, Nordafrika och Sovjetunionen samt den del av kriget som utspelade sig i Stilla havet mellan främst USA och Japan. Men den japanska invasionen av Kina skapade en tredje gigantisk krigsskådeplats. Ett namn på denna militära kraftmätning är det “Andra kinesisk-japanska kriget”.

Detta storkrig utbröt 1937 genom en ny japansk invasion av Kina. Det andra kinesisk-japanska kriget utgjorde en fortsättning på Japans försöka att utöka sitt internationella inflytande och territorium genom militär expansion. Redan 1910 hade Japan annekterat Korea. År 1931 annekterades den angränsande kinesiska provinsen Manchuriet och Japan bildade där lydstaten Manchukuo. Relationerna mellan Kina och Japan var mycket dåliga och kulminerade med att japanska arméer gick över den kinesiska gränsen sommaren 1937. Året innan hade Japan undertecknat den s.k. Anti-Kominternpakten tillsammans med Nazi-Tyskland. Komintern var en förkortning på den Kommunistiska Internationalen. Anti-Kominternpakten innebar att Japan och Tyskland tillsammans skulle bekämpa Sovjetunionen. Även Italien och Spanien anslöt sig till pakten 1937.

Japans moderna armé körde fast i det gigantiska Kina

Under flera år hade det varit återkommande oroligheter i gränstrakterna mellan Kina och Japan. Japanerna betraktade kineserna som en irriterande granne som man trodde sig kunna besegra genom en snabb krigsinsats. Det kom dock att utveckla sig till ett långt och utdraget krig. Till en början såg det lovande ut för Japan, som erövrade den kinesiska storstaden Peking (dagens huvudstad) efter bara tre dagar. Det är värt att komma ihåg att Peking låg nära gränsen till den japanska lydstaten Manchukuo.

Under det första krigsåret gick Japan in med 600 000 soldater i striderna mot Kina, men dessa kom med åren att bli alltfler, mot slutet det dubbla. Till detta ska läggas ytterligare 900 000 soldater från de japanska lydstaterna i Kina. Från början handlade det enbart om Manchukuo, men kom att följas av flera andra allteftersom Japan erövrade kinesiskt territorium. Kineserna själva hade betydligt större truppsamlingar, till en början 1,7 miljoner och med tiden mångdubbelt antal, men de var inte i närheten av Japan vad gäller teknologi och utrustning. Japan hade med dåtida mått en högteknologisk militärapparat. För att göra det hela extra tydligt: Kinesiska trupper hade sandaler och mössor medan japanerna hade kängor och hjälmar. Kina var också långt efter japanerna vad gäller sjukvård, artilleri, flygplan och mycket annat. Resultaten vad gäller antalet döda och skadade blev därefter.

Splittrat kinesiskt motstånd

En annan mycket betydelsefull faktor var att det kinesiska motståndet mot den japanska invasionen var splittrat. Kineserna var inför kriget splittrade mellan nationalisternas regeringstrupper under ledning av Chiang Kai-shek och den kinesiska röda armén under ledning av Mao Zedong. Även om dessa, formellt sett, hade bildat en allians så stannade den i allt väsentligt på pappret. Både den kinesiska överheten (jordägare och kapitalister), vars politiske ledare var Chiang Kai-shek, och röda armén under Mao Zedong, förberedde sig på en kraftmätning om vem som skulle styra Kina efter att japanerna drivits ut. Detta resulterade i att inget av de båda kinesiska lägren var villigt att satsa fullt ut i kampen mot den japanska invasionen. Under krigets gång kom dock huvudbördan i kampen mot Japan att bäras av Chiang Kai-sheks “Nationella revolutionära armé”.

Det blodiga slaget om Shanghai

Slaget om Shanghai under hösten 1937 kom att bli de blodigaste och mest intensiva under hela kriget och har liknats vid slaget om Stalingrad. Kineserna genomförde en stor motattack mot den Japan-kontrollerade staden Shanghai och ville på så sätt få till ytterligare en stridsfront och splittra de japanska styrkorna. Detta låg även i Sovjetunionens intressen, som ville få bort striderna från Kinas norra delar nära den sovjetiska gränsen.

Japan stod till slut som segrare, trots kraftigt numerärt underläge, men det blev en kostsam seger. För kineserna blev den än mer kostsam. Beräkningarna är runt 250 000 stupade för bägge sidorna sammantagna. Det fanns planer i den japanska militärledningen att sätta in senapsgas och brandbomber om slaget om Shanghai hade blivit ännu mer utdraget utan något japanskt genombrott.

Nanjing-massakern 1937

Efter segern i Shanghai låg vägen öppen för japanerna att gå mot dåvarande kinesiska huvudstaden Nanjing. Vid erövringen gick japanerna in med inställningen att inte ta några fångar. Massavrättningar följde, där stora grupper brändes till döds, begravdes levande och stacks till döds med bajonetter. 300 000 kineser dödades och otaliga våldtogs. Japanerna såg detta som en hämnd för det hårdnackade motstånd man hade mött i slaget om Shanghai. Japan var under denna tid ett genommilitariserat samhälle där underofficerare ständigt misshandlade sina rekryter för att dessa i sin tur skulle låta sin vrede gå ut över fienden, vare sig det var soldater eller civilbefolkning.

Även om kineserna förlorade slaget om Shanghai hade man visat en beslutsamhet i kampen mot japanerna som höjde stridsmoralen. Detta, i kombination med japanernas fruktansvärda massaker i Nanjing, bidrog till att mobilisera kineserna till ett växande motstånd mot den japanska invasionen. Under krigets sista år förfogade de kinesiska arméerna över sju miljoner soldater.

Det var inte bara i Shanghai som Japan mötte hårt motstånd. Samma sak upprepade sig på många platser. Trots att Kina hade förlorat både sin huvudstad och nästan hela sitt flygvapen fortsatte kineserna ändå att strida. Sovjetunionen började under denna period att leverera utrustning till Kina och Chiang Kai-sheks nationalistarmé lyckades besegra japanerna i slaget om Taierzhuang i början av 1938.

Kriget fortsatte på ungefär samma sätt i många års tid. Japanernas offensiv gick allt trögare. De erövrade allt fler städer och större territorium, men mötte alltså ett växande motstånd och fick strida mycket hårdare och med större förluster än de beräknat. Detta skapade en väldig frustration hos den japanska ledningen som blev allt mer brutal. När deras militära offensiv hade kört fast och kriget hade nått ett dödläge lanserade den japanska militärledningen parollen “bränn allt, döda allt, förstör allt”. Resultatet blev nya krigsförbrytelser. I slaget om provinshuvudstaden Nanchang 1939 satte japanerna in stridsgas. Men det handlade inte bara om massmord på kineser. Uppåt 200 000 kvinnor från främst Kina och Korea, men senare från hela Östasien, hölls som sexslavar av den japanska armén.

När det blev uppenbart att ett storkrig var i antågande även i Europa, med alla världens stormakter inblandade, började Japan sakta dra tillbaka vissa trupper från Kina och göra sig redo att sätta in dessa på annat håll, när behovet uppstod.

Japan förklarar krig mot USA

Under 1939 gav sig Sovjetunionen kortvarigt in i kriget mot Japan, vann ett slag mot dessa och slöt därefter fred igen. Under början av 1940-talet blev de japanska linjerna i kriget mot Kina alltmer utdragna och de drabbades av flera motgångar. År 1940 genomförde både nationalisterna och röda armén genomförde motoffensiver och lyckades återerövra vissa områden från japanerna. När Japan i slutet av 1941 genomförde sin attack mot Pearl Harbor och därmed förklarade krig mot USA tvingades Japan splittra sina militära stridskrafter. Detta innebar en kraftfull försvagning av Japans militära styrka i Kina.

USA stärkte kineserna genom att sysselsätta Japans trupper på annat håll och bistod dessutom Chiang Kai-shek med stora mängder utrustning. Japan lyckades dock behålla det mesta av sitt territorium i Kina ända fram till kapitulationen 1945. Detta efter att USA hade släppt atombomber över Hiroshima och Nagasaki.

Nationalister mot kommunister

I och med krigsslutet i september 1945 inleddes ett fullskaligt inbördeskrig i Kina mellan nationalisternas styrkor under Chiang Kai-shek och röda armén under Mao Zedong. Inbördeskriget pågick fram till 1949. Kina fortsatte alltså att härjas av krig i ytterligare fyra år. Detta slutade med en seger för röda armén och ett regeringsskifte i landet. Andra världskriget avslutades 1945. Men denna utlöpare av världskriget fortsatte alltså under fyra år till.

Print Friendly, PDF & Email