Artikelförfattaren - på den tiden han var sångare i Nhaal-Thaa.

När jag var popsångare och fick skriva autografer

Dela med dig

Jag tänker flytta tillbaka läsarna till det ”glada” 70-talet i Vännäs, och min debut som sångare i olika band. Eftersom detta är evigheter sedan så är det inte helt lätt för en ”grånande” yngling som jag att minnas allt. Men vissa speciella minnen sitter naturligtvis kvar.

Det hela började i högstadiet kring 1970. Jag umgicks mycket med en kille i en parallellklass och hans yngre bror. Den äldre brodern spelade gitarr och den yngre bas, men var inte verksamma inom musiken. Vi tre började så smått att öva i deras källare. Men vi behövde bli fler, så vi började leta efter åtminstone en till gitarrist och även en trummis. Bröderna hade kontakter så plötsligt var vi fem. På fem kändes källaren trång så vi började leta efter en större replokal.

På den tiden fanns det en ungdomsgård i Vännäs, ute på Vännäsbadets servering. Vi började höra oss för om vi kunde hålla till där och ”repa” på helgerna. Ungdomsgården gick under namnet ”La Piedra” och var mycket välbesökt av Vännäs ungdomar. Vi lyckades ganska lätt få tillgång till lokalen. Denna lokal blev också den plats där vi säkert hade 80-85 procent av våra spelningar under bandets karriär.

Nu kanske ni undrar om vi inte hade något namn på ”pojkbandet”. Jodå. Och det kom faktiskt till – tro det eller ej – i pausen på en spelning på just ovan nämnda ungdomsgård. Om man är norrifrån har man säkert hört uttrycket nalta. På rikssvenska kan man översätta det till ”lite grann” ungefär. Men vi ynglingar tyckte att det lät ganska trist. Till slut kom vi i gruppen fram till att vi skulle stava gruppens namn på ett lite ”skruvat sätt”. Det blev till slut ”Nhaal-Thaa”.

Jag har mycket dråpliga minnen från den tiden. Minns särskilt en vinterhelg när vi skulle med instrument och övrigt från brödernas källare till ungdomsgården för att ”repa”. Det var nog mer än 25 minusgrader ute (Vännäs är känt för att vara ett riktigt kallhål som vi säger här uppe). Äldre broderns Volvo PV var totalt död. Men vi kom på råd . Likt ett lämmeltåg tog vi varsin spark och fördelade utrustningen mellan varandra. Kanske lite vingligt och kallt men fram kom vi och kunde repa till slut.

På grund av logistikproblem i början höll vi oss som sagt mest i själva Vännäs. Men med tiden blev det lite spelningar utanför också . En släkting till mig var föreståndare för en ungdomsgård på Röbäck i Umeå. Han bjöd in oss att spela för ungdomarna där en kväll. Vi slog till. Vi kände oss som riktiga popstjärnor när vi åkte till Umeå. Vi hade en bil och dessutom ett släp kopplat till bilen där vi hade målat namnet Nhaal-Thaa på sidan! Det blev en riktigt trevlig spelning och publiken verkade ha kul. Det som däremot hände efter spelningen är något som jag varken varit med om förr eller senare i min ”karriär” som sångare. Jag fick faktiskt skriva autograf på armen med en penna på några av tjejerna där! Snacka om att känna sig som en popstjärna.

Slutligen kan jag nämna lite om vilken typ av musik vi spelade. Och det var verkligen minst sagt blandat. Vi spelade låtar av Pugh Rogefeldt, Deep Purple, Slade, Dave Clark Five, Fats Domino, Creedence Clearwater Revival och The Beatles för att nämna några. Vill avsluta med att säga att trots att det har gått väldigt många år så är de minnen jag har av denna period väldigt angenäma.


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Glöm inte att logga in.