Min ungdoms politiska idol, Olof Palme

Foto: Folke Hellberg

Då jag gick i högstadiet och gymnasiet beundrade jag Olof Palme. Mycket. Han var min politiska idol. Jag riskerade betyget i samhällskunskap då jag, frenetiskt och högljutt, försvarade Palmes engagemang mot USA:s inblandning i Vietnamkriget. En gång i nian (eller åttan) stod jag på en stol och skrek åt den, i mitt tycke, icke-neutrala lärarinna som jag visste röstade på Högern. Men, hon sänkte inte mitt betyg, vilket jag anser hedrar henne. Men arg blev hon. Också. Vilket också hedrar henne.

Det sägs ofta om Palme att han gav upphov till konflikter. Så var det definitivt mellan mig och lärarinnan. Men vi måste titta på varför. Det som fick honom att framstå som en konfrontationens man var framför allt att han tog upp redan existerande konflikter, i form av krig och förtryck, och ofta ställde sig på de antikoloniala befrielserörelsernas sida.

Det var den nya supermakten USA som, tillsammans med den gamla kolonialstaten Frankrike, fortsatte 1950-talets krig i Vietnam och trappade upp detta på ett enormt sätt under 1960-talet. Palme tog ställning mot USA:s våldsamma krigsinsats i Vietnam. Var det Palme som stod för konfrontationen eller USA? Förtrycket av de svarta i Sydafrika hade koloniala rötter. Den vita minoriteten byggde på det koloniala förtrycket då de skapade apartheidsystemet. Palme kritiserade den vita regimen i Sydafrika för förtrycket av svarta. Var det Palme som stod för konfrontationen eller var det regimen som baserade sig på apartheid? Det var stalinismen som stod för förföljelserna av oliktänkande i Tjeckoslovakien. Palme kritiserade dessa förföljelser. Var det Palme som stod för konfrontationen, eller det stalinistiska systemets förföljelser av oliktänkande?

Vad ska vi säga om alla offentliga personer i Sverige som teg om nazisternas krigsbrott och folkmord under andra världskriget. Vad ska vi säga om framträdande politiker som den socialdemokratiske statsministern Per-Albin Hansson? Som regeringschef för samlingsregeringen (S, C, M, L) stod han för en långt gående eftergiftspolitik mot Nazityskland. Samtidigt överlät han och samlingsregeringen åt främst Sovjetunionen, men även åt Storbritannien och USA, att besegra den tyska krigsmaskinen? Var det samhällsklimat, präglat av kryperi, som krigstidens politiker lämnade efter sig något att vara stolt över? 

Palmes internationella engagemang utgjorde en verklig kontrast till eftergiftspolitikens attityder. Hans engagemang innebar en brytning med den inskränkta svenska synen på omvärlden som bestående endast av exportmarknader, turistmål och ett ondskefullt Sovjet. Han var, i sitt internationella engagemang, inte någon traditionell svensk (inklusive socialdemokratisk) politiker. Palme var väldigt amerikansk. Vad detta betyder ska vi återkomma till.

Palme tog ställning i konflikter som många andra stats- och regeringschefer valde att tiga om. Dessutom fick han andra att ta ställning. Många andra. Palme påverkade socialdemokratins många grenar samt fackföreningsrörelsen. Detta påverkade i sin tur stämningen i hela samhället. Detta är det främsta skälet till att många uppfattade honom som en konfrontationens man. Den som erkänner krig och förtryck, och protesterar mot detta, kan anklagas för att polarisera samhällsdebatten. Men vad ska vi säga om de som verkligen bedriver krigen och utövar förtrycket? Har dessa någon inverkan på samhällsdebatten? Ja, naturligtvis. Och långt större. 

Det var för sitt internationella engagemang som Palme blivit mest ihågkommen. Detta engagemang väcktes tidigt. Låt mig börja avrunda genom att citera ”Kulturradion” i presentationen av ett program som sändes 2012:

”Palme och Algeriet – en vänskapshistoria. Det har gått femtio år sedan Olof Palmes första resa till Algeriet, samma år som landet blev fritt från den franska kolonialmakten. Han nöjde sig inte med att träffa politiker under en färgsprakande självständighetsfest i huvudstaden. Han åkte vidare till regionen Kabylien för att prata med FLN-män som stridit mot fransmännen och med egna ögon se krigets förödelse i raserade byar. Det blev en resa som gjorde starkt avtryck på den blivande statsministern, men också på de personer han träffade. Än idag lever Olof Palmes namn kvar i Algeriet, inte bara på gatskyltar, utan också i människors minne.”

Palmes första resa till Algeriet ägde alltså rum 1962, året innan han inträdde i regeringen. 

Men det var främst Palmes protest mot USA:s inblandning i Vietnamkriget som gjorde honom internationellt känd. Och kontroversiell. Jag är personligen övertygad om att en stor del av lidelsen i Olof Palmes kritik mot USA:s inblandning i Vietnamkriget byggde på en äkta besvikelse med USA. Kanske efter ett eget uppvaknande från en tidigare alltför naiv och positiv syn på Förenta Staterna. Detta skulle, åtminstone delvis, kunna förklara det väldigt kraftfulla språkbruk som Palme använde mot USA:s bombningar av Hanoi julen 1972. Bombningarna var ett fruktansvärt övergrepp. Men det var ändå fel av Palme att jämföra dessa med nazisternas industriella mord på nästan en miljon judar i Treblinka, som i sig ingick som ett led i Hitlers plan för att utrota alla judar. Uttalandet gav naturligtvis vatten på kvarn till alla som såg Palme som en konfrontationspolitiker.

Avslutningsvis: Det fanns en djup motsättning i Palmes konflikt med delar av USA:s etablissemang. Han hade nämligen en djupare förståelse för paradoxerna i det amerikanska samhället än vad som var (och fortfarande är) vanligt bland svenska politiker. Under Vietnamkrigets dagar var det för mycket av för eller emot USA. Som helhet. Alltför många förkastade allt som hade med USA att göra, och alltför få förstod betydelsen av att bygga upp egna direkta kontakter med den inhemska oppositionen inom USA. En opposition som kritiserade både de amerikanska regeringarnas agerande mot de svarta på hemmaplan och deras krigiska utrikespolitik. Denna amerikanska hemmaopposition hade verkligen behövt ett medvetet, brett och aktivt stöd. Olof Palme tillhörde de få som var medvetna om detta.

Trots det kom Palme att framstå som att han förkastade gamla relationer med USA i högre utsträckning än han byggde upp nya. Idag framstår det, för mig, som att Palmes internationella fredsambitioner blev större än det Sverige som utgjorde hans bas. Idag ställer jag mig frågan om Palme förstod Sveriges begränsningar i världspolitiken – och därmed sina egna?

Print Friendly, PDF & Email