Samhällsägda banker – ett led i kampen mot coronakrisen

Del III av handlingsprogrammet mot samhällskrisen

Foto: Christos Vittoratos (CC BY-SA 4.0)

Detta handlingsprogram tillägnas de anställda som, med sin egen hälsa som insats, har gjort sitt yttersta för att klara samhället genom den senaste pandemin. Det minsta vi kan göra för att visa uppskattning för deras insats är att se till att samhället står bättre rustat inför nästa pandemi. Men också under perioden fram till denna. Detta gäller både för sjukvården och för omsorgerna.

Del tre av tre

I del tre av handlingsprogrammet ska vi försöka visa på det alternativ som demokratiska socialister står för. Men vi vill börja med att göra en kort repetition av innehållet i de två första delarna.

Inledning och återblick

Den centrala fråga som vi återkommit till i båda de två första delarna av vårt handlingsprogram handlar om samhällets vägval efter coronapandemin: Ska den punktvisa upprustning av sjukvård och omsorger som skett för att bemöta pandemin övergå i en generell upprustning? Eller ska den generella nedrustning av sjukvården och omsorgerna som pågått i flera årtionden fortsätta som tidigare?

Enligt tidningen Vårdfokus planerade 17 av Sveriges sammanlagt 21 regioner (landsting) nedskärningar inom hälso- och sjukvården under år 2020. Politikerna i Region Västerbotten beslutade ifjol att genomföra de största nedskärningarna i länets historia. Dessa uppgick till drygt en halv miljard under de tre åren 2020-2022 och skulle klaras främst genom färre personal. I Region Stockholm hade nedskärningar på 1,1 miljarder beslutats och skulle ha verkställts redan under år 2020.

“En total kollaps…”

I den förra delen av vårt handlingsprogram redogjorde vi också för den djupa ekonomiska kris som utlösts av coronapandemin. Effekterna av denna kris riskerar att både bli djupare och mer långvarig än den ekonomiska nedgång som världen drabbades av år 2008. Sedan vi publicerade vårt förra nummer har situationen förvärrats ytterligare. I sin förra prognos beräknade Världsbanken att världens sammanlagda BNP skulle krympa med i sammanhanget ofattbara tre procent bara i år. Men i sin nya prognos räknar Världsbanken med att världens sammanlagda BNP kommer att krympa med närmast osannolika 5,2 procent! För att förstå innebörden av detta måste man känna till följande: Världens BNP har aldrig tidigare krympt sedan slutet på andra världskriget 1945 trots en rad tidigare kriser.

De senaste siffrorna från Världsbanken är särskilt oroväckande när det gäller utvecklingen i tillväxtländer som de i Latinamerika och Afrika. Brasiliens BNP beräknas exempelvis falla med hela 8 procent. Detta innebär att tio år av ekonomisk tillväxt utraderas. Chefen för FN:s utvecklingsprogram i Afrika varnar för ”en total kollaps av ekonomier och möjligheter att försörja sig”.

Riktar vi blickarna tillbaka mot Sverige så visade Arbetsförmedlingens veckovisa statistik (8 juni) att varslen om uppsägningar åter har börjat öka efter en tids minskning. Enligt Arbetsförmedlingen är det varslen inom industrin som nu stiger. Totalt har över 80 000 arbetare och tjänstemän i Sverige varslats om uppsägning sedan i början av mars. Den svenska industrin är mycket exportberoende. Drabbas den ekonomiska tillväxten i världen slår detta hårt mot den svenska industrin och dess arbetstillfällen.

Olika krislösningar

Regeringen har hittills subventionerat den offentliga sektorn och det privata näringslivet med uppåt 200 miljarder kronor. Detta för att, i allt väsentligt, upprätthålla nuvarande strukturer och ägarförhållanden. Men detta håller inte. Coronakrisen har redan påbörjat en gigantisk omställning av samhällets strukturer. Den beräknade minskningen av Sveriges BNP, bara under 2020, beräknas motsvara ett värde på drygt 350 miljarder. Denna förlust av varor och tjänster får medborgarna aldrig tillbaka. Anhängarna av en nyliberal kapitalistisk marknadsekonomi ser ingen annan lösning än att tigga skattepengar av regeringen. Och att hoppas på det bästa.

Som demokratiska socialister skulle vi använda delar av de ca 200 miljarderna till vad som kan kallas för ”Det stora sjukvårds- och omsorgslyftet”. Bakom detta begrepp finns följande tanke: Vi vill att de som har redan har blivit arbetslösa, eller står på tur, ska involveras i ett massivt utbildningsprogram i syfte att utbilda fler anställda för sjukvård och omsorger. Detta skulle både gynna patienterna och dagens pressade personal. Om anhängarna till den kapitalistiska marknadsekonomin får bestämma kommer de beslutade nedskärningarna att verkställas, tiden för patienterna och de äldre att minska samtidigt som allt fler går arbetslösa.

Bankerna bör ägas och drivas av samhället

De 200 miljarder som regering och riksdag hittills har ställt till förfogande täcker inte ens det förväntade produktionsbortfallet för år 2020. Men Riksbanken har ställt ytterligare 500 miljarder till de privata affärsbankernas förfogande. Tanken är att banker som Nordea, Swedbank, Handelsbanken och SEB ska ansvara för att låna ut dessa pengar för att, som Riksbanken skriver, ”…undvika att livskraftiga företag slås ut till följd av coronavirusets spridning…”. Men när har de privata affärsbankerna tagit ansvar för några andra än sina egna aktieägare? Att kanalisera pengar för att stötta behövande företag på detta sätt stärker bara affärsbankernas maktpositioner ytterligare.

Av de första 100 miljarderna som ställdes till dessa bankers förfogande tog bankerna bara ansvar för att låna ut 60 miljarder. Vid det andra tillfället som Riksbanken ställde 100 miljarder till bankernas förfogande, för vidareutlåning till olika företag, tog bankerna ansvar för endast 39 miljarder. Totalt sett har alltså endast hälften av de resurser som ställts till företagens förfogande via bankerna (99 miljarder av totalt 200) kommit företagen tillgodo. Detta visar att bankernas intresse för att ”…undvika att livskraftiga företag slås ut till följd av coronavirusets spridning…” är svagt.

Trots de katastrofala följder som nedläggningar eller försäljningar av svenska företag skulle innebära agerar alltså bankerna passivt! Detta är oacceptabelt. Bankerna är självklart inga opartiska aktörer i näringslivet. De ingår i olika intressesfärer och har starkare eller svagare knytningar till vissa företag både i Sverige och utomlands. De stora bankerna har sina egna agendor. Och deras historia är inte vacker. Alla de fyra stora affärsbankerna – Swedbank, Nordea, Handelsbanken och SEB – har kopplats till olika skandaler rörande penningtvätt. Detta så sent som under de tre senaste åren. De ljusskygga affärerna har bland annat skett i Baltikum och Ryssland. Bankernas nuvarande passivitet och tidigare skumraskaffärer utgör två skäl för samhället att ta över dessa. Men det finns fler. Låt oss titta på historien.

Skattebetalarna har räddat bankerna

Vi behöver inte gå långt tillbaka. Vid mitten av 1980-talet avreglerades kreditmarknaden. Detta betydde att det blev lättare för både hushåll och företag att låna pengar utan säkerhet, med resultatet att deras skuldbörda ökade. Men i slutet av 80-talet och början av 90-talet steg räntorna på ett chockartat sätt. Då räntorna stiger blir en låneskuld dyrare. Har du exempelvis lånat till en fastighet kommer värdet på din fastighet att minska. Skälet är att den som köper din fastighet, och därmed tar över dina skulder, även övertar dina högre räntebetalningar!

Effekten blev alltså att fastigheter och andra reala tillgångar snabbt tappade i värde. Både finansbolag och banker hade ofta fastigheter på tillgångssidan som säkerhet då de lånade ut pengar. Och de lånade ut mycket pengar i förhållande till sina tillgångar. Då fastigheterna kom att minska i värde blev skulderna ännu större i förhållande till tillgångarna. Detta innebar att bankerna och finansbolagen fick minst sagt stora problem. Så stora att den borgerliga regeringen, ledd av Carl Bildt och Anne Wibble, ansåg att den måste ingripa. Så skedde också – i samverkan med den socialdemokratiska oppositionen som leddes av Ingvar Carlsson.

Under 1992 utfärdade därför regering och opposition tillsammans en garanti. Denna gick ut på att staten skulle betala de skulder som banker och finansbolag dragit på sig om dessa inte själva förmådde betala sina skulder. De enda storbanker som inte mottog statliga stöd var Handelsbanken och SEB. Å ena sidan. Å andra sidan: finansbolagen och bankerna var så sammankopplade med varandra, samt med fastighetssektorn, att om ett antal finansbolag eller banker hade gått i konkurs så hade dessa, med största sannolikhet, dragit med sig alla andra aktörer. Det är därför högst osannolikt att Handelsbanken och SEB skulle ha klarat sig ifall staten inte hade utfärdat en kreditgaranti för banker och finansbolag. Det var därför som regeringen och oppositionen ansåg att hela finanssektorn var så illa ute att det krävdes ett statligt ingripande i form av en generell garanti (borgensåtagande) för att förhindra att hela denna sektor kraschade. Detta stöd kostade skattebetalarna många tiotals miljarder.

Sammanfattningsvis: Bankernas avgörande roll i näringslivet, tvånget för staten att utföra olika räddningsaktioner då banker och finansbolag råkar i knipa (ofta självförvållad), skumraskaffärerna samt dagens passiva agerande i den nuvarande krisen utgör bakgrunden till vår uppfattning att samhället måste ta över ägande och drift av bankerna. Detta skulle öka stabiliteten i hela den finansiella sektorn. Det skulle även öka möjligheterna att styra kapitalströmmarna i en för samhället önskvärd riktning. I dagsläget handlar detta bland annat om att, på ett mer aktivt sätt, agera för att livskraftiga företag ska överleva. Det handlar också om att möjliggöra de investeringar i grön industriell produktion som är nödvändiga för att minska utsläppen av koldioxid och därmed minska klimathotet. Bankerna kommer också att kunna bidra när det gäller att styra kapital till ”Det stora sjukvårds- och omsorgslyftet”. Om så skulle behövas.

Samhället tar över banksektorn – för att rädda livskraftiga företag och jobb samt bidra till gröna investeringar

■ Det räcker inte med att ersätta direktörer med generaldirektörer. Vi har både sett direktörer och generaldirektörer agera ytterst tvivelaktigt genom åren. Naturligtvis ska bankerna skötas av skickligt yrkesfolk. Skillnaden i bankernas agerande, sedan samhället tagit över, ska märkas på främst två sätt: dels genom nya ägardirektiv, dels genom en ny sammansättning i bankernas styrelser.

  • Direktiven måste förhindra skumraskaffärer, alltför hög skuldsättning samt spekulation. Istället måste bankernas verksamhet utgöra ett verktyg när det gäller att stötta livskraftiga företag. Och för att gynna utvecklingen av grön industriell produktion.
  • Ledamöterna i styrelserna måste bland annat utses av fackföreningar, kommuner och regioner. Och se till att ägardirektiven följs.

■ Företag som erhållit statligt permitteringsstöd får inte göra utdelningar till aktieägarna. SKF har permitterat 1650 anställda och samtidigt beslutat att dela ut 1,3 miljarder. Assa Abloy har permitterat 1200 och samtidigt beslutat att dela ut 2,2 miljarder. Trots det har de båda företagen ansökt om att få ta del av det statliga permitteringsstödet! Detta är oacceptabelt.

  • Företag som har erhållit statligt permitteringsstöd måste återbetala detta om det samtidigt gör utdelningar till aktieägarna,
  • Det statliga stöd som betalas ut till permitterade löntagare ska inte gå via företagen – den part som kanaliserar dessa pengar erhåller en starkare position i förhållande till motparten,
  • De statliga pengarna ska gå till den anställde via facket och/eller a-kassan.

■ Ingen hyresgäst ska tvingas lämna sin bostad eller affärslokal på grund av coronaviruset. Oavsett om det handlar om att bli sjuk eller drabbas av den ekonomiska krisen. Många permitterade fortsätter att erhålla 90 procent av sin inkomst. Men detta gäller inte alla löntagare. Stödet till de som hamnar i svårigheter, oavsett om det rör boende eller affärslokaler, måste utgöra en blandning av direkt ekonomiskt stöd och uppskjutna inbetalningar.

  • Det måste utarbetas en ”bostadsgaranti” för de arbetare eller tjänstemän som inte omfattas av det permitteringsstöd som regeringen har presenterat. Den måste utformas så att den gäller både för hyresrätter och bostadsrätter,
  • Många småföretagare, exempelvis frisörer, hyr sin affärslokal. Även dessa måste omfattas av en garanti för affärslokaler. Dessa garantier måste utformas så att inte heller hyresvärden går i konkurs.

■ Det stöd som staten betalar ut till många företag måste både kunna ses som ett vanligt lån och som ett tillskott av ägarkapital. Principen måste vara denna: ju större risk staten tar med skattebetalarnas pengar, desto större krav ska ställas på att de pengar som ställs till företagets förfogande ska utgöras av aktiekapital. Detta ger ett större inflytande för skattebetalarna.

  • Skattemedel som ställs till företagens förfogande ska även kunna ske i form av aktiekapital