Vilken strategi bör väljas i kampen mot coronaviruset?

Foto: Shaun Finn / Pixabay

I den svenska debatten framstår det som att valet av strategi i kampen mot spridningen av coronaviruset handlar om i hur stor omfattning som samhället ”stängs ned”. Men denna betoning på att stänga ned samhället, kontra att inte stänga ned, fördummar debatten om hur coronaviruset ska bekämpas och döljer vilka de verkliga strategiska alternativen är i kampen mot spridningen av coronaviruset.

De verkliga strategiska alternativen handlar om att antingen hålla nere smittspridningen genom masstestning, smittspårning och isolering av infekterade. Eller att endast hålla antalet smittade under sjukvårdens kapacitetsgräns. Vad debatten bör utgå ifrån är vilken av dessa strategiska alternativ som politiker och myndigheter har valt i kampen mot spridningen av coronaviruset.

Suppression…

En av strategierna – som använts av exempelvis Sydkorea, Kina och Nya Zeeland – kallas i forskarvärlden för ”suppression”. Enkelt sagt går denna strategi ut på att masstesta, smittspåra och isolera de personer eller grupper som bekräftas vara smittade. I Sydkorea har denna strategi kunnat genomföras utan en nedstängning av landet (s.k ”lockdown”). I andra länder har myndigheterna använt tiden då samhället stängts ned till att bygga ut kapaciteten att masstesta, smittspåra och isolera.

Den stora fördelen är att antalet smittade och avlidna är relativt få i länder som använt sig av ”suppression”. Denna strategi innebär också att sjukvårdens kapacitetstak inte kommer att överskridas. En positiv bieffekt är att kostnadsökningen inom sjukvården p.g.a pandemin har varit mindre då färre personer har behövt intensivvårdas.

Problemet med denna strategi är att virusets stora spridning i världen gör att det ständigt riskerar att ske nya utbrott av coronasmittan. Länderna som använder sig av ”suppression” måste därför behålla en hög beredskap för att testa, smittspåra och isolera smittade ända tills ett effektivt vaccin har tagits fram.

…eller Mitigation

Den andra strategin i kampen mot coronaviruset – som de svenska politikerna och myndigheterna av allt att döma har valt – kallas i forskarvärlden för ”mitigation”. Denna strategi går ut på att bara mildra smittans spridning i samhället. Inte att trycka ned smittan helt och hållet. Tanken är att smittan tillåts sprida sig i befolkningen, men tillräckligt långsamt så att kapacitetstaket inom sjukvården inte överskrids. Om smittan tillåts att sprida sig till många människor är förhoppningen att samhället relativt snabbt kommer att uppnå s.k. ”flockimmunitet”.

Ett stort problem med denna strategi, som alltså svenska politiker och myndigheter använder sig av, är att den hittills har inneburit mångdubbelt fler avlidna än i exempelvis de övriga nordiska länderna. Strategin riskerar dessutom att leda till en väldig ökning av vårdkostnaderna på grund av coronapandemin.

Mitigations-strategin bygger dessutom på att en infektion av coronaviruset skapar en fullständig immunitet hos den drabbade under en längre period. Men om immuniteten bara blir kortvarig (eller partiell) kan hela konceptet om ”flockimmunitet” ifrågasättas. Idag råder det inte någon enighet bland forskarna om vilken immunitet som en infektion av coronaviruset ger den som tillfrisknat.

Mycket talar för att ökad testning, smittspårning och isolering av de infekterade skulle kunna rädda människoliv. Det är även detta som Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar alla länder att göra.

Print Friendly, PDF & Email