Kampen för klimatet handlar om när utsläppen börjar minska – inte om att hylla Parisavtalets tomma löften

Parisavtalet - inget att hurra över. Foto: U.S. Department of State

Det var i mars 2006 som Arbetarpartiet påbörjade sitt utåtriktade engagemang i klimatfrågorna. Ett av de material som vi baserade oss på var en då aktuell rapport från IPCC. Ett annat material var Dagens Nyheters populariserade version av IPCC-rapporten. Redan då, för 14 år sedan, stod det klart att en temperaturhöjning på max två grader i slutet av detta århundrade var det mål som vi måste kämpa för att klara. Det stod också klart att om tvågradersmålet skulle klaras var det bråttom.

För att klara tvågradersmålet krävdes följande:
* Utsläppen av växthusgaser (exempelvis koldioxid och metan) måste nå sin ”peak” senast år 2015 för att därefter börja minska,
* Utsläppen måste därefter fortsätta att minska med mellan 50-85 procent (jämfört med utsläppsnivån år 2000),
* Denna minskning av utsläppen skulle vara genomförd senast år 2050.

Om dessa förutsättningar uppnåddes skulle det innebära att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären skulle stanna på en nivå av mellan 445-490 ppm CO2-ekvivalenter (koldioxidekvivalenter). Den populariserade beskrivningen av denna koncentration av växthusgaser angavs i IPCC-rapporten som en temperaturökning på 2,0 – 2,4 grader år 2100. Redan för 14 år sedan var detta det minst pessimistiska alternativet för alla klimataktivister som inte förnekade verkligheten.

Nu har det gått fem år sedan 2015. Utsläppen av växthusgaser vände inte nedåt detta år. Sannolikheten att utsläppen av växthusgaser ska hinna minska med mellan 50-85 procent fram till år 2050 (jämfört med utsläppsnivåerna år 2000) måste bedömas vara minimal.

Parisavtalet

Både klimataktivister och makthavare lyfter fram målsättningen om en temperaturökning på under två grader, helst 1,5 grader, vid slutet av detta århundrade. Denna målsättning formulerades i det s.k. Parisavtalet från 2015. Avtalets mål ”slår fast att den globala temperaturökningen ska hållas väl under två grader och att man ska sträva efter att begränsa den till 1,5 grader” (Naturvårdsverket).

Men organisationen Climate Action Tracker, CAT (bland annat finansierad av det tyska miljödepartementet) har summerat de klimatmål som länderna bakom Parisavtalet har satt – vart land för sig. Och redan här framträder en annan bild. Dessa länder har visserligen anslutit sig till Parisavtalets mål att hålla den globala uppvärmningen på mellan 1,5-2 grader. Men summeringen av samma länders mål, ett och ett, innebär en höjning av den globala temperaturen på hela 2,3 – 3,5 grader! Så långt målsättningarna. Men ser vi till ländernas faktiska åtgärder visar CAT:s summering att ländernas nuvarande politik pekar mot en ökning av temperaturen på ett intervall mellan 2,3 och hela 4,1 grader fram till år 2100!

Sammanfattningsvis: Utifrån att utsläppen inte började minska år 2015, och den historiska erfarenheten av politikers bristande förmåga att hålla löften, är det tyvärr mer sannolikt att den globala temperaturökningen i slutet av detta århundrade kommer att ligga på uppåt 4,1 grader. Mot denna bakgrund framstår det ofta nämnda 1,5-gradersmålet, som kopplas till Parisavtalet, som orimligt. En sådan koppling finns nämligen inte i verkligheten.

Målsättningar måste vara baserade på verkligheten

Arbetarpartiet har länge engagerat sig i klimatfrågan. Vi vill gärna samarbeta med alla seriösa för att minska den, mot den mänskliga civilisationen, hotfulla ökningen av den globala temperaturen. Men bakom gradtalen finns koncentrationerna av växthusgaser i atmosfären, mätta i CO2-ekvivalenter. Varje seriöst klimatarbete måste utgå ifrån den redan existerande koncentrationen av växthusgaser i atmosfären. Detta gäller även i samband med målsättningar för klimatarbetet.

Det går inte att önska sig en temperaturhöjning som stannar vid 1,5 grader. Inte när utvecklingen själv pekar på en högre temperaturökning än 1,5 grader; inte när makthavarnas egna löften inom ramen för Parisavtalet pekar på 2,3 – 3,5 grader.

Världens regeringar bör sträva efter rejäla minskningar av utsläppen

Arbetarpartiet motarbetar inte Parisavtalets andemening. Denna innebär att världens regeringar bör sträva efter rejäla minskningar av utsläppen av växthusgaser. Men att vi inte motsätter oss Parisavtalets andemening betyder inte att vi tror att ett icke bindande avtal skulle lösa problemen med för stora utsläpp. Parisavtalet kom till under år 2015. Det var samma år som utsläppen av växthusgaser behövde nå sin ”peak” och börja vända nedåt – enligt vad vi har redogjort för ovan. Under de snart fem år som gått efter Parisavtalets tillblivelse har utsläppen fortsatt att öka – istället för att börja minska. För detta går det inte att blunda.

Kontentan av detta är att målet att den globala temperaturökningen kan begränsas till 1,5 grader vid slutet av århundradet är helt orealistiskt. Men dessutom måste vi upprepa det orimliga i kopplingen mellan Parisavtalet och 1,5-gradersmålet. Summeringen av de löften som världens regeringar avgav, var och en för sig, i samband med Parisavtalets tillblivelse innebar en temperaturökning på mellan 2,3 – 3,5 grader! Oavsett vilka vackra formuleringar som världens makthavare skrev in i Parisavtalet pekar verkligheten på en ungefär dubbelt så stor temperaturökning som “1,5-gradersmålet”!

Genom att knyta 1,5-gradersmålet (”långt under två grader”) till Parisavtalet försökte världens makthavare att dölja två saker bakom ett radikalt mål. Dels den faktiska verkligheten i form av den redan existerande koncentrationen av växthusgaser i atmosfären och de ökande utsläppen. Dels den verkliga innebörden av ländernas löften/planer vad gäller utsläppen. Detta för att lugna en allt oroligare världsopinion – och det på ett väldigt cyniskt sätt.

Arbetarpartiet vägrar att spela med i detta cyniska spel.
Detta spel går ut på att lura klimat- och miljömedvetna att försöka pressa sina respektive regeringar att lova försöka uppfylla Parisavtalets målsättningar. Men regeringarna har aldrig haft denna ambition. Detta visar den summering som Climate Action Tracker (CAT) gjort av vad regeringarna egentligen har planerat att göra – och inte göra.
Det enda som betyder något är när utsläppen av växthusgaser når sin “peak” och sedan börjar minska.

Print Friendly, PDF & Email