Min pappa Marianne är en svensk dramafilm/komedi från 2020. Filmen är regisserad av Mårten Klingberg och löst baserad på Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.
Handlingen i filmen kretsar kring en far- och dotterrelation som sätts på prov när pappan (Rolf Lassgård), ganska sent i livet, kommer ut som kvinna. Det visar sig att detta är någonting som pappan har gått och burit på ända sedan barndomen. Den 28-åriga dottern Hanna (Hedda Stiernstedt) har precis lämnat Stockholm efter att ha misslyckats att göra karriär som journalist och blivit bedragen av sin kille. Hon har flyttat in hemma hos sina föräldrar i Alingsås och tagit ett sommarjobb på den lokala nyhetsredaktionen där hon för göra reportage om personer som ska skrapa trisslotter i Nyhetsmorgon.
Hanna känner ganska snart att något inte riktigt är som vanligt i föräldrahemmet. Och efter ett tag får hon veta varför: hennes pappa berättar att han under en längre tid har klätt sig i kvinnokläder och kallat sig Marianne. Än så länge har det bara skett hemma, men nu har pappan tänkt ta steget och leva som Marianne även offentligt.
Inledningsvis försöker Hanna, som anser sig vara politiskt korrekt, vara förstående och ta det hela med behärskning. Men hennes misslyckade försök att göra karriär i Stockholm och de gamla väninnornas ständiga bebissnack tär på Hanna. Hon blir rädd att hela Alingsås nu dessutom ska börja skvallra om hennes pappa. Pappan är nämligen präst och känd i hela stan. Så istället för att vara förstående tar Hanna avstånd från pappan och gräver ned sig i självömkan.
Min pappa Marianne är en riktig feelgood-film, så alla kan nog lista ut att det hela slutar lyckligt. Jag tyckte att det var en mycket bra film, vilket jag inte alls hade förväntat mig. Men det är nog svårt att värja sig mot feelgood-känslan och tycka något annat. Dessutom tycker jag att både Rolf Lassgård som pappan och Hedda Stiernfeldt som dottern gör riktigt bra skådespelarinsatser och har en fin personkemi. Det höjer filmen.