Våldskapitalet hos en religions extremister får inte ge denna en särställning – och inte heller inskränka yttrande- och tryckfriheten

Usama bin Laden och Ayman Al-Zawahiri. Den tidigare respektive nuvarande ledaren för det jihadistiska terrornätverket Al-Qaida. Foto: Hamid Mir (CC BY-SA 3.0)

Det finns idag två grupper som arbetar för parallella samhällsstrukturer i Sverige. Dels de kriminella nätverkens rättsskipning byggd på gangsterbossarnas behov och uppfattningar. Dels den strävan som finns hos islamisterna – Muslimska brödraskapet och de wahhabitiska salafisterna – efter att skapa enklaver i samhället där svensk grundlag, allmänna och fria val, och det demokratiska-sekulära samhället ersätts av sharia. Detta ställs på dagordningen just nu genom gangstervåldet i Göteborg och de våldsamma kravallerna i Malmö. En motståndare kan tystas genom våld – eller ges laglig rätt att tycka annat men ändå kritiseras med ord. Då demokratin nu utmanas är ”neutralitet” ett svek.

Även rätten att häda diskuteras. Rätten att häda, eller avsaknaden av rätten att häda, handlar bland annat om lagligheten att bränna olika religioners heliga skrifter som Bibeln och Koranen samt judendomens Tanach. Vi kommer att klargöra hur Arbetarpartiet kommer att agera i dessa frågor.

Demokrat – så länge det inte kostar något

Det är lätt att kalla sig själv, eller det parti man tillhör, för demokratiska och sekulära och för försvarare av yttrande- och tryckfriheten. Så länge det inte kostar någonting. Men nu har vissa av dessa – personer och partier – börjat överge de demokratiska fri- och rättigheterna. Skälet är att de ställs inför risken av upprörda känslor, våld eller hot om våld. Vissa börjar då öppet kräva undantag från grundlagen för exempelvis sin egen religion. För att ta ett tydligt exempel.

Andra, medlöparna till de som kräver undantag för sin egen religion, viskar till beslutsfattarna i riksdag, regering samt myndigheter. Och viskningarna går ut på att eftersom känslorna blir så upprörda (och i Sverige vill vi ju alltid undvika upprörda känslor) kanske man skulle kunna tänka sig ett litet avsteg (eller ett litet snedsteg) från de rättigheter som grundlagen ska garantera. Ett litet snedsteg, lite otrohet, för att undvika upprörda känslor.

Självklart anser dessa, i sina egna medlöpar-ögon, att de står upp precis lika mycket för det demokratiska sekulära samhället som tidigare – och att de är precis lika starka försvarare av yttrande- och tryckfriheten som tidigare. För inte förändras väl något av ett litet snedsteg, av lite otrohet – där grundlagen sätts på undantag. För herregud, det handlar ju om sådana där upprörda känslor som vi ju inte vill ha här i Sverige. Det skapar ju bara våld, eller hot om våld, på grund av de upprörda känslorna. Osvenskt upprörda känslor.

Just därför att det används våld, eller hot om våld, blir det alldeles extra viktigt att inte ge efter. På det sätt som Sverige aldrig ens gjorde upp med de svenska hemma-nazisterna efter andra världskrigets slut.

Tystnaden

Det finns även andra sätt på vilket fega medlöpare kan svika det demokratiska och sekulära samhället. Genom tystnad. Viskningar om ett litet avsteg, lite otrohet, från grundlagens garanti att medborgare i Sverige har rätt att bränna vilka böcker de vill. Eller avsaknaden av ett öppet ställningstagande för att slå vakt om de demokratiska fri- och rättigheter som grundlagen garanterar är bara två varianter av hur fega medlöpare sviker yttrande- och tryckfriheten i ett demokratiskt-sekulärt samhälle.

Den som bränner bibeln kan bli kritiserad

■ Massor av biblar har brunnit på Marilyn Mansons rockkonserter – men utan att de kristna har startat kampanjer för att kräva inskränkningar i demokratin och förändringen av grundlagen,
■ Metal-band har samlat 100 000-tals ungdomar som gjort djävulstecknet med pek- och lillfingret – men utan att de kristna har startat kampanjer för att kräva inskränkningar i demokratin och förändringen av grundlagen,
■ Konstutställningen Ecce homo framställde Jesus som homosexuell och ändå cirkulerade utställningen runt om i Sverige under tjugo år (1998- 2018) bland annat i Uppsala domkyrka som är Sveriges rikshelgedom – men utan att de kristna har startat kampanjer för att kräva inskränkningar i demokratin och förändringen av grundlagen.

Detta betyder inte att det har saknats kristna, eller icke-kristna, som har ansett att detta hädande har varit fel. Speciellt frikyrkliga grupper har rasat mot dessa konstnärliga eller kulturella former av hädande.

14 frikyrkliga pastorer protesterade i samband med att utställningen Ecce homo visades i Örebro. Protester har även kommit från Svenska Kyrkan. Den tillåtande ärkebiskopen K.G Hammar ville, tillsammans med bland annat domprosten Tullike Koivunen Bylund, stoppa utställningen från att få visas i Uppsala Domkyrka (som är Sveriges rikshelgedom) om inte bilden där Jesus framställdes som homosexuell togs bort. Tord Harlin, biskop i Uppsala stift, fällde följande ord: ”I bästa fall är det dålig teologi, i värsta fall är det hädelse” (Wikipedia). Harlin motsatte sig därmed utställningen.

Mycket starka protester förekom också mot filmen ”Life of Brian” från 1979. På sina håll. Filmen blev exempelvis förbjuden i Norge, Italien och Irland. Skälet till att filmen blev förbjuden i Norge var att hädelse då var förbjudet i detta land. Efter ett år fick dock filmen visas i Norge. Och efter ett antal år fick den även visas i de katolska länderna Italien och Irland.

Skillnaden mellan förbud och kritik i ord

Det är en avgörande skillnad mellan att kritisera åsikter som man inte gillar – i syfte att få motståndarna att ändra åsikt – och att förbjuda motståndarens åsikter. Eller att förbjuda motståndarens aktiviteter. Det är denna skillnad – att kritisera en motståndares åsikter i ord eller att förhindra motståndaren från att framföra sina åsikter – som är skillnaden mellan en demokrati och en icke-demokrati.

Det är en avgörande skillnad mellan att kritisera åsikter som man inte gillar – i syfte att få motståndarna att ändra åsikt – och att förbjuda motståndarens åsikter.

Det hör till det demokratiska-sekulära samhällets rätt att kritisera en annan ideologisk eller religiös livsåskådning än den man själv har, i syfte att få anhängarna till den andra ideologin, religionen, att ändra inställning. Detta samtidigt som man accepterar den andra ideologins, religionens, existens. Det är en enorm skillnad mellan att försöka vinna åhörarna i en debatt med en ideologisk motståndare – och att förbjuda motståndaren att tala.

Den som bränner Koranen kan bli mördad

Det är en ännu större skillnad mellan kritik av andras åsikter och mord på motståndarna. Jag skiljer alltid på muslimer och på islamister. Och jag skiljer även på islamister och på våldsbejakande jihadister.

De extrema islamisterna och de våldsbejakande jihadisterna utgör ett ytterst litet fåtal av alla muslimer – i Sverige och i andra länder i Europa. Detta måste understrykas gång på gång. Men det förhåller sig naturligtvis helt annorlunda i Saudiarabien och Iran. (Och även i Turkiet – som var på väg in i EU!) Där innehar extremisterna statsmakten och kan därmed utöva ett terrorvälde både på hemmaplan och runt om i världen.

Ända sedan Salman Rushdie skrev boken ”Satansverserna” 1988 har islamister och våldsbejakande jihadister skaffat sig ett våldskapital som innebär att hela världen, inte ett land utan alla länder i hela världen, har tvingats acceptera att islam måste behandlas annorlunda än andra religioner.

Det går uppenbarligen att framställa Jesus som homosexuell och att häda kristendomen på andra sätt som en del av musikkonserter, filmer, konstutställningar, m.m. Visserligen leder detta ofta till en debatt där de som hädar får både kritik och stöd. Men ingen tyngre kristen auktoritet ifrågasätter rätten att häda. Än mindre utfäster de någon belöning för de som mördar hädarna. Men den som ifrågasätter Koranen på det sätt som Salman Rushdie gjorde löper risken att få en fatwa riktad mot sig, en fatwa som uppmanar världens 1,6 miljarder muslimer att döda honom, vilket kanske kommer att leda till hans död och till att Salman Rushdies liv har stympas på annat sätt. På detta sätt kan islamister och jihadistiska våldsverkare, genom sitt överlägsna våldskapital, tvinga fram en särställning för islam och koranen. Detta våldskapital ökade, enormt, för islamister och våldsbejakande jihadistister i samband med det terrordåd som al-Qaida genomförde mot World Trade Center (9-11) år 2001.

Mordförsök på Lars Vilks

Dessa exempel är de mest kända. Men det finns många fler. På Wikipedia kan vi läsa en hel del om de hot och attacker som konstnären Lars Vilks utsatts för efter publiceringen av Muhammedbilden i Nerikes Allehanda 2007. Den 15 maj 2010 utsattes Vilks hem för mordbrand. I nummer 10 / 2013 av al-Qaidas nättidning Inspire listas Lars Vilks tillsammans med tio offentliga personer som alla sägs eftersökas ”döda eller levande för brott mot islam”. Det är den jemenbaserade gruppen ”Al Qaeda in the Arabian Peninsula” (AQAP) som ligger bakom tidskriften. Tilläggas ska att Lars Vilks med största säkerhet var en av måltavlorna vid attentatet i Köpenhamn i februari 2015.

Det är ett faktum att islam och koranen inte kan behandlas på samma sätt av konstnärer och musiker som andra religioner och deras heliga skrifter. Detta faktum innebär ett hot mot de demokratiska fri- och rättigheterna. Så är det i Sverige och i en lång rad andra länder.

Vem demonstrerar idag för Charlie Hebdos rätt att häda?

För fem år sedan slöt en hel värld upp bakom den franska satirtidningen Charlie Hebdos rätt att även publicera hädiska bilder mot islam. Detta efter att tidskriftens redaktion, plus två poliser, hade blivit slaktade av al-Qaida från Jemen. Dagen efter dådet, den 8 januari 2015, sammanfattade tidskriften Resumé detta världsomfattande stöd på följande sätt:
”Attentatet mot den franska tidningen skakade om en hel värld igår. Under dagen och natten har sociala medier fyllts med stöd och hyllningar under hashtags som #jesuischarlie och #charliehebdo. Den förstnämnda trendar ännu på Twitter, och på Instagram har över en halv miljon bilder lagts upp med hashtagen.
Överallt vaknar nu människor upp till förstasidor som visar sitt stöd till offren och pressfriheten. Aftonbladet och Expressen har gjort en sammanställning över några av världens tidningars ettor. Själva har Expressen valt att göra en helt tecknad förstasida som pryds av Charlie Hebdos sista satirbild. Den föreställer IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi som säger ’Hälsan framför allt’. Dagens Nyheter toppar med en text av Peter Wolodarski med orden ’Vi är en tidning. Vi är i sorg’. Franska L’Humanités svarta etta pryds med texten ’C’est la liberté qu’on assassine’ (fritt översatt: det är friheten de mördar).”

Det är helt uteslutet att de som hädar islam skulle få samma stöd idag.

En hel värld visade sin solidaritet efter attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo. Foto: Yves Tennevin (CC0)

Rättsövergrepp mot provokativ högerextremist

När den danske ”politikern”, och provokatören, Rasmus Paludan ansökte om att få bränna koranen i Sverige fick han inget sådant tillstånd. Istället skedde något som utgör ett direkt rättsövergrepp från de svenska myndigheternas sida: polismyndigheten gav honom ett inreseförbud i Sverige – under hela två år. Detta ser jag som ett övergrepp. I mina ögon är Rasmus Paludan en destruktiv politisk kraft. Men inte desto mindre omfattas även han av yttrande- och tryckfriheten. De svenska myndigheternas agerande visar att alla inte är lika inför lagen. Bakom ligger de svenska islamisternas våldskapital. Som myndigheterna är rädda för. Vem skulle bry sig ifall Paludan brände en bibel?

Varför har stämningen förändrats?

Den troligen mest betydelsefulla världshändelsen sedan mitten på 2010-talet var Daesh / IS bildande av IS-Kalifatet 2014. När dess utbredning var som störst i Irak och Syrien besatt kalifatets militära styrkor ett område större än Frankrike! Detta följdes sedan av en väldig våg av folkmord, massvåldtäkter, massavrättningar, återinförande av slavmarknader där även barn kunde köpas för att våldtas samt mycket annat. Till detta kommer otaliga offer för främst IS-inspirerade terrorister. I Sverige minns vi alla den 7 april 2017. Det senare skördade fem människoliv, skadade 15 fysiskt och drabbade oändligt många fler i form av smärta, sorg och saknad.

Islamister och våldsbejakande jihadister har ett våldskapital som ingen förknippar med kristna eller judiska församlingar. Detta våldskapital gör att alla religioner, och personer, inte längre är lika inför lagen. Detta är den utveckling som måste bekämpas. När våldskapitalet hos extrema islamister och våldsbenägna jihadister avgör utfallet av polistillstånd och beslut om besöksförbud i Sverige befinner sig landet på ett sluttande plan.

Arbetarpartiet sysslar inte med hädelse. Varken mot kristendomen, judendomen, islam eller andra religioner. Vi söker enighet i kampen för att försvara de svenska välfärds- och trygghetssystemen – en kamp i vilken vi vill dra in de muslimer som erkänner att de svenska grundlagarna står över sharia. Om vi skulle häda omöjliggör vi vår strävan efter att integrera muslimerna i den nödvändiga kampen mot samhällets klassklyftor.

Vi kunde inte ha mer skilda åsikter och avsikter än den danske politikern Rasmus Paludan. Hans syfte med att skända koranen och häda islam är att provocera islamister och andra muslimer för att skapa upplopp och få svenskar och danskar att se att alla muslimer borde slängas ut.

Den danske provokatören Rasmus Paludan. Foto: News Øresund / Johan Wessman (CC BY 3.0)

Men det är inte om Paludan som vi skriver. Vi skriver för att försvara de svenska grundlagarna – yttrande- och tryckfriheten – vilka ger medborgarna rätten att bränna alla böcker. Även olika religioners heliga skrifter. Och att belägga Paludan med ett tvåårigt inreseförbud visar att den svenska rättvisan inte är blind. Sanningen är att islamisternas våldskapital fick myndigheterna att begå ett övergrepp mot ”politikern” och provokatören Rasmus Paludan.

Det är lätt att kalla sig för demokrat och påstå sig stå för yttrande- och tryckfrihet. När det inte kostar något. Islamister och våldsbejakande jihadister har skaffat sig ett våldskapital som gör att det kostar att stå för demokratiska rättigheter som yttrande- och tryckfrihet. Det är oacceptabelt att islam behandlas annorlunda än kristendomen och judendomen på grund av att islamister och våldsbejakande jihadister har lättare att hota och lättare att döda.

Medlöparna bland Sveriges politiker, myndigheter och delar av media har börjat krypa igen. Precis som före och under andra världskriget. Arbetarpartiet tar inte ställning för en religion mot en annan. Men vi tar ställning mot att våldskapital inskränker yttrande- och tryckfriheten p g a våldskapitalets storlek. I realiteten förhandlar de svenska myndigheterna med terrorister.