Starkare anställningstrygghet och sjukvård motiverar nyval

S och facken måste gå till offensiv för att lösa regeringskrisen

Klämd statsminister. Foto: Centerpartiet officiell (CC BY 2.0) / Anders Löwdin (CC BY-NC-ND 2.0) / Politikerveckan Almedalen (CC BY-SA 2.0)
Senast uppdaterad:

Sverige befinner sig i en permanent regeringskris. Kriserna uppstår inte då Jonas Sjöstedt och V gång efter annan hotar med en misstroendeomröstning för att fälla regeringen. Regeringskrisen uppstod genom en kombination av faktorer. De två grundläggande faktorerna är att det faktiskt råder skilda politiska uppfattningar mellan partierna, på riktigt, samt att inget av de två traditionella blocken erhöll en egen majoritet för sin politik i det senaste valet.

Låt oss titta på en tabell över fördelningen av mandaten i riksdagsvalet 2018:

PartiMandat
Socialdemokraterna100
Miljöpartiet                 16
Vänsterpartiet               28
 144
  
Moderaterna70
Kristdemokraterna22
Centerpartiet31
Liberalerna20
 143
  
Sverigedemokraterna62
  
Summa349

Kommentar: Regeringen bestående av S och MP erhöll endast 116 av riksdagens 349 mandat. Det är endast en tredjedel. Två tredjedelar av mandaten tillföll alltså andra partier än S och MP. Stefan Löfvens regering lider därför av tre inneboende svagheter. Låt oss räkna upp dessa:

* Regeringen består av en koalition. Den politik som läggs fram av en koalition är, i nästan alla viktiga frågor, resultatet av en kompromiss. Detta är den första inbyggda svagheten.

* Den andra svagheten består av att V ursprungligen räknades in i regeringsunderlaget. Det var detta som gjorde det s.k röd-gröna blocket större än de fyra allianspartierna och innebar att Stefan Löfven var den förste som fick chansen att bilda regering. Hade däremot S och MP inte kunnat räkna in V skulle de tidigare allianspartierna ha blivit det största blocket med sina 143 mandat mot S och MP:s 116. Då hade Ulf Kristersson troligen blivit statsminister. (Under valrörelsen var det inget av allianspartierna som förklarade sig vara villigt att bilda regering med stöd av SD). Idag är det uppenbart att det var förhastat att bara räkna in V i samma block som S och MP. Det är ju V som gång på gång har hotat med en misstroendeomröstning. Den politiska oenigheten mellan regeringspartierna och V stod klar redan då regeringen slöt Januariavtalet med C och L. Vänsterpartiet villkorade redan då sitt stöd till Stefan Löfven. Jonas Sjöstedt förklarade att V exempelvis inte skulle acceptera försämringar av arbetsrätten – såvida inte LO-facken själva var med och förhandlade fram försämringarna.  

* Den tredje svagheten består naturligtvis i att S och MP, för att ”tolereras” som regering, bland annat måste lova Centern och Liberalerna exakt de försämringar i arbetsrätten som var och är oacceptabla för Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet.

De ständiga diskussionerna om en misstroendeomröstning i riksdagen som kan fälla regeringen beror alltså inte på något okynne från exempelvis Vänsterpartiet eller andra partier. Den permanenta regeringskrisen, som först manifesterades genom att det tog fyra månader att sluta Januariavtalet och överhuvudtaget få en regering på plats, beror på att det redan från början fanns minst tre inbyggda svagheter i regeringsbildandet. Den mest akuta är att ledarna inom S och MP inte har tagit Vänsterpartiets försvar av främst arbetsrätten på allvar. Analyserna om regeringskrisen borde handla om de motsättningar som byggdes in redan i samband med att Januariavtalet slöts. Innehållet i avtalet utgjorde en tickande bomb och det är detta som gör att vi skriver att det har funnits en permanent regeringskris ända sedan valnatten 2018.

Sanningens ögonblick för allianspartierna

Januariavtalet, tillsammans med förhandlingarna mellan de fackliga federationerna LO och PTK samt arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv, köpte tid åt Löfvens regering samt C och L som ju var med och slöt Januariavtalet. Men nu har tiden runnit ut. Redan i juni presenterades Las-utredningen med de försämringar i arbetsrätten som C och L kräver. I slutet på september bröt förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare samman. Därmed befinner sig det svenska parlamentariska systemet i stor utsträckning åter på ruta ett – d.v.s. i samma situation som dagen efter riksdagsvalet 2018.

Vi skriver ”i stor utsträckning” – men definitivt inte helt och hållet. Det har även hänt saker mellan allianspartierna. Å ena sidan blev Centern och Liberalerna samarbetspartier till regeringen. Denna roll verkar idag passa Annie Lööf och C bättre än Nyamko Sabuni och L. Vi ska återkomma till denna skillnad mellan C och L. Å andra sidan har Moderaterna och KD nu definitivt öppnat för att bilda en regering med SD:s aktiva stöd. I samband med att Januariavtalet ingicks stod de tidigare allianspartierna längre ifrån varandra än på årtionden.

När det snart har gått två år sedan Januariavtalet har Liberalerna varit fast parkerade under fyra procent och paniken över att hamna under spärren i nästa riksdagsval sprider sig inom partiet. Samtidigt finns en kritik mot Sabuni för att hon inte har lyckats ta plats i den offentliga debatten. I detta läge måste Liberalerna göra något.

Till skillnad från Annie Lööf, som förespråkar extra tid till fack och arbetsgivare (och även till Stefan Löfven) för att komma överens när det gäller arbetsrätten, uppträder Sabuni långt mer aggressivt. I en intervju i Dagens Nyheter var hennes huvudbudskap att hon längtade tillbaka till alliansens dagar. Vi tror att det just nu pågår en intern debatt inom Liberalerna om de ska ”gå över” till det läger som skulle rösta för att fälla regeringen. Och i förlängningen även för eller emot att ansluta sig till den ståndpunkt som M och KD har när det gäller att kunna bilda en regering med stöd av SD. Partierna i den forna Alliansen står inför ett sanningens ögonblick.

Den andra förhandlingsrundan

Den andra förhandlingsomgången mellan fack och arbetsgivare inleddes den 15 oktober. I skrivande är denna inte avslutad. Men under alla förhållanden innebär dessa förhandlingar ett ”sanningens ögonblick” för LO och PTK. Går de arbetsgivarna till mötes i för hög utsträckning riskerar speciellt LO att drabbas av väldigt hårda interna motsättningar. Kommer parterna inte överens denna gång heller leder detta sannolikt till just den regeringskris som pressade fram denna andra förhandlingsomgång.

Sanningens ögonblick för fackföreningarna

Grundproblemet består fortfarande i följande: Ska LO och PTK svika sina medlemmar genom att acceptera en stor maktförskjutning på arbetsplatserna via lagstiftning? En sådan maktförskjutning innebär inte enbart direkta försämringar när det gäller arbetstryggheten för nästan tre miljoner löntagare. Den innebär också en förskjutning när det gäller vem som ska utforma spelreglerna på arbetsmarknaden. Sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 har fackföreningar och arbetsgivare i stort sett fått sköta sig själva. Om det tänkta huvudavtalet mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv nu ersätts med lagstiftning har det skapats ett helt nytt prejudikat inför framtiden i form av ett ökat statligt inflytande.

Gång på gång beskrivs det som att fackföreningarna står maktlösa i denna situation. Men nu börjar de ordinarie förhandlingarna om löner och arbetsvillkor. Här förhandlar fackföreningarna utan fredsplikt. Det finns inget som förhindrar att fackföreningarna använder sin konflikträtt både för att försvara dagens anställningstrygghet och även i syfte att flytta fram sina positioner, exempelvis genom att avskaffa allmän visstidsanställning – något som ligger LO:s största medlemsförbund Kommunal särdeles varmt om hjärtat. Även fackföreningsrörelsen står alltså inför ett sanningens ögonblick.

Sanningens ögonblick för Socialdemokraterna

Ska S åter svika löntagarna? Stefan Löfven gjorde detta då han skrev under Januariavtalet. Han gjorde det igen i den nyss framlagda budgetpropositionen. Där lånade regeringen pengar till skattesänkningar på uppåt 30 miljarder och kallade sedan detta för ”sossepolitik när den är som bäst”. Detta trots att partiet, på sin kongress 2017, deklarerade att ”skattesänkar-eran i svensk politik är över”! Eller ska S, helt plötsligt, underkänna Las-utredningen och därmed sätta löntagarna före sin uppgörelse med C och L? En sådan omvändelse under galgen vore önskvärd. Det skulle naturligtvis kräva att S omedelbart gör partiet redo för ett extraval! För sviker S de löften partiet har gett Centern och Liberalerna i samband med Januariavtalet riskerar de att tappa stödet från dessa partier och därmed regeringsmakten.

Men låt oss påminna om det vi skrev i inledningen. Socialdemokraterna har endast 100 av riksdagens 349 mandat (och 116 tillsammans med MP). Kom även ihåg de tre motsättningar vi beskrivit tidigare. Det var aldrig självklart att S, med ett så litet parlamentariskt underlag, skulle bilda regering. Det vore bättre att gå till nyval genom att försvara löntagarnas intressen: det handlar om arbetstryggheten, kollektivavtalens ställning och att bekämpa marknadshyror. För mer än något annat parti utgör detta ett sanningens ögonblick för Socialdemokraterna.

Sanningens ögonblick för Vänsterpartiet

Som vi skrev inledningsvis deklarerade Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet ”tolererar” Löfven som statsminister så länge han inte lägger fram förslag i riksdagen om försämrad anställningstrygghet eller marknadshyror. Tiden håller på att rinna ut även för Jonas Sjöstedt. Satt under press vägrar Sjöstedt att tala om när han kommer att ta initiativ till en misstroendeomröstning i riksdagen som skulle fälla regeringen. Det går inte att undvika att ställa sig följande fråga: Ska Sjöstedt göra allvar av sitt hot – eller tänker han förhala processen till dess att han avgår som partiledare i månadsskiftet oktober-november? Detta skulle ha den fördelen att ytliga betraktare, i bästa fall, kommer att minnas Sjöstedt för två saker. Han försvarade anställningstryggheten och han släppte inte fram M, KD och SD efter att han fällt Stefan Löfvens regering!

Mindre ytliga betraktare skulle naturligtvis dra den riktiga slutsatsen av ett sådant agerande. Denna består i att Sjöstedt helt enkelt är för feg för att fatta något beslut och därför vräker över ansvaret på sin efterträdare Nooshi Dadgostar och den nyvalda partistyrelsen.

Allt detta under förutsättning att Sjöstedt inte tar initiativ till en misstroendeomröstning före sin avgång. Såväl Sjöstedt som Vänsterpartiet står inför ett sanningens ögonblick.

Dags för strid

Socialdemokraterna inledde perioden efter valet 2018 genom att regera på en budgetreservation från M och KD. Partiet följde upp detta genom Januariavtalet, som förutom försämringen av anställningstryggheten även inneburit att S tagit över borgerlighetens politik med ofinansierade skattesänkningar som kommer att drabba sjukvård och äldreomsorg i ett läge när det krävs långsiktiga upprustningar av dessa verksamheter.

Arbetarpartiet vill betona att eran för reträtter måste vara slut. Fackföreningarna går in i en avtalsrörelse utan fredsplikt. De kan använda konflikträtten till att försvara anställningstryggheten och kollektivavtalens ställning samtidigt som de tar strid för anständiga löner. Socialdemokraterna måste, parallellt med detta, förbereda sina medlemmar och sidoorganisationer för ett nyval/extraval.

Det enda sättet att försvara arbetsrätt, sjukvård och omsorger är ett nyval där S backas upp av facken som använder sin konflikträtt i den nu pågående avtalsrörelsen. För S måste myglet i riksdagskorridorerna ersättas med en offensiv på arbetsplatser och i bostadsområden. För LO gäller det att förklara att det kan komma att krävas stridsåtgärder i den kommande avtalsrörelsen om arbetsrätten ska stärkas istället för försvagas.

Jan Hägglund
Davis Kaza