Foto: Pressbild

Recension: ”Den osannolika mördaren” av Thomas Pettersson

Dela med dig

Sommaren 2020 lades förundersökningen gällande mordet på Olof Palme ned – efter 34 år av utredande. Chefsåklagaren menade att förundersökningen kommit fram till att Stig Engström, känd som Skandiamannen, var en trolig gärningsman. Eftersom Engström hade avlidit redan år 2000 avslutades förundersökningen.

En av de som hade fått polisens Palmegrupp att till sist vända sin uppmärksamhet mot Engström var frilansjournalisten Thomas Pettersson. Han hade ägnat tolv år åt att gå igenom den offentliga delen av förundersökningen och åt att intervjua vittnen samt personer i Skandiamannens vänkrets. Till sist vände sig Pettersson till polisen med sina uppgifter – något som han beskriver i sin bok ”Den osannolika mördaren”.

Var Stig Engström den som mördade Olof Palme? Ingen vet. Men Pettersson visar att flera indicier pekar mot Skandiamannen. Redan i polisens första utredning fastställdes det att Engström befunnit sig på brottsplatsen. Pettersson visar på inkonsekvenser i Engströms redogörelse för vad han gjorde på mordnatten. Pettersson visar också att Engström stämmer in på det signalement som några vittnen lämnat om hur mördaren såg ut. Dessutom har Engström sagt saker om iakttagelser på mordplatsen som bara mördaren kan ha sett. Efter omfattande arkivforskning visar Pettersson också att Engström varit väl förtrogen med vapenhantering då han, som ung, tävlat i pistolskytte. Han visar också att Engström varit nära vän med en vapensamlare, och därmed sannolikt hade haft möjlighet att skaffa fram ett vapen. Dock finns ingen teknisk bevisning som binder Engström till mordet.  

Det politiska minnet är kort. Pettersson ägnar ett helt kapitel åt att påminna om det Palmehat som odlades inom den svenska högern på 1980-talet. Moderaternas ungdomsförbund, MUF, lanserade kampanjen ”Palme-busters” med en överkryssad nidbild på Palme med stor krokig näsa. En journalist från DN avslöjade att man på MUF-lokalen i Täby använde en bild på Olof Palme som piltavla. Samtidigt sökte militären efter icke existerande ubåtar i landets skärgårdar och delar av marinen menade att Sverige stod inför ett akut hot om en sovjetisk invasion. Petterson nämner också hatet mot Palme som frodades inom marinen. I november 1985 publicerades en debattartikel i SvD av tolv högt uppsatta marinofficerare som förklarade att de inte hade förtroende för landets politiska ledning – dvs Olof Palme.

Frågan är om Stig Engström var en del av detta Palme-hat? Det är mycket sannolikt. Pettersson beskriver en Stig Engström som kom från fina förhållanden. Han föddes i Indien och växte upp med både kock och barnflicka. Som tonåring skickades han till Sverige där han gick gymnasiet på Sigtuna Humanistiska Läroverk (där också Carl XIV Gustav varit elev). Han gjorde militärtjänst som plutonbefäl och jobbade därefter några år inom armén som grafiker. Han fick sedan jobb på försäkringsbolaget Skandia. Engström bodde i Täby, där han var medlem i Moderaterna och umgicks i kretsar av höga tjänstemän, bankfolk och militärer. I en intervju med Pettersson säger Engströms ex-fru om Palme-hatet: ”Stig hoppade på det där tåget. Klimatet i Sverige var att inte tycka om Palme”.

Petterssons bok redovisar en häpnadsväckande kavalkad av misstag från polisen. I sparade dokument från förundersökningen framgår att Engström avfördes från utredningen – trots de uppenbara bristerna i hans vittnesmål. Skälen till detta verkar ha varit flera. Spaningsledaren Hans Holmér verkar tidigt ha beslutat sig för att Engström var ”hermafrodit” och förmodligen befann sig i närheten av mordplatsen för att köpa sex. Efter att Engström talat med flera tidningar om sina upplevelser på mordnatten betraktades han av polisen som en ”elefant” – ett vittne som, i behov av uppmärksamhet, ställer till en massa oreda i förundersökningen. Polisens arbete kom istället att inrikta sig mot den kurdiska gruppen PKK och senare mot missbrukaren Christer Pettersson. När några erfarna mordutredare gick i pension minskade intresset för Engström ännu mer. Han kom varken att betraktas som vittne till mordet, eller som gärningsman. Av polisen avfärdades han istället såsom ”varande” på brottsplatsen. Först 30 år senare återupptogs man granskningen av vad Stig Engström haft för sig den där ödesdigra februarinatten 1986.

”Den osannolika mördaren” är ett resultat av ett imponerande och ihärdigt journalistiskt arbete. Pettersson har dessutom en tydlig struktur och ett driv i berättandet som gör att det är svårt att lägga boken åt sidan. Boken om mordet på Olof Palme är övertygande i utpekandet av en mycket sannolik mördare.


Dela med dig
×
Du kan läsa artiklar till denna månad. Prenumerera för att få obegränsad tillgång till artiklar, poddradio, bloggar och webb-tv. Redan prenumerant? Glöm inte att logga in.