Debatten mellan Trump och Biden – ett smutsigt spektakel

Foto: Gage Skidmore (CC BY-SA 2.0)

Det har sagts att politik är delvis teater och delvis dödligt allvar – den amerikanska presidentvalsdebatten drar mer åt skådespel-änden av spektrumet än något som vi tidigare bevittnat. Med popcorn och lugnande nära till hands led jag mig igenom spektaklet så att du slapp.

Inför debattens början kliver Trump in på scenen som en president av guds nåde. Faktum är att flera TV-evangelister har drivit tesen att vår herre smort Trump till att leda landet. Filmen The Trump Prophecy skildrar med pompa och ståt en påstådd sann historia om hur en brandman via drömmar sända från himlen ser Trumps öde som räddare av nationen. Delar av gräsrötterna menar att han ”vunnit i kriget om julen” – d.v.s. förhindrat PK-maffian från att omöjliggöra firandet av julafton i enlighet med kristen sedvänja. Trumps tidigare kommentar om att han gjort mer gott för amerikanska svarta än någon tidigare president, med möjligt undantag för Abraham Lincoln som avskaffade slaveriet, tas upp i debatten. Biden invänder mot tesen att Trump skulle vara de ”svartas frälsare”, men tanken på frälsargestalters lämplighet inom politik ifrågasätts aldrig. Det känns mer som en debatt kring en kejsares tillsättning inom ett imperium än något man förväntar sig från en modern demokrati.

Biden ler brett när han gör entré, ett inövat leende – i ett annat liv hade han passat som frontfigur för en välgörenhetsstiftelse. Eller en sekt. Han inleder med att tacka för att få delta i evenemanget, hans medieträning ger tittaren whiplash-skador efter att just ha lyssnat på Trumps babblande. Men även Biden har något ostädat kring sig. Under ett tidigare möte med vanligt folk kallade han en frågeställare ur publiken för fet och utmanade honom på att tävla i armhävningar. Det går att ana ett messianskt element även i Bidens framställning – ett av hans vallöften har varit att bota Alzheimers, diabetes och cancer…

Han säger även – tre gånger i rad och med något varierande formulering – att han just nu ”är det demokratiska partiet”. I vilket annat val som helst hade en sådan formulering varit på allas läppar – och liknelserna med den franske kung Louis XIV (1638-1715), som yttrade frasen ”jag är staten”, hade haglat. Men åren med Trump har gjort sådana utslag av storhetsvansinne till vardagsmat.

Ord som ”fenomenal”, ”fantastisk” och frasen ”bra på alla sätt, bra på alla sätt” faller ur Trumps mun. Det är svårt att inte känna igen sig i arketypen av den snabbt snackande bilförsäljaren. Biden försöker vara allvarsammare, han vänder sig periodvis emot kameran och tilltalar publiken direkt – med salvelse försöker han nå ut till den gemene jänkaren. Biden ligger närmare livförsäkringsförsäljaren som försöker få dig att oroa dig inför att oväntade dödsfall ska förstöra familjens ekonomi. De melodramatiska framförandena övergår till komik när Trump avbryter Biden i tid och otid.

Mindre än 10 minuter hinner passera innan Trump drar fram S-ordet. Biden anklagas för att flörta med – socialismen. Ett spöke går genom debatten, spöket kallas Bernie Sanders. Trump menar att Biden är för lik gråsossen Sanders – medan Biden är stolt över att ha besegrat denna röda fara. För oss som faktiskt drömmer om ett socialistiskt samhälle i djupare bemärkelse, övergår utbytet återigen till fars.

Över de bägge herrarna hänger en hiskeligt oestetisk avbildning av en örn, med texten ”Unionen och konstitutionen för alltid”. Segment ur grundlagen står även utskrivet som bakgrund till de bägge talarna. Det nationalistiska bildspråket i amerikansk politik är som alltid på en sådan nivå som skulle fått en Sverigevän med Jimmie Åkesson tatuerad på bröstet att rodna.

Den överdådigt dekorerade scenen skär sig med herrarnas dräggartade beteende. De avbryter varandra ofta och ibland är förolämpningarna på en personlig nivå. Trump kallar Biden för korkad – och Biden kallar Trump för clown. De avbryter också friskt moderatorn då denne försöker formulera frågor. Vid ett tillfälle tvingades moderatorn vädja till bägge två om att ”försöka vara seriösa”.

Respektlösheten skiljer sig markant från debatterna då Obama mötte McCain eller Romney. Vi ett tillfälle under valkampanjen 2008 fick McCain frågan om huruvida Obama var ”arab”. Detta nekade McCain till och förtydligade att hans motståndare både var en amerikansk medborgare och en god människa. Att han inte ifrågasatte frågans premiss om att människor med arabisk etnicitet eller nationalitet skulle vara farliga kan man förstås ha synpunkter på, men det fanns ändå en grundläggande respekt för sin rival. I nutid anklagar Biden istället Trump för att sitta i ”ryssens” ficka, medan Trump uppmålar Biden som styrd av politiska extremister. Vid ett tillfälle säger Biden att Trump gett sig på ”fel kille, under fel kväll, vid fel tillfälle”. Det är svårt att inte associera till en stökig krog – ögonblicken innan nävarna börjar flyga.

Redan under George W Bush tid som president florerade samma typ av vilda anklagelser som deltagarna nu försöker svartmåla varandra med. Bland konspirationsteoretikerna anklagades Bush för att i hemlighet vara satanist. Det spreds rykten om att han skulle avskaffa demokratin och utnämna sig till diktator. Obama anklagades för att vara en hemlig muslimsk extremist och att även han var på väg att upprätta ett totalitärt envåldsstyre. Skillnaden var att anklagelser av den typen inte förekom i samband med seriösa presidentvalsdebatter. Idag har nivån även i ”finrummen” sänkts till något som liknar en flashback-tråd.

Det kan framstå som om jag fokuserar överdrivet mycket på formen istället för innehållet, men det speglar debattens art. Vid ett tillfälle tas faktiskt miljöprogrammet ”Den Gröna Nya Given” (Green New Deal) upp. Biden försvarar först detta. Sedan uppger han att han inte stödjer sagda program – trots att hans egen kampanjhemsida uppger att han ställer sig bakom det.

När politiska frågor tas upp reduceras de annars ofta till att handla om individens moral eller kompetens. Den kontroversiella Amy Coney Barrett, vilken Trump vill tillsätta till högsta domstolen, försvarar han som klipsk och en god människa. Hennes ideologi verkar inte riktigt lika viktigt. Faktum är att hon skulle bli ett hot mot aborträtten. Trump försöker få valet av domare att framstå som ett apolitiskt beslut baserat på neutrala meriter, men sanningen är att en konservativ domare kan bidra till ny lagtolkning som skulle kunna föra kvinnors reproduktiva rättigheter decennier bakåt i tiden.

Under valet 2016 ombads Trump och Hillary Clinton att nämna något positivt hos sin motståndare. Clinton uppgav att den goda karaktären hos Trumps barn sa något positivt om hans egna person. Trump svarade med att kalla Hillary en krigare och ihärdig, sägandes att dessa var ”väldigt goda sidor”. Det är svårt att föreställa sig vad som skulle ha sagts om samma fråga ställdes nu. På bara fyra år har tonen höjts över den redan rekordmässigt skrikiga nivån från 2016.

Att det personliga fokuseras på över politiken är egentligen rätt begripligt, för de bägge herrarna är i mångt och mycket väldigt lika. Visst, Biden är för att höja skatten på de som tjänar över 400 000 dollar per år och står (kanske?) för en ambitiös miljöpolitik medan Trump är ”avregleringarnas” och skattesänkningarnas man. Trump vill stänga gränser och företräder en typ av exkluderande högernationalism som främst slår emot latinos och muslimer medan Biden framträder som mer öppen och mångkulturell.

Men i slutänden är det en högerman som möter en annan borgare. Biden har under sin karriär kämpat för att belägga fler brott med dödstraff. Han har motsatt sig åtgärder för att snabbt avsegregera landets skolor med argumentet att dessa åtgärder, som innebar att fattiga svarta elever skulle få börja i helvita skolor, riskerade att skapa en ”rasmässig djungel med spänningar som leder till explosion”. Biden har förespråkat nedskärningar inom de redan bristfälliga sociala trygghetssystemen i USA under 40 år. Nyligen påstod Biden dessutom att tv-spel tränar barn att bli mördare. I vilket annat val som helst hade han uppfattats som en mindre skattekritisk variant av George W Bush och något olämplig för rollen av statsöverhuvud. Men i jämförelse med Trumps tokerier framstår nästan vad som helst som harmlöst och normalt.

Trump är borgerligheten i dess mer osminkade form. Och de skäms över att se sig själva framställas alltför tydligt. Fördömandena av honom från andra borgare ska inte ses som genuina moraliska ställningstaganden, utan snarare som en teaterensemble som läxar upp skådisen som kommer full till framförandet. Han företräder en vedervärdig politik, det förnekar jag inte, och som Bernie Sanders påpekat ”…råkar han också vara en patologisk lögnare…” därutöver. Men vi får försöka motstå att dras med i mediastormen kring honom, komma ihåg att han egentligen inte skiljer sig särskilt från högern i stort.

I debatten med Joe Biden var det stundtals svårt att se skillnad på de två. Detta, om något, utgör en mätare på hur djup krisen är för det politiska etablissemanget i USA.