Trumpismen kan leva vidare utan Trump

- om den inte utmanas av pånyttfödda arbetarpartier

Foto: Gage Skidmore (CC BY-SA 2.0)
Dela med dig

Kan trumpismen leva vidare utan Trump? Innan vi försöker besvara denna fråga måste vi besvara frågan om vad ”trumpism” egentligen är. Nyckeln till svaret på detta finns att söka i ett citat från Steve Bannon. Så vem är denne Bannon?

Låt oss börja med att förklara vem Bannon är. Steve Bannon heter den som tog över Donald Trumps kaotiska valkampanj 2016 och som, kanske mer än någon annan enskild person, bidrog till Trumps seger i presidentvalet för fyra år sedan. Men på samma sätt som så många andra kom chefsstrateg Bannon att förarga Trump. Delvis beroende på att olika journalister påpekade just Bannons avgörande roll i valet 2016. Delvis för att han kunde så oändligt mycket mer än presidenten, och dennes ”familjerådgivare”, att vissa kom att kalla honom ”president Bannon”. Inte bra. Alls. Så även Bannon blev, liksom så många andra, avskedad av den president han hjälpt till makten efter ca 1½ år. Bannon kunde alltså sin Trump.

Därför lyssnade de insiktsfulla då Steve Bannon varnade för att tro på de opinionsmätningar som förutspådde att Joe Biden skulle vinna en jordskredsseger i årets presidentval. ”Kom ihåg, sade Bannon, ”det handlar inte om höger mot vänster, utan om globalism mot nationalism …” (DN 5 nov).

Imperier av både stater och företagsgiganter

Globalism handlar om de världsomspännande ekonomiska-politiska och militära maktcentra som vuxit fram. En av de tidigaste formerna för detta var de kolonialvälden som växte fram under 1800-talet. Storbritannien var den europeiska stat vars kolonialvälde kom att dominera 1800-talet. Efter bland annat revolutionerna i Tsarryssland, fascistiska och nazistiska massrörelser i Italien och Tyskland samt två världskrig uppstod en ny maktbalans där USA stod mot Sovjet. Efter Sovjets sammanbrott tog USA över. Men inga maktbalanser består för evigt. Idag har de maktcentra som består av stater vars styre, mer eller mindre, baseras på demokratiska grundlagar och allmänna val, fått konkurrens av nya aktörer.

Det handlar om gigantiska företag vars omsättning (inkomster och utgifter) är större än de flesta länders BNP. Det kan gälla banker, hedgefonder och it-företag. Låt oss nämna några exempel:
– Banken J P Morgan Chase & Co bedriver verksamhet i uppåt 60 olika länder,
– Hedgefonden Bridgewater Associates förvaltar olika värden motsvarande 138 miljarder dollar,
– Det gamla bilmärket Ford ligger fortfarande på plats 31 i världen vad gäller företagens storlek räknat på omsättningen,
– Företaget Amazon, som bl a sysslar med e-handel, hade 2019 en omsättning på 281 miljarder dollar.

Amazons omsättning är större än BNP hos stater som Finland och Tjeckien! Detta har skapat nya umgängesformer i världspolitiken. Det handlar bland annat om en återfödelse av de uppfattningar som växte fram under slutet på 1800-talet. Dessa går ut på att världen bör organiseras av de starkaste när det gäller ekonomi, militär styrka och utrikespolitik. Institutioner som FN ska inte organisera världen. De ska sammankalla till diskussioner och kan ibland lägga förslag. Men där slutar deras mandat.

Globalismen och den starkes rätt

Amazon omsatte 281 miljarder dollar 2019. Det är mer än Finlands eller Tjeckiens BNP.

De nya imperierna, företagsgiganter som Amazon, har aldrig ens låtsats att de skulle vara demokratiska. Tvärtom. En av Amazons grundläggande idéer är att skapa ökad vinst genom att pressa sin personal till det yttersta. Företaget är ökänt för sin strävan efter att undvika kollektivavtal. Amazon motarbetar aktivt att anställda går med i facket.

Det finns inga globala kollektivavtal eller någon global arbetsrätt. Vi upprepar: på den globala spelplanen gäller den starkes rätt. Detta oavsett om det handlar om militär styrka eller anställdas villkor som löner och arbetsmiljö. Det gäller hur mycket av företagsvinsterna som ska delas ut till aktieägarna och hur mycket som ska investeras, i vilken stat eller världsdel som investeringarna ska göras och i vilken verksamhet. Detta innebär att företagsjättar som nya Amazon och gamla Ford, förutom att slå sönder fackföreningar, även bestämmer vilka delar av världen som ska utvecklas och vilka som ska avvecklas, om satsningar ska ske i miljövänlig teknik eller inte. Företagsgiganternas kontroll över kapitalrörelserna innebär även att dessa kan radera ut mindre företag/butiker över hela världen som säljer varor och tjänster över disk.

Företagsgiganterna kan även påverka vilka stater, eller delar av stater, som blir vinnare respektive förlorare. Detta gäller även för USA som tappat den väldiga ekonomiska dominans som nationen hade efter andra världskrigets slut. Även i USA har tiotals miljoner familjer blivit förlorare i globaliseringens spår. Ytterligare tiotals miljoner är rädda för att bli förlorare. Det är dessa som Trump vänder sig till. Det tål att upprepas: Globalism handlar om den starkes rätt. Detta har även ett försvagat USA fått erfara.

Ett Europas Förenta Stater

Det är mot denna bakgrund som vi ska se agerandet hos de som ivrar för mer överstatlighet inom EU. Det handlar om EU-skatter, EU:s centralbank, väpnade EU-styrkor och i förlängningen ett Europas Förenta Stater (EFS). Detta är den form som globalismen tar sig i Europa. Frankrikes president Emmanuel Macron tillhör de som förespråkar ett EFS. Men ett Europas Förenta Stater kan inte förverkligas så länge nationalstater som Sverige, Tyskland, Finland, Frankrike, Italien och Danmark består. Därför måste dessa nationalstater upplösas – om ett EFS ska skapas.

Brexit ska, åtminstone delvis, ses som en protest mot EU:s överstatlighet och mot planerna på ett Europas Förenta Stater. Vissa inom borgerligheten anser inte att globalismen är rätt väg att gå. Därav en stor del av den brittiska borgerligheten.

Arbetarrörelsen utan alternativ

Arbetarrörelsen i Europa, arbetarpartier och fackföreningar, har inte ens försökt formulera ett alternativ till globalismen. Naturligtvis måste exportberoende stater som Sverige vara för handel mellan länderna. I samband med folkomröstningen 1994 segrade EU-anhängarna. Men det svenskarna röstade för då var fyra ”friheter”. Det handlade om fri rörlighet för kapital, arbetskraft, varor och tjänster. Ingen röstade för den ständigt ökande överstatliga byråkratin och för utvecklingen av ett Europas Förenta Stater.

Under årtionden var Socialdemokraterna och LO-facken motståndaren till en svensk EU-anslutning (EEC). När S och LO bytte fot 1990 blev det V och MP som tog över som motståndare till EU-projektet. I Sverige. Så gjorde deras motsvarigheter även i vissa andra länder. Men idag har även V och MP övergivit sitt motstånd mot det överstatliga EU-projektet. Idag är även dessa partier bara lydiga kritiker av vissa delar av EU:s politik. V och MP bekämpar inte längre den globalisering som det överstatliga EU-projektet innebär.

Marine Le Pen och Boris Johnson

Istället för arbetarrörelsen och facken, och vänster- och miljöpartier, tog en annan kraft över motståndet mot globalism. I Europa det överstatliga EU-projektet. Det var en annan del av borgerligheten som ställde sig i spetsen för kampen mot globalismen. I Frankrike har det handlat om det Marine Le Pen och hennes nationalistiska parti Nationell Samling. I United Kingdom är det delvis Boris Johnsons flygel av borgerligheten som har stått för anti-globalismen genom Brexit. I Sverige var det, under en period, Jimmie Åkesson och SD som fyllde denna roll.

Detta har förvridit det, i grunden, sunda försvaret av nationalstaten mot globalismen. Det är nämligen inom nationalstatens ram som välfärdsstaten genom höga beskattningar skapats. Det är inom nationalstaten som kollektivavtal och arbetsrättslig lagstiftning har vuxit fram. Det är inom nationalstaten som de demokratiska fri- och rättigheterna etablerats. Allt detta hotas att slås sönder av globalismen – där den starkes rätt råder.

Extremisterna tog över kampen mot globalismen

I USA har det aldrig funnits en stark arbetarrörelse i form av en fackföreningsrörelse och något arbetarparti av betydelse. Därför stod det redan från början klart att det anti-globala motståndet skulle ta sig alldeles speciella uttryck i USA. På grund av bristen på en arbetarrörelse hade det vuxit fram en rad speciella sociala och politiska rörelser i USA. Många av dessa är förvridna och djupt reaktionära. Alla är de borgerliga.

Torgmöte med Tea Party-rörelsen 2010. Foto: Fibonacci Blue (CC BY 2.0)

Det handlar om den extrema kristna högern, den s.k. Tea Party-rörelsen, här finns allmänna rasister och rasbiologiska militanter som tror på vitas överlägsenhet – strömningar som är extra starka i USA p g a arvet från slaveriet; här finns en sexism som aldrig utmanats på arbetsplatserna i brist på fackföreningar och kollektivavtal. Och här finns NRA – en väldigt stark lobbygrupp som bekämpar varje försök att begränsa innehavet av vapen, o s v.

Dessa extrema strömningar kom att sätta sin prägel på den anti-globala rörelsen i USA. Detta gav den en helt annan kaliber, eller framtoning, än både Boris Johnson och hans del av Tories eller Marine Le Pens Nationell Samling. Och som pricken över i:et kom dessa, extrema rörelser, att samlas under Donald Trumps ledning.

Trumpismen kan leva vidare utan Trump

Till stor del kan den alltmer desperata situation som många medborgare i USA lever i hänföras till att nationen förlorat större delen av sin tunga industri med välbetalda jobb och starka fackföreningar. Det är mot denna bakgrund som det senaste presidentvalet i USA måste ses. Trump kommer, när den sista rösten är räknad, att ha samlat 74-75 miljoner väljare bakom sig. Dessa är till helt övervägande del vanliga och vettiga – men ekonomiskt trängda och av pandemin, orättvisor, våld och rädsla pressade – knegare. Men de som sätter sin prägel på en rörelse är ofta inte de vanliga och de vettiga. Det är de extrema. Och så är det även med ”trumpismen”.

För att sluta där vi började. Steve Bannon sade: ”det handlar inte om höger mot vänster, utan om globalism mot nationalism”. Och just därför kan trumpismen leva vidare utan Trump. De problem som globalismen skapar är verkliga. Detta även om många av trumpismens svar är overkliga. Trump har även formulerat en positiv paroll – som dessutom knyter an till den isolationistiska tradition som har djupa historiska rötter från USA:s frigörelse från Storbritannien. Trumps paroll ”America First” knyter ihop en isolationistisk trend från 1910-talet med den anti-globala rörelsen hundra år senare. Trumpismen försöker ta itu med globalismens problem – och dessa problem är verkliga. America First slår därför an en sträng hos tiotals miljoner medborgare i USA. 

Globalism vs arbetarrörelsens internationalism

Som demokratiska sekulära socialister kan vi aldrig låta den anti-globala kampen tas över av rörelser som Marine Le Pens Nationell Samling, Boris Johnsons tories, Åkessons SD eller trumpismen. Det är oacceptabelt att låta sin avsky mot dessa rörelser resultera i att man accepterar globalismen och därmed ger sitt stöd till den traditionella borgerligheten inom EU som siktar på ett Europas Förenta Stater.

Det är också oacceptabelt att låta sin avsky mot trumpismen leda till att man accepterar globalismen och därmed ger sitt stöd till det ekonomiska-politiska-militära etablissemanget i Washington som idag personifieras av Demokraternas Joe Biden och Kamala Harris.

USA behöver en stridbar fackföreningsrörelse, och ett arbetarparti baserat på denna stridbara fackliga rörelse. Bernie Sanders befinner sig, just nu, i den situationen att han skulle kunna bryta med Demokraterna och slutligen ta det historiska steget och bilda ett arbetarparti redan nu – fyra år före nästa presidentval 2024. Detta steg borde ha tagits för hundra år sedan – då det skedde i Europa. Ett amerikanskt arbetarparti måste bland annat ta initiativ för att skapa en nordamerikansk facklig rörelse med gränsöverskridande kollektivavtal som binder samman löntagarna i USA, Kanada och Mexiko.

Anställda vid Amazon i Minnesota protesterar mot usla arbetsförhållanden i december 2018. Foto: Fibonacci Blue (CC BY 2.0)

Samtidigt krävs en pånyttfödelse av de europeiska arbetarpartierna och fackföreningarna. Dessa måste, i en parallell rörelse, ta gränsöverskridande initiativ bland annat i form av strejker, för att försvara de kollektivavtal, den arbetstrygghet och välfärdsstat som fortfarande existerar i många europeiska länder. Ett avgörande mål måste vara att binda samman löntagarna i Europa genom gränsöverskridande kollektivavtal. Med en internationalistisk syn hos arbetarrörelsen på båda sidor av Atlanten kan slutligen språnget tas över oceanen för att binda samman löntagarna i Europa och Nordamerika. Detta vore ett historiskt steg framåt i arbetarrörelsens historia och skulle göra det möjligt att möta företag som Amazon med krav på kollektivavtal på båda sidor av Atlanten.

Vi som kallar oss demokratiska sekulära socialister måste arbeta för just detta. Vår uppgift är att formulera ett alternativ både till den del av borgerligheten som är för globalism och till den mer nationalistiskt sinnade delen av borgerligheten.

Målet är att demokratiskt valda regeringar, tillsammans med levande folkrörelser som fackföreningar, ska styra vinsternas fördelning. Det gäller investeringarnas storlek, deras geografiska lokalisering samt innehåll. Företagsjättar, exempelvis banker och andra gigantiska dirigenter av kapital, kan inte tillåtas avgöra vilka delar av världen som ska utvecklas och vilka som ska avvecklas. Dessa giganter måste därför ställas under demokratisk kontroll och styre. Detta är innebörden av demokratisk socialism.

Vi kan aldrig göra som Steve Bannon och ställa nationalism, som tenderar att bli rasistisk under borgerlig ledning, mot globalism. Vi måste ställa internationalismen hos en pånyttfödd arbetarrörelse mot både globalism och nationalism, genom att ta striden för gränsöverskridande kollektivavtal organiserade av fackföreningar med ett internationalistiskt perspektiv. Detta samtidigt som vi försvarar välfärds- och nationalstaterna mot de globalister som vill krossa dessa.

En mobilisering av löntagarna i Europa och Nordamerika, för gemensamma mål, skulle även inspirera löntagare och fackliga organisationer på övriga kontinenter. Från Sydamerika till Indien och Kina i Asien.


Dela med dig