Oljetankern i Jemen – början på mardrömmen som vi aldrig vaknar från?

Oljetankern FSO Safer utanför Jemens kust riskerar att orsaka världens värsta oljekatastrof någonsin. Bilden föreställer en annan oljetanker. Foto: PxHere
Dela med dig

En oljetanker i Jemen, kallad FSO Safer, riskerar att orsaka en av de största miljökatastroferna i modern tid. Utan underhåll kommer den sannolikt att läcka ut enorma mängder olja i havet.

Både Jemens internationellt erkända regering och Hutirebellerna gör anspråk på ägarskap av oljetankern. Det är dock Hutierna som för stunden innehar den reella kontrollen över FSO och dess last som har ett värde av 80 miljoner dollar. Upprorsrörelsen låter inte FN undersöka och reparera tanken (annat än på villkor som FN i sin tur inte samtycker till). Det hopplösa dramat får mig att tänka på den moderna radikalister Peter Joseph och den ryska revolutionären Vladimir Iljitj Uljanov – d.v.s. Lenin.

Jag vet att Lenin är lite ovanlig att hänvisa till, men jag menar inte att försvara hans politiska agerande utan bara nyttja hans teoribildning. Den världskända revolutionären presenterade tesen att imperialismen utgör kapitalismens slutgiltiga stadium. Vad menas med detta? Både ”kapitalism” och ”imperialism” utgör termer med flera konkurrerande och ibland oförenliga definitioner att välja mellan – varvid förvirring blir naturlig. I sammanhanget kan man summera det något förenklat som: ”Ett ekonomiskt system som går ut på att göra rikare människor rikare, och styrs av en liten kapitalstark elit, kommer i regel leda till att storföretag får inflytande över utrikespolitiken. Nationen leds därmed till att domdera över andra länder, till nackdel för bägge länder på sikt”. 

Konflikten i Jemen kan inte enbart förklaras med att utländska makter lagt sig i. Det är en riktig soppa, med rötter i förtryck och religiös fundamentalism. Rebellernas slagord ”Gud är stor, Död åt Amerika, Död åt Israel, Förbannelse över Judarna, Seger för Islam” – vittnar om rörelsens hatiska ideologiska extremism. Regeringen de gör uppror mot är även odemokratisk och förtryckande. På det sättet är konflikten något tidlös i hur gråskalig den är. Krig är oftast multifaktorellt, med flera hemska delorsaker. Med det sagt har situationen knappast förbättrats av Saudiarabiens och Irans agerande. Striderna mellan Jemens regering och Hutirebellerna brukar ofta förklaras som delvis ett krig via ombud mellan det Saudiska kungahuset och präststyret i Iran – där Saudiarabien stödjer regeringen i Jemen medan Iran stödjer rebellerna. 


Där blir Lenins tankar träffande, storkapitalet och statsmakten inom de bägge teokratierna ser möjligheten att utöka sin inflytandesfär, och väljer därför att agera hejarklack för ett befintligt bråk istället för att försöka medla fred. Lenins tankegods utgör en dyster syn på internationella konflikter, där våldsamt käbbel över etnicitet och politik alltid riskerar att blåsas upp och förvärras av ingrepp från konkurrerande imperium. Men teoribildningen har med tiden dessvärre blivit för optimistisk.


Som Peter Joseph påpekar i en intervju, har många av krig i närtid inte varit riktiga resurskrig. (”Empire Files: Peter Joseph & Abby Martin on Abolishing Capitalism”, se från minut 40) För det finns egentligen nog med resurser för att förse för alla, om den globala ekonomin effektiviserades. Visst spelade oljan roll i USA:s invasion av Irak, men det amerikanska folket skulle inte svälta utan det ekonomiska tillskottet. De materiella delmotiven för moderna konflikter rotar sig ofta i viljan hos knösar att kunna köpa en till herrgård, inte hos en bred massa att undvika svält.

När massutdöende av djur, skördandet av regnskogarna och avgaserna i luften fäller sin lie över oss – då kan vi komma in i global resursbrist. Som Nya Arbetartidningen skrivit om tidigare, finns det forskning som pekar på en hög risk för att den mänskliga civilisationen kollapsar p.g.a. miljöförstöringar. Försök minnas de brutalaste etniska konflikter du kan tänka dig. Föreställ dig nu att den dessutom eldats på med vågor av miljöflyktingar och tilltagande matbrist. Det kan mycket väl vara det nya normala som väntar framtida generationer. 

Robin Hanel skriver att ”det utgör en helig nödvändighet att socialismen inte ärver en förbannad planet” (2018 ”Capitalism vs Freedom: The Toll Road to Serfdoom” Zero Books – Winchester, UK/Washington, USA. Sida 215).

Oljetankern i Jemen är en brysk påminnelse om att den nödvändigheten eventuellt inte uppfylls. Att de hårt deterministiska materiella dialektiska analyserna, som utlovat förvärvsarbetarnas frigörelse som en ödesbestämd självklarhet – kan ha fel. Det är möjligt att det nuvarande ekonomiska systemet saltar jorden, så att inget nytt kan gro för att ersätta den.

FSO-dramat illustrerar ett allmänt mönster, där kortsiktiga ekonomiska motiv får mäktiga aktörer att bortse internationella intressen – som när den irakiska regeringen brände sina egna oljefält för att hålla det från fienden under Kuwaitkriget eller när amerikanernas invasion ledde till ytterligare förstörelse av landets oljeresurser. Vi bevittnar risken för uppkomsten av en ond cirkel, där krig ökar miljöförstöring, vilket i sin tur ökar risken för krig, etc.

De som hurrade när kalla kriget tog slut, för att nu skulle inte stormakterna förstöra världen, tog ut segern i förskott. Konkurrensen mellan länder, grundat i vårt nuvarande ekonomiska system, kräver ständigt mer mat på den rikas bord, gör att ett slags lågintensivt kallt krig förs konstant mellan olika nationella konstellationer. Oviljan att agera kraftigare i miljöfrågan blir svår att förstå ordentligt utan den pusselbiten. Storföretag är rädda att om de inte motsätter sig miljöreformer så kommer konkurrenter i länder med mindre strikt miljölagstiftning, eller inom andra sektorer, att konkurrera ut dem. De resonerar: ”tänk om flygskatten gör att jag inte får avkastning på mina investeringar – det här måste stoppas”, istället för ”tänk om mina barnbarn får födas in i en miljömardröm”.


Dela med dig