Vem ska ta ansvar för den svenska coronastrategin?

Foto: Frankie Foughtantin (CC BY-SA 4.0)
Dela med dig

Det har blivit alltmer uppenbart att den svenska coronastrategin varit ett gigantiskt misslyckande. Ansvariga myndigheter och politiker misslyckades med att skydda de äldre, vilket bidragit till att de svenska dödstalen ligger långt högre än övriga nordiska länder tillsammans. Samtidigt har inte den svenska ekonomin klarat sig bättre än länder som gjort ”lockdown”. En seriös analys av misstagen och bristerna är nödvändig.

Den 15 december presenterade den s k Coronakommissionen sin första delrapport. Rapporten riktar svidande kritik mot bland annat regeringen för hur Sveriges strategi för att skydde de boende på särskilda boenden för äldre har misslyckats. I slutet av november riktade dessutom Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) kritik mot Sveriges samtliga 21 regioner (landsting) för ”allvarliga brister … vad gäller medicinsk vård och behandling av personer på särskilda boenden för äldre under covid-pandemin”.

De båda rapporterna kritiserar främst hanteringen av coronapandemin och de höga dödstal som uppstod under hösten. Svenska myndigheter och politiker verkar dock inte ha dragit några lärdomar av vad som gick fel under våren och ledde till det stora antalet avlidna. Under hösten har nämligen dödstalen återigen stigit kraftigt i Sverige. Låt oss jämföra de fyra nordiska ländernas utveckling under november månad – och totalt under hela pandemin.

LandAvlidna i novemberAvlidna totalt
Sverige1 1327 514
Norge46387
Danmark110941
Finland35453

Källa: European Centre for Disease Prevention and Control (EU:s smittskyddsinstitut), 14 december

Kommentar:
Antalet avlidna i Sverige under enbart november månad överstiger det totala antalet avlidna under hela pandemin i vart och ett av länderna Norge, Danmark och Finland. Sett till hela pandemin har Sverige över fyra gånger fler avlidna än de tre övriga nordiska länderna tillsammans!

Löfven skyller ifrån sig

Ansvariga politiker och myndigheter har försökt bortförklara de höga dödstalen sedan i våras. Och bortförklaringarna fortsätter. I SVT:s Aktuellt den 3 december försökte Anders Tegnell förklara att de höga dödstalen berodde på att Sverige har en högre befolkningstäthet och fler invandrare än andra nordiska länder. Detta slog dock Expressen hål på den 10 december: ”…de svenska Norrlandslänen, med ungefär lika stor andel invandrare som grannländerna – och mycket lägre befolkningstäthet – har tre gånger fler dödsfall per capita än Danmark, sex gånger fler än Finland och sju gånger fler än Norge”.Det är både ovärdigt och häpnadsväckande att Tegnell försöker rättfärdiga de höga dödstalen i Sverige på detta sätt.

Än mindre värdigt är det sätt på vilket Stefan Löfven, och den minoritetsregering han leder, har försökt frita sig själv från ansvar för det stora antalet avlidna. Löfven har nämligen inte bara försökt bortförklara dödstalen – han försöker dessutom bolla över skulden på andra.

Låt oss återvända till Ivo-rapporten som kritiserade samtliga 21 regioner i Sverige. Ivo skriver att ungefär var femte person som haft, eller misstänkts ha haft, covid på de undersökta äldreboendena inte fick någon individuell läkarbedömning – vilket de har laglig rätt till. Under en period ordinerades exempelvis alla med coronasymptom på särskilda boende för äldre i Sörmland palliativ vård (vård i livets slutskede)! Detta utgör en av de största sjukvårdsskandalerna i Sverige i modern tid.

I en intervju i DN (2/12) lägger Stefan Löfven hela skulden för bristerna på regionerna. Löfven går så långt som att säga att det är ”jättemärkligt att det över huvud taget kan uppstå en diskussion”. Han fortsätter med att säga att ”det är tydligt i lagen vilka som har ansvar för vad”. Detta är verkligen ovärdigt av Stefan Löfven.

De politiker som styr i regionerna, och som genom årtionden av nedskärningspolitik har utarmat sjukvården, bär naturligtvis ett stort ansvar för den uppkomna situationen. Men Stefan Löfven är Sveriges statsminister. Och under hösten sände Löfven ut en rad signaler som många tolkade som att pandemin höll på att gå mot sitt slut. Det var Löfvens regering som hävde besöksförbudet på särskilda boenden för äldre den 1 oktober och det var Löfvens regering som den 22 oktober meddelade att gränsen för antalet människor som tilläts delta på sittande evenemang – som idrott och konserter – skulle höjas från 50 till 300 personer.

Samtidigt ökade smittspridningen kraftigt i nästan alla europeiska länder – och även i Sverige var antalet bekräftade fall på väg uppåt. I region efter region infördes lokala restriktioner som drog åt motsatt håll. Till detta kommer att många experter, inklusive Anders Tegnell, redan under våren varnat för en andra våg av pandemin under hösten och vintern. De dubbla budskapen gjorde det naturligtvis svårare att få människor att följa rekommendationerna. För vilka rekommendationer var det som egentligen gällde – regeringens lättnader eller regionernas skärpningar? Människor är inte maskiner. Det tar tid att få folk att ändra beteende. Dubbla budskap blir därför väldigt farligt.

Ingen var förberedd på pandemin

Sanningen är att varken regeringen, Folkhälsomyndigheten, regionerna eller kommunerna var beredda på pandemin. När viruset spred sig genom samhället valde regeringen att lämna över åt Anders Tegnell, dennes ”gudfader” Johan Giesecke och övriga på Folkhälsomyndigheten att slå an tonen. När regionerna saknade skyddsutrustning till följd av att beredskapslagren avvecklats gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att upphandla och fördela utrustning. När regionerna hade problem med att komma igång med testning och smittspårning gick regeringen in med statliga pengar och tillsatte en nationell samordnare.

Ingen regering kan komma ifrån sitt ansvar. Löfven hade kunnat ta ledningen för den svenska pandemibekämpningen genom att ta initiativ till att samla representanter för regionerna, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och andra relevanta myndigheter i pandemins inledningsskede. Detta i syfte att få alla att delar av samhället att tala med en röst och dra åt samma håll. I en samhällskris av den typ som coronapandemin har utlöst kan en statsminister varken skylla ifrån sig eller gömma sig bakom formaliteter rörande vem som är ansvarig för vad – enligt lagen.

Alla riksdagspartier bär ett ansvar

Samtidigt kan inte heller övriga riksdagspartier komma undan sitt ansvar. Alla riksdagspartier slöt upp bakom Löfven och Folkhälsomyndigheten under våren. Det var heller inget riksdagsparti som riktade kritik mot de lättnader av restriktionerna som regeringen presenterade under hösten.

Coronakommissionen skriver dessutom följande i den delrapport som presenterades den 15 december: ”Kommissionens övergripande bedömning kan enkelt sammanfattas med att det som, utöver den allmänna smittspridningen i samhället, har haft störst inverkan på antalet sjuka och avlidna i svensk äldreomsorg är sedan länge välkända strukturella brister. Dessa brister gjorde att äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad att hantera en pandemi.”

Politiker från alla riksdagspartier bär ansvaret för de ”sedan länge välkända strukturella brister” som kommissionen hänvisar till. Tilläggas bör att avvecklingen av de svenska beredskapslagren med mediciner och skyddsutrustning genomfördes i samförstånd – av alla riksdagspartier. Skulden för de höga dödstalen i Sverige delas därför av regeringen, partierna i riksdagen, regionerna samt myndigheter som Folkhälsomyndigheten.

Seriös analys får inte dränkas av ovärdigt ”felsökeri”

Det krävs en seriös analys av varför Sverige misslyckades med att hålla nere dödstalen under coronapandemin. Det är inte acceptabelt om en sådan analys skulle dränkas av en ovärdig diskussion om vems felet är. En diskussion där alla inblandade skyller på varandra: regeringen, riksdagspartierna, regionerna, myndigheterna och kommunerna. Tyvärr har främst Stefan Löfven, men även Anders Tegnell, öppnat dörren för just en sådan ovärdig diskussion.

Det som nu behövs är en diskussion kring alla de misstag och brister som uppdagats. Detta i syfte att kunna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att samhället ska stå bättre rustat inför nästa pandemi. Ett inslag i en sådan diskussion bör vara att ta del av lärdomarna från de nordiska grannländernas långt mer framgångsrika hantering av pandemin.

Faktaruta: Sverige, corona och ekonomin

  • En rad nationalekonomer, däribland ekonomiprofessor Lars Calmfors, kritiserar den svenska coronastrategin. Nationalekonomerna menar att de mjukare restriktionerna som funnits i Sverige har lett till höga dödstal – men utan att ge några nämnbara positiva effekter på ekonomin.
  • Prognoserna för BNP-utvecklingen för de fyra nordiska länderna Sverige, Finland, Norge och Danmark pekar på ett ras på ca 4 procent i alla länder. Detta enligt prognoser från både EU-kommissionen och Consensus Economics.
  • Samtidigt är dödstalen i Sverige långt högre än i de övriga nordiska länderna. Sverige har exempelvis åtta gånger fler avlidna i covid-19 än i Danmark och nästan 20 gånger fler avlidna än i Norge.

Dela med dig