Min ungdomsbild av Olof Palme – de marinofficerare som hetsade mot statsministern i SvD 1985 har ett moraliskt delansvar för mordet

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Min ungdomsbild av Olof Palme – och mordet


Då jag gick i högstadium och gymnasiet beundrade jag Olof Palme. Mycket. Jag riskerade betyget i samhällskunskap då jag, frenetiskt och högljutt, försvarade Palmes engagemang mot USA:s krigföring i Vietnam. En gång i åttan-nian stod jag på en stol och skrek åt den, i mitt tycke, icke-neutrala lärarinnan som röstade på Högern. Men, hon sänkte inte mitt betyg, vilket hedrar henne. Men arg blev hon, också. Palme skapade inte kontroverserna. Även om många tyckte det. Han speglade de konflikter som andra skapat genom att ta ställning då tidigare andra politiker valde att vara tysta. Paradoxen i Palmes engagemang var att han, i väldigt mångt och mycket, var ett politiskt barn av USA. Jag är personligen övertygad om att en stor del av lidelsen i hans kritik mot USA, i förhållande till Vietnam, byggde på en äkta besvikelse, kanske på ett eget uppvaknande, från en tidigare alltför positiv syn på USA. Påståendena att Palme skulle ha varit “kommunist” är skrattretande.

Med tiden fick jag en mer nyanserad bild av Palme. Han var en splittrad person. En av de som byggde upp IB. Men då han talade, även om han såg väldigt trött ut mot slutet, så lyssnade du. Detta oavsett vad du tyckte om honom. Det gjorde nästan alla. Oavsett om han var din idol eller motsatsen.Jag var väldigt kluven till Palme. Men ända till slutet kunde jag inte låta bli att be andra vara tysta då han talade. Och när han besökte Dragonskolan, jag tror det var våren 1986, gick jag dit för att lyssna på honom. Palme berättade då att han hade gjort lumpen vid K4:a i Umeå och han berörde även behovet av att störta apartheid-regimen i Sydafrika. Han var väldigt bra, som jag minns det, den gången.

Jag minns naturligtvis även den morgon då beskedet kom.

Denna lördagsmorgon hade jag stigit upp extra tidigt. Skälet var att jag, tillsammans med några andra i den politiska organisation som jag då tillhörde, skulle hjälpa de yngre medlemmarna att göra ett Kårvalsmanifest. Och slog på radion. Det var en chock. Jag minns att jag tänkte att “något liknande har inte hänt en svensk stats-eller regeringschef sedan Anckarström mördade Gustav den III i slutet på 1700-talet”. Sedan började jag kontakta folk:
*först väckte jag min dåvarande sambo,
*sedan ringde jag mina morgonpigga föräldrar för att de skulle få höra vad som skett, av mig, och inte via radion. Jag hann.
*jag ringde slutligen upp en i ledningen för den organisation jag då tillhörde, i Stockholm, och väckte en denne. Han blev också chockad. För att hedra Palme ställde vi in all tidningsförsäljning, runt om i Sverige, den lördagen. Det var en stor hedersbetygelse från vår sida. En medlem i Norrköping vägrade. Jag ringde personligen upp denne och förklarade att vi inte brukar ge order i vår organisation (den jag då tillhörde) men att han skulle “djävlar i min lilla låda” göra som han blivit tillsagd. Och så blev det. En tid senare besökte jag och två till Palmes gravsten för att lägga ned blommor. Begravningståget, som så många följde via TV, var en så imponerande bild av arbetarrörelsens styrka. Det tragiska var att den sista gången som arbetarrörelsen förmådde visa denna styrka var i samband med begravningen av sin ledare. Det är omöjligt att undgå symboliken.

Nu har det svenska etablissemanget, i form av politiker och myndigheter, beslutat sig för att försöka sätta punkt. Punkt för spekulationerna kring mordet på Olof Palme. Samma etablissemang har även öppnat dörren dels för en mer saklig bedömning av politikern Palme, dels av den historiska epok under vilken Palme utgjorde en av de dominerande aktörerna i Sverige och delvis även utanför.

Chefsåklagare Krister Petersson pekar, som alla läsare vet, ut Skandiamannen Stig Engström som den som mördade Olof Palme. Chefsåklagaren riktar också, och det med rätta, stark kritik mot Hans Holmér för dennes motiv för att avskriva Stig Engström som möjlig gärningsman. Skrivbordspolisen Hans Holmér borde aldrig ha fått leda någonting – allra minst Sveriges viktigaste och svåraste mordutredning. Under presskonferensen berättade chefsåklagare Krister Petersson att Engström avskrevs för att inget skulle komma i vägen för det planerade tillslaget mot den turkiska organisationen PKK (Kurdistans arbetarparti) som år 1986 var terroristklassat i Sverige.

Själv tillhörde jag aldrig dem som lockades av att leka privatspanare.

Men jag hade, i november 1985, läst något som skakade min tro på demokratin i Sverige. Det var en debattartikel av tolv höga marinofficerare. I SvD. Denna debattartikel innebar i praktiken ett sorts ”officersuppror” – mot en folkvald regering! För mig var det ofattbart. Ledningen för ett helt vapenslag – marinen – förklarade att den saknade förtroende för den folkvalda regeringen! Och denna regering, ledd av Olof Palme, slog inte tillbaka. Detta gjorde mig oerhört upprörd. Dels för officerarnas förakt för demokratin. Dels för Palme och den övriga regeringens feghet. Det var deras skyldighet att avskeda varenda en. På den tiden sade man “bananrepublik” om ett land där det var militären som förklarade om den hade förtroende för en folkvald regering – eller inte. Det skulle ju vara tvärtom: den folkvalda regeringen ska förklara om den har förtroende för militären eller inte.

Det var typiskt, ansåg jag 1985, att det handlade om marinofficerare.

Jag tror aldrig att detta skulle ha kunnat hända inom armén. Men det värsta var alltså att regeringen inte visade dessa marinofficerare var skåpet skulle stå. Detta var den gången då jag blev mest besviken på Olof Palme. När han mördades, 3 ½ månader senare, hade denna händelse gått och frätt i mitt medvetande. Jag höll först en inledning för mina kamrater i Umeå. Med tiden kom jag att skriva en artikel som baserade sig på denna inledning. Jag ska publicera artikeln som ett blogginlägg.

Detta var ingressen. Själva artikeln – om det moraliska, inte juridiska, ansvar som jag anser att dessa marinofficerare har för mordet på Olof Palme kommer i morgon. Söndag.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

Print Friendly, PDF & Email