Styrkebloggen tar paus nu under några dagar på grund av att jag semestrar i radioskugga. Jag återkommer på lördag den 4 juli. Men fram till dess vill jag att alla mina läsare ska få ta del av texten nedan.

Den handlar om att det äntligen tagits ett beslut i rätt riktning när det gäller utbetalningen av statliga bidrag till organisationer som inte respekterar demokratins idéer. Det handlar om att det nu är klart att organisationen “Sveriges Unga Muslimer” får återbetala 1,3 miljoner kronor i statsbidrag som tidigare betalats ut till organisationen. “Sveriges Unga Muslimer” representerar inte alla unga muslimer i Sverige, utan står för en minoritetsuppfattning. Organisationen har även haft samröre med våldsbejakande islamistiska extremister.

Läs mer i detta pressmeddelande som jag hämtat från hemsidan för Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor (MUCF):

“Rätt av MUCF att återkräva bidrag från Sveriges Unga Muslimer: ”Viktig prövning av demokratins idéer”

Organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM) ska återbetala tidigare utbetalt statsbidrag från MUCF eftersom organisationen brustit i kravet att respektera demokratins idéer.

Det står klart efter att Högsta förvaltningsdomstolen beslutat att inte pröva frågan.

– Det här är en av de första rättsliga prövningar av vad det innebär att verka i enlighet med demokratins idéer. Den är principiellt viktig och visar att vår tolkning av förordningen och att myndighetens beslut var rätt bedömning. Kammarrättens dom blir nu vägledande för vår och andra myndigheters bidragsgivning, säger Lena Nyberg, generaldirektör på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF.

MUCF beslutade i december 2016 att avslå en ansökan från Sveriges Unga Muslimer, SUM, om statsbidrag för 2017 enligt förordning (2011:65) om statsbidrag till barn- och ungdomsorganisationer.

Myndigheten bedömde att SUM inte uppfyllde kravet i förordningen på att i sin verksamhet respektera demokratins idéer, inklusive jämställdhet och förbud mot diskriminering (8 § p 3). SUM överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm som den 14 november 2017 undanröjde MUCF:s beslut och återförvisade ärendet till myndigheten.

MUCF valde att inte överklaga förvaltningsrättens dom utan utredde i stället ärendet på nytt. I april 2018 beslutade myndigheten igen om avslag för SUM:s ansökan och nu även om återkrav av tidigare utbetalade statsbidrag. SUM överklagade till förvaltningsrätten som undanröjde beslutet och återförvisade ärendet till myndigheten. Denna gång överklagade MUCF förvaltningsrättens dom och i februari 2019 meddelade Kammarrätten i Stockholm prövningstillstånd.

I oktober 2019 meddelade Kammarrätten sin dom (mål nr 1383-19). Kammarrätten menar att MUCF kunnat visa att SUM i sin verksamhet brustit i respekten för demokratins idéer, inklusive jämställdhet och förbud mot diskriminering.

I ett pressmeddelande skrev Kammarrätten att man ”vid sin prövning kommit fram till att myndighetens utredning visar att Sveriges unga muslimer och dess medlemsföreningar har bjudit in flera olämpliga föreläsare. Det har också funnits företrädare för organisationen som har uttalat sig i strid med demokratins idéer. Till skillnad från förvaltningsrätten anser kammarrätten att de åtgärder som organisationen har vidtagit för att åtgärda bristerna inte har varit tillräckliga.

Kammarrätten menade att det fanns både förutsättningar och skäl att återkräva 2016 års utbetalade bidrag (1 366 741 kronor) till organisationen i enlighet med MUCF:s beslut.

SUM har velat få ärendet prövat i Högsta Förvaltningsdomstolen. I och med att prövningstillstånd inte meddelas så står Kammarrättens dom från 31 oktober 2019 fast.”

Klicka här för att läsa pressmeddelandet på MUCF:s hemsida.

Detta är en viktig seger för alla oss som försvarar yttrande- och tryckfriheten samt bekämpar uppbygget av parallellsamhällen.

Marklyft
Detta är alltså en av de övningar som jag kallar de TRE STORA. Detta av flera skäl. Ett är för att Marklyft utgör en av de tre övningar som ingår i tävlingsformen ”styrkelyft”. Ett annat skäl är att övningen aktiverar en så stor del av kroppens totala muskelmassa. Upp till 90 procent! Marklyft aktiverar alltså exempelvis:
*de stora musklerna i benen och sätet (baken),
*core-muskulaturen i form av mage och ländrygg (sträckarna),
*stora delar av den övriga ryggmuskulaturen samt axlar/skuldror,
*delar av över- och underarmarna samt händerna.
Inte illa för en enda övning!

Du arbetar mer aktivt med benen än med armarna när det gäller Marklyft . Men det är en imponerande stor del av kroppens muskler som aktiveras. Marklyft är definitivt en av de viktigaste övningarna för att bygga upp styrkan i, och volymen på, musklerna över hela kroppen. Under min mest aktiva tid i gymmet inskränkte jag ibland min träning till endast två övningar:
a) Marklyft,
b) Bänkpress.

Året var 2003, tror jag, och jag och min dotter skulle se filmen “Ondskan” (baserad på Jan Guillous bok). Jag hade för liten tid för att köra ett fullt träningspass före filmen. Det var då jag kom på lösningen: jag kör bara Marklyft och Bänkpress, varannan gång, cirka tio set var. Då jag körde relativt tungt blev det ett rejält pass. Trots att det endast handlade om två övningar. Men båda övningarna tillhörde de TRE STORA. Det blev ett bra träningspass. Och vi kom i tid till själva filmen. Men vi missade reklamen. Detta uppskattades inte av dottern (jag hade lovat att vara klar på 45 minuter men passet tog 75 minuter). Det var någon gång vid denna tid som hon myntade uttrycket ”pappaminuter”. Hon tyckte inte heller om att jag satt och åt köttbullar direkt ur ett tinat paket under filmen. Det tilldrog sig nämligen en del uppmärksamhet från de övriga biobesökarna. Vad utsätter man inte sina barn för. Fast idag tränar dottern på gym. Med vikter.

Men åter till Marklyftet. Denna mångsidiga övning kan utförs på följande sätt:
1. Du ställer dig framför skivstången, som bör ha fullstora vikter för att höjden som du utgår ifrån ska vara den rätta, och har fötterna isär ungefär lika mycket som dina axlar är breda. Huka dig ned och greppa tag i skivstången med armarna utmed lårens utsida (vi ska återkomma till olika handgrepp och sumopositionen senare),

2. Spänn musklerna i mage och ländrygg (vilket sker automatiskt om du drar lite i stången, utan att den lättar från golvet, bara så att du känner stångens tyngd). Dra tillbaka skulderbladen och fäst blicken på en punkt framåt-uppåt så att du får en naturlig svank i ryggen,

3.Tänk dig att du pressar hälarna genom golvet med hjälp av sätesmuskulaturen (baken) för att få rejält med kraft i lyftet. Håll stången nära kroppen under hela lyftet.

4. När du dragit stången förbi dina knän ska du trycka fram höfterna, samtidigt som du fortsätter att dra stången uppåt till dess att du står raklång.

5. Sedan sänker du ned stången alltjämt med spänd core-muskulatur (mage och ländrygg) samt med den naturliga svanken i ryggen.

Det finns en hel del att kommentera när det gäller Marklyftet.
Men det tar vi i nästa blogginlägg.

*Ursäkta
Jag får börja med att be om ursäkt.
Jag började skriva Del III av styrketräningsbloggen så sent som klockan 23.00 på torsdagens kväll och blev klar först 01.10 idag fredag. Blogginlägget blev alltså inte klart under torsdagen som jag lovat. Jag ber återigen om ursäkt. De som följer min blogg vet vid det här laget att jag är en störande tidsoptimist. Men semesterbloggar brukar jag faktiskt klara. Dock inte denna gång.

Jag och den kvinna jag är gift med tömde alltså den lägenhet som hennes, idag 97-åriga, mamma har bott i under 30 år. Den låg i Bromma. Och idag, torsdag, körde jag – matt på grund ett ständigt lyftande i en nästan förlamande inomhusvärme – från Stockholm till Umeå. Med väldigt mycket saker i bilen. En firma som vi fick kontakt med, via goda råd från Kalles Bud, fraktar just nu större saker som möbler hit till Umeå åt oss.

*Då jag var ung
Då jag var 16-år började jag, så smått, i flyttbranchen. Jag fick ett sommarjobb på Backmans Möbler. Då jag var 21 år tjänade jag återigen lite extra genom att hjälpa en kille som jobbade åt Göta Flyttfirma varje gång han angjorde Umeå med sin flyttbil. Veckans flytt – och mina erfarenheter från 1960- och 70-talen – fick mig att tänka på skillnaden mellan nedbrytande fysisk aktivitet kontra uppbyggande fysisk aktivitet.

Det är en väldig skillnad mellan dessa.

Ungefär som mellan svart och vitt, baklänges och framlänges eller gott och ont. På Backmans Möbler hade en av säljarna frestat ett nygift par med en ny bokhylla som vi “på bilen” skulle leverera. Givetvis bodde de högst upp i ett trevåningshus (som ju aldrig har hissar – eftersom det bara handlar om tre våningar). Bara. Bokhyllan var tung och paret bodde alltså högst upp. Det blir sex halvtrappor. Varje vändning i trapphuset innebar att vi fick vrida kroppen i en nästan omöjlig vinkel. För våra ryggar. Och i en av vändningarna i trapphuset klarade vi inte av det. Inte helt. Bara nästan. Så bokhyllan fick ett, visserligen men dock, minimalt skrapmärke. Så det nygifta paret ville, begripligt nog, inte ha bokhyllan. De ville ha en “oskrapad”.

Det var bara att backa nedför de sex halvtrapporna, säkra hyllan i flyttbilen, åka till butiken och byta bokhylla, säkra den i bilen, köra tillbaka till Carlshem, och påbörja lyftandet/vridningarna uppför de sex halvtrapporna. Igen. Återigen höll det på att gå fel. Bokhyllans ena kant var på väg rakt in i en vägg. Jag såg det och stack in handen som en buffert. Pang! Helvetiska smärta. Men inget brutet och inget dalt. Vi bar upp bokhyllan de sista halvtrapporna och installerade den till det nygifta parets stora glädje. Och en (mycket) ond hand. Min. Men visst var jag stolt. Bara 16 år och bli tagen på allvar av de andra “på bilen”.  Som vår del av Backmans Möbler kallades. En av killarna “på bilen” hade ett förnamn jag aldrig hört varken tidigare eller senare. Han hette “Isoletto” och bodde på Berghem.

*Olika former av fysisk aktivitet kan ge väldigt olika resultat.
Som jag har försökt beskriva ovan kan vissa jobb vara både tunga – och skadliga. Men situationen kan vanligen förbättras en hel del. Det handlar främst om följande:
1. att skaffa sig hjälpmedel i form av olika lyftar,
2. regelbunden träning,
3. kunskaper om hur man lyfter ergonomiskt,
4
. förmåga att jobba som ett team,
5. En insikt om sina egna begränsningar – exempelvis om när det är dags att byta jobb.
Alltså: hjälpmedel, träning, ergonomi, teamwork samt en insikt om vad som är möjligt – och inte möjligt.

Med rätt attityd till de fem faktorerna ovan kan tunga jobb vara uppbyggande.
Under en tid. Men detta kräver väldigt mycket insikt. Och mycket träning utanför jobbet. Tyvärr. Men den dagen kommer då du måste inse att det är dags att sluta innan du går sönder. Min pappa – en bagare av den gamla stammen, då detta var ett mycket tungt jobb – gick vid 63. Han var väldigt stark. Naturligt stark. Dessutom förstod han sig på ergonomiska lyft. Så hans kropp tillgodogjorde sig det tunga jobbet. Och han blev ännu starkare. Dessutom tränade han utanför jobbet. Han byggde till och med ett litet utomhus-gym enligt mina anvisningar. Allt detta var lite ovanligt för en kille som var född 1921 och som hade ett tungt jobb. Men han hade mig som pådrivare. Och han tyckte dessutom att det var väldigt roligt att fortsätta att vara starkare än mig – trots att jag lyfte skrot på Sporthallens Gym.

*Men han visste också när det var dags att sluta jobba.
Man måste sluta innan skadorna kommer. Mamma och han beslutade detta tillsammans. Mina föräldrar hade råd med att pappa gick vid 63 eftersom min mamma var en av de få kvinnor som arbetade då jag gick i låg- och mellanstadiet. På grund av han slutade jobba i tid fick han många goda år efter pensionen. Han gjorde visserligen illa sig i alla fall. Men det var ju ändå på fritiden. Då han försökte släpa ett vattentungt träd en halv kilometer. Ensam. Smart. Men OCKSÅ en tjurskalle.

Nåväl, som tur är har flyttbranschen förändrats en hel del – till det bättre. De killar som hjälpte mig och kvinnan jag är gift med tillhörde en ny generation av flyttkillar. Men det ligger i flyttbranschens natur att vara tung och farlig. Det gäller speciellt för de som tror att de kommer att vara unga, naturligt starka och skadefria. För evigt.

*Tjurskallar finns i alla branscher
Jag har träffat många tjurskallar under mitt liv. Jag är naturligtvis också en tjurskalle. I vissa frågor. Min dotter var den första att uttrycka min tidsoptimism på följande sätt: “klar på fem minuter … handlar det om pappaminuter eller om riktiga minuter”. Det finns tjurskallar i alla sammanhang. Men detta är en styrketräningsblogg. Därför tar jag upp exempel på folk som anser sig inte behöva träna upp sin styrka – fast de definitivt borde. Inte sällan argumenterar dessa tjurskallar så här: “jag har ett så tungt jobb att jag inte behöver träna styrketräning. Styrka får jag ju gratis genom jobbet. Jag får betalt för att bli stark. Jag är som ett proffs. Ha,ha”.

Ha, ha? Det är just dessa killar och tjejer som både behöver träna styrketräning samt lära sig hur man lyfter ergonomiskt. De behöver exempelvis lära sig att genomföra ett Marklyft på rätt sätt. Och sedan träna Marklyft varannan dag. Samma sak gäller för övrigt även för tjurskallar som inte har ett fysiskt tungt jobb. Alla skottar vi tung blötsnö någon gång, flyttar åt oss själva eller hjälper en släkting – som vi gjorde i helgen.

*Jag kände en kille som hade haft tunga jobb under ett par årtionden.
Han var i min ålder. Hans yrkesstolthet låg i att alltid kunnat bära tyngst. Åtminstone om man valde att tro på hans egna historier. Killen ansåg sig absolut inte behöva varken styrketräning eller kunskaper om hur man lyfter ergonomiskt rätt. För han var ju starkast genom “flytten” – ett av många tunga jobb han haft. Han lyfte alltid tyngst, utan träning och ergonomiska kunskaper, till dess att han blev förtidspensionerad – vid 38 års ålder… Och han förvandlades till en bitter rättshaverist.

Det fanns tre skäl till att han lämnade arbetsmarknaden före det han fyllde fyrtio år:
a) han hade inget att falla tillbaka på sedan ryggen tagit slut – exempelvis ett betyg och en mentalitet som gjorde att han kunde satsa på ett annat jobb sedan hans dåvarande yrkeskarriären tagit slut,
b) han såg inte endast sina tunga jobb som jobb – de utgjorde hans identitet och stolthet som människa. Han skulle bara vara den som kunde lyfta mest. Inget dalt här inte. Inga “kärringfasoner”.

Apropå “kärringfasoner”. Ett diskret påpekande om att den bästa kvinnliga tyngdlyftaren i Kina lyfte mer än någon manlig tyngdlyftare i Sverige var inget problem för honom. Inte efter några sekunders intensivt tänkande. Hans svar blev: “Tyngdlyftare är de sämsta jag någonsin arbetat ihop med – i flytten” (han hade som sagt haft olika tunga jobb).

c) han trodde verkligen på att han blev starkare och starkare ju tyngre han lyfte – detta oavsett HUR han lyfte. Han vägrade förstå att det inte spelar någon roll om du är stark i både armar och ben ifall mittenpartiet – i form av mage och ländrygg – är svagt. Är di svag i mittenpartiet, i core-muskulaturem, kan det till och med vara en nackdel av vara stark i armar och ben. Har du ett tungt jobb så kommer du bara att gå sönder fortare. Killen som historien handlar om såg ned på kunskapsbaserad träning och på kunskaper i ergonomi. Han såg faktiskt ofta ned på kunskaper. Jag har känt många personer som han. Men de flesta hade vett att börja lyssna när kroppen själv lade sig i diskussionen. Men inte denne ensam-varg.

*Det är tragiskt att någon ska behöva bli en förtidspensionerad rättshaverist före 40 år.
Detta på grund av att inte ha något annat att falla tillbaka på. Utan istället tillbringa det som skulle ha kunnat vara de bästa åren i livet med att kräva det omöjliga av sjukvården. För vad denne kille krävde var nämligen att sjukvården skulle vrida tiden tillbaka!

Han krävde att sjukvården skulle göra honom 25 år igen: till den tid då ryggens kotor inte hade börjat vittra sönder på grund av att personen ifråga bara lyfte tyngre och tyngre då smärtorna började. Detta för att liksom “tämja” kroppen. Det var han som bestämde – inte ryggens kotor och diskar. Sjukvården kan mycket. Men den kan inte trolla. Så killen, som utgör extremfallet av en rad personer som jag känt (och ofta fortfarande känner) förvandlades till en första klassens rättshaverist. I nästan 30 år har hans liv bestått av ständiga konflikter med sjukvården och försäkringskassan. Dessa strider har varat under längre än hans yrkeskarriär.

Det är tragiskt. Främst för personen själv. Och för hans familj. Men även för samhället. Hans ständiga processande har säkert kostat samhället miljoner. Och hans familj en frånvarande make, far och farfar(morfar.

*Ni förstår säkert vad detta kommer att landa i. Om den person som min berättelse handlat om hade byggt upp kroppen före det att han började lyfta tyngst; om personen i fråga exempelvis hade lärt sig hur man klarar av ett marklyft, då hade han inte förlorat både sitt yrkesliv, sin stolthet och vad som kunde ha varit hans bästa år i livet. Återigen: Det är tragiskt att någon människa ska behöva inleda ett liv som förtidspensionär och rättshaverist vid 38 års ålder.

Denne person är det tydligaste exempel som jag, personligen, känner till på skillnaden mellan nedbrytande fysiskt aktivitet, i detta fall genom tynga jobb, och uppbyggande fysisk aktivitet i form av styrketräning i allmänhet uppbackat av en del grundläggande kunskaper när det gäller ergonomi (bland annat i hur man genomför ett marklyft). Han är också det mest tragiska exemplet.

*Apropå tungt jobb
När man arbetar hårt och tungt, i allmänhet, är det några saker man bör förstå och göra – eller inte göra: 
a) du måste helst bygga upp kroppen och lära dig lyftteknik innan du börjar bryta ned kroppen
b) du måste “lägga av” i tid – annars kommer du garanterat att bli invalidiserad. På ett eller annat sätt,
c) du bör inte lägga upp arbetet på följande sätt – om du har ett annat alternativ:
dag 1: börja med en biltur Umeå – Sthlm,
dag 2-3-4: arbeta med att tömma en lägenhet tolv timmar i sträck, varje dag, i hemsk värme,
dag 5: avsluta med att köra Sthlm – Umeå – och skriva en blogg om detta (det sista mitt eget projekt).
d) du måste fortsätta att träna styrketräning även efter det tunga jobbet. Så för mig blir det blir ett pass i gymmet. Ikväll.

Som framgått var det exakt så som jag, och den kvinna jag är gift med, gjorde fast med den skillnaden att hon saknar körkort och därmed kunde sova i bilen Umeå – Sthlm och Sthlm – Umeå.

På lördag tar vi itu med uppbyggande
styrketräning i form av Marklyft –
i teorin och i praktiken.

DET PRIMÄRA MÅLET för mig då jag tränar med vikter är alltså att bli stark. Det är inte för att gå ned i vikt eller för att magmusklerna ska synas på badstranden. (De som tror att detta är en efterhandskonstruktion har endast delvis rätt). Och för att bli stark är mitt råd till dig att du ber någon kunnig person – gärna en Personal Trainer, sjukgymnast eller en person som tränat länge (och kanske till och med tävlar, även om detta inte är nödvändigt) – lära dig hur du utför de TRE STORA styrkeövningarna:

1.Bänkpress,
2.Marklyft,
3.Benböj (Knäböj).

Dessa tre övningar, rätt utförda, tränar hela kroppen. Låt oss ta Marklyft som ett exempel: om vi slog samman alla kroppens muskler till en enda muskelmassa skulle du träna upp till 90 procent av denna muskelmassa endast med hjälp av Marklyft. Men du kommer givetvis inte att träna alla muskler på samma intensiva sätt. Och Marklyft tränar inte framsidan av överkroppen så effektiv. Men detta gör Bänkpress. Lägg därtill Benböj (Knäböj) och du har tre övningar som kommer att träna (så gott som) alla kroppens muskler.

Var och en av dessa övningar involverar inte endast flera muskler: de involverar flera grupper av muskler. Den kanske mest prestigefyllda övningen (för många, inte för alla) är Bänkpress. “Hur mycké bänka´ru” var en vanlig fråga under de cirka tre årtionden som jag tränade på Sporthallens Gym på Gammlia (vad det än heter idag). Och Bänkpress tränar olika “bröstmuskler“, framsidan av axlarna samt triceps som ju finns på baksidan av armen (armsträckaren). Och det är likadant med Ben- eller knäböj. Den tränar i princip hela kroppen (utom det Bänkpressen tar hand om) samt en rad småmuskler som aktiveras för att du ska kunna hålla balansen.

Innan vi går vidare måste jag dock, och det redan från början, lägga till följande: för att du ska kunna träna de TRE STORA måste du redan från början skaffa dig en positiv syn på de muskler som “håller ihop” benen med överkroppen nämligen: ländryggen där vi har “ryggsträckarna”, de raka magmusklerna samt de sneda magmusklerna. Du måste bygga upp ett knippe muskler runt midjan som skyddar ryggraden. Du behöver denna “coremuskulatur” som skydd under hela livet. Detta oavsett om du tränar de TRE STORA, sitter länge vid ett skrivbord eller skottar snö. Speciellt tung blötsnö. Många hoppade över just dessa muskelgrupper då jag började träna på Sporthallen 1971. De tyckte att övningarna var tråkiga. Men inser du att dessa muskler är de viktigaste av ALLA, för ett bra liv, i och utanför gymmet, förstår du säkert att övningarna för dessa muskler INTE ska hoppas över. Skaffa dig en positiv syn på träningen av coremuskulaturen.

Eller ge upp ambitionen att bli riktigt stark.

Varför jag utgår ifrån de TRE STORA är för att jag tränar för att bli STARK. Detta är alltså mitt primära mål. Jag kan därför fortfarande unna mig en (eller två-tre-fyra) glassar under sommaren. För jag tränar inte primärt för att se bra ut på badstranden. Däremot ska jag inte låtsas som om jag inte vill ha ett par breda axlar och en bred bringa som komplement till magen. Dels “döljer” axlarna och bringan delvis magen. Dels tänker folk sig för två gånger innan de börjar bråka. Så visst tänker även jag på utseendet. Men inte för att se bra ut – enligt normerna för en manlig fotomodell – utan av just angivna skäl.

Vi ska dock även tala om tre andra saker som är viktiga vid seriös träning med vikter:
a) kosten,
b) sömnen,
c) streching.

Men nu vet du alltså vilka tre övningar, plus coreträningen (mage raka och sneda samt ländrygg), som utgör basen i mitt träningsprogram. Skälet är att mitt primära mål är att bli stark. Nästa gång ska vi titta lite närmare på de TRE STORA övningarna, coreträningen samt andra kompletterande övningar. En bit i taget.

Till dig som följer min sommar- och träningsblogg vill jag säga följande:

-fundera på vilket MÅL som kommer i FÖRSTA hand för dig.
-nästa träningsblogg kommer på torsdag.

PS. Jag och den kvinna jag är gift med är i Stockholm och tömmer hennes mammas lägenhet. Mamma är 97 år och har flyttat in på ett mer vårdinriktat boende. Jag kan bara säga en sak: förutom vardagsaktiviteter som att sitta bakom ett skrivbord, skotta tung blötsnö så är Marklyft och coreträning alldeles förbannat bra då man ska lyfta kartonger som någon lastat för mycket böcker i. Låna gärna en “kärra”, ställa tomkartongen i kärran och lägg SEDAN ned dessa dj…a böcker i kartongen eller kartonger-na. Låt sedan någon annan ta hand om eländet. Eller. Skaffa många små kartonger för böckerna. DS.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Jag har aldrig tränat för att det skulle vara nyttigt. Jag har tränat av två andra skäl. Men jag har en hel del att lära ut.

* Då jag gick i grundskolan tränade jag för att kunna slåss – om jag blev tvungen. Det gick utan tvivel bättre att slåss OM man var stark. Men blotta ryktet att man tränade minskade antalet slagsmål man var tvungen att utkämpa. För det mesta blev det brottning och ett och annat kroppsslag. Det var sällan någon slog någon annan i ansiktet. I gymnasiet var det lugnt. Inga slagsmål – inte i skolan i alla fall. Även om gymnastikens sammandrabbningar var skrämmande hårda i gymnasiet. För de som inte tränade. Men jag tränade. Så för mig och många andra gällde följande: ju råare ju bättre. I alla sporter. Jag behöver väl inte säga att killar och tjejer hade separata lektioner i gymnastik. Från fyran till sista året på gymnasiet (jag gick ut 1973).

Men i lumpen uppstod det åter en del svåra situationer. Och återigen var det bra att ha tränat och att se stark ut. Då var vi 19 – 20 år. Ett slagsmål då blev blodigare än i mellanstadiet. Blodigare och farligare. Men hade du ett rykte om dig att lyfta mycket i bänkpress minskade risken att behöva slåss. Jag tänker speciellt på ett tillfälle. Vi ska återkomma till detta. I ett annat blogginlägg.

Det andra skälet har med ångest att göra. Det är även ångest som har fått mig att fortsätta att träna under alla dessa årtionden. Då jag var liten tränade jag med hemmagrejor som kungsfjäder och spiralfjädrar (sträckare). Och sedan jag fyllt 18 har jag tränat på gym med vikter. Varje dag som det börjar skymma kommer ångesten. Men värst är söndagarna. Alltid. Ända sedan jag började skolan. Styrketräning är det enda som kan mildra söndagsångesten. Årtionde efter årtionde. Samma sak. Varje söndag kommer ångesten. Inte krypande utan kramande som en anaconda. Från det att jag slår upp ögonen till det att jag står i gymmet. På söndagarna tränar jag så hårt att det definitivt inte är lämpligt. Men allt är bättre än den förbannade ångesten.

Det finns en låt skriven av Kris Kristofferson som heter “Sunday Mornin’ Comin’ Down”. Då jag hörde låten första gången var det Johnny Cash som sjöng. Jag blev alldeles matt. ALLA orden stämmer inte in på mig. Men den stämning som Johnny Cash förmedlar var, och är fortfarande, nästan exakt den som jag har känt under alla dessa årtionden. Jag fick tårar i ögonen och var tvungen att sätta mig första gången jag hörde låten. Men jag var ändå lycklig. För någon annan, många andra, kände uppenbarligen som jag under dessa förbannade söndagar.

Jag kan dock en massa nyttigt när det gäller styrketräning. Även om jag aldrig har tränat för att det skulle vara nyttigt. Jag har faktiskt lärt mig mycket. Jag har till och med betalat dyra pengar för att utbilda mig till en PT (Personal Trainer). Jag gick en kurs på S.A.F.E. (Scandinavian Academy of Fitness Education). Jag tog teoridelen. För att få ett intyg som gör att du kan kalla dig för PT ska du gå tre kurser. Men jag gick alltså endast en. Den teoretiska. Det var hösten 2005. Jag hade då tränat på gym i 34 år och tyckte att jag kunde det praktiska. Men jag ville veta vad som hände i kroppen, och varför, då man “lyfter skrot”.

Oj! Jag borde ha lärt mig denna teori 30 år tidigare.

Allt snack i omklädningsrummet – vilket skitsnack. Med ett och annat guldkorn. Nästan alltid från tyngdlyftarna – samurajerna i gymlokalen. Okej. I nästa blogginlägg börjar lektionerna. Vi ses på tisdag! Då ska vi snacka om betydelsen av att du vet VARFÖR du vill träna. Det betyder nästan allt. Och du ska också få veta grunderna till min träning.

PS. Lyssna gärna på Johnny Cash i hans version av Sunday Mornin’ Comin’ Down.

Här är texten:Well, I woke up Sunday morning
With no way to hold my head that didn’t hurt
And the beer I had for breakfast wasn’t bad
So I had one more for dessert
Then I fumbled in my closet for my clothes
And found my cleanest dirty shirt
And I shaved my face and combed my hair
And stumbled down the stairs to meet the day I’d smoked my brain the night before
With cigarettes and songs I’d been pickin’
But I lit my first and watched a small kid
Cussin’ at a can that he was kicking
Then I crossed the empty street
And caught the Sunday smell of someone fryin’ chicken
And it took me back to something that I’d lost
Somehow, somewhere along the way On the Sunday morning sidewalk
Wishing, Lord, that I was stoned
‘Cause there’s something in a Sunday
Makes a body feel alone
And there’s nothin’ short of dyin’
That’s half as lonesome as the sound
Of a sleepin’ city sidewalk
And Sunday mornin’ comin’ downIn the park I saw a daddy
With a laughin’ little girl that he was swingin’
And I stopped beside a Sunday school
And listened to the songs they were singin’
Then I headed down the street
And somewhere far away a lonely bell was ringin’
And it echoed thru the canyon
Like the disappearing dreams of yesterday
On a Sunday morning sidewalk
I’m wishing Lord that I was stoned
Cause there’s something in a Sunday
That makes a body feel alone
And there’s nothin’ short of dyin’
That’s half as lonesome as the sound
Of a sleepin’ city sidewalk
And Sunday mornin’ comin’ down

Ja, den är smärtsam att lyssna på.

För många av oss.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Det vars i mars 2011 som denna artikel publicerades för första gången (nr 18 / Nya Arbetartidningen). Jag har även blivit intervjuad om marinofficerarnas del av det moraliska (inte juridiska) ansvaret för mordet på statsminister Olof Palme i ett avsnitt av vår poddradio. Den dagen lag läste om marinofficerarnas utspel – där det inte är alltför svårt att tolka deras deras syn på Olof Palme, Lennart Bodström och den övriga socialdemokratiska regeringen vid den tiden – som ett gäng potentiella landsförrädare. Då det som i praktiken utgjorde ledningen för ett helt vapenslag (marinen) – som dessutom var det vapenslag som ledde u-båtsjakten – kunde tag sig rätten att uttrycka sig så här grovt, helt öppet i en så tung tidning som i Svenska Dagbladet, är det inte långsökt att tro att begreppet “landsförrädare” verkligen förekom på sina håll mellan “skål och vägg”. Jag har aldrig trott att Olof Palme föll offer för en konspiration inom den svenska polisen (polisspåret) eller via något (marinspår). Eller via någon konspiration inom myndighets-Sverige i övrigt.

Det jag däremot har sett som mycket troligt är att en enskild labil individ, civil eller inte, som har tillgång till vapen skulle ha kunnat uppfatta det som legitimt att mörda statsminister Olof Palme.

Och skälet till detta är det oerhörda hat som piskades fram mot Olof Palme. De som inte själva var med kan helt inte förstå det förvridna och våldsamma i den hets som föreko. Varken förr eller senare har det förekommit något liknande i Sverige. I modern tid. Sådant var läget när dessa marinofficerare gjorde sitt, till deras eviga skam, utspel. I mitt föregående blogginlägg, det från igår, nämnde jag att det uteblivna, offentliga, svaret från Olof Palme och den övriga regeringen på marinofficerarna var det som gjorde mig mest besviken någonsin på Olof Palme och socialdemokratin i Sverige. Det var inte han eller regeringen som “ägde” denna fråga. När en gren av militärmakten öppet utmanar en folkvald regeringen, vilket är att öppet utmana hela det demokratiska systemet – är det en regerings skyldighet mot medborgarna och hela det demokratiska systemet i landet – att svara snabbt och hårt. Mycket snabbt och mycket hårt. Och marinofficerarna utmanade den folkvalda regeringen och det demokratiska systemet. I detta läge var det regerings plikt mot demokratin att visa, både genom ord och handling, att det är folket som bestämmer i Sverige och inte ett gäng marinofficerare. Och där svek Olof Palme och regeringen! De svek medborgarna och det demokratiska systemet.

Det är detta som jag försöker beskriva, genom att ge exempel på tidsandan samt beskriva vilka marinofficerare som var inblandade, i artikeln nedan och i svaren på intervjun i poddavnittet. Här finns länken till detta poddavsnitt: https://arbetartidningen.se/2019/04/19/003-marinofficerare-moraliskt-ansvariga-for-mordet-pa-olof-palme/

Till sist: efter artikeln direkt nedan (från i mars 2011) kommenterar jag chefsåklagare Krister Peterssons utpekande av Stig Engström som gärningsman.

Artikeln från i mars 2011

” En avgörande faktor till att högern kunde erövra det politiska initiativet i Sverige under 1980-talets första hälft var u-båtsjakterna. Med hjälp av påstådda sovjetiska u-båtskränkningar piskade ett militär-medialt etablissemang – uppbackat av näringsliv och borgerliga partier – fram en hatstämning som idag är svår att föreställa sig.

Ett exempel är dåvarande utrikesminister Lennart Bodströms öde. Denne, modige, minister dristade sig till att ifrågasätta bevisen för att Sovjet verkligen bedrev ett systematiskt spioneri mot Sverige. Trots att ifrågasättandet skedde inofficiellt läckte Bodströms uppfattning ut. En närmast vanvettig kampanj drogs igång mot utrikesministern. Undertonen i denna kampanj var att Bodström var snudd på landsförrädare. De borgerliga partierna ställde ett misstroendevotum mot Bodström i riksdagen – som dock röstades ned. Men efter S-valsegern 1985 kände sig Olof Palme tvingad att ersätta Bodström. Kritiken från det militär-mediala etablissemanget gjorde det omöjligt för honom att stanna kvar. Palme offrade Bodström. Detta stärkte de högerextrema krafterna.

Bland de högerextrema utmärkte sig marinens officerare. Den 10 nov 1985 publicerade Svenska Dagbladet (SvD) intervjuer med tolv höga marinofficerare i vad som i praktiken utgjorde ett ”officersuppror” mot en folkvald regering. Ledningen för ett helt vapenslag – marinen – förklarade att den saknade förtroende för regeringen! Om något liknande hade skett, exempelvis i USA eller Frankrike, skulle regeringen omedelbart ha avskedat samtliga officerare. Dessutom skulle sannolikt den tongivande av officerarna ha ställts inför rätta för högförräderi.

Officersupproret hade inletts exakt en vecka tidigare. Detta i en debattartikel, också den i SvD, av kommendörkapten Hans von Hofsten. I sin artikel berör von Hofsten bl a diciplinen och befälsordningen inom det militära systemet. von Hofsten ställer bl a följande, i efterhand, mycket intressanta, fråga: ”Varför har då tecken på sprickor i lojaliteten (mot diciplin och befälsordning) visat sig de senaste dagarna?”. Han besvarar själv frågan: ”Omfattningen, intensiteten och allvaret i den främmande undervattensverksamheten i våra vatten förtigs, förringas eller t.o.m förlöjligas av statsminister och utrikesminister…”

Hofstens artikel innebar en upptrappning, dels av de högerextrema kretsarnas hets mot regeringen, dels av högerkrafternas strävan att ta över det allmänna politiska initiativet i Sverige. De tolv marinofficerarna backade inte bara upp von Hofsten. De gick längre i två avseenden. Vissa sa rakt ut att de saknade förtroende för regeringen. Till detta kom att flera av marinofficerarna speciellt pekade ut Olof Palme. Låt oss citera örlogskapten Leif Nylander respektive kapten Peter Nyrén: ”Regeringens reaktion är alltför lam. Den tar inte hotet på allvar. Jag litar inte på Olof Palme och regeringen i den här frågan”… ”Det kan vara personliga reflektioner från statsministern som styr utrikespolitiken. Jag litar inte på Olof Palme men på regeringen”.

Det är i diktaturer som militären förklarar om den har förtroende för en vald regering eller inte. I november 1985 utspelades, i all tysthet, en verklig konstitutionell kris i Sverige. Marinofficerarna utmanade helt öppet regeringen. I detta läge var det regeringens skyldighet att omedelbart vidta hårda diciplinära åtgärder mot de 13 officerarna. Så skedde inte. I det avgörande ögonblicket visade regeringen en farlig svaghet gentemot dessa, öppet antidemokratiska, officerare inom marinen.

Officerarna pekade offentligt ut statsministern som näst intill en landsförrädare. Om detta kunde ske offentligt i SvD behöver ingen sväva i tvivelsmål om vad som sades inofficiellt. Många militärer och poliser ansåg att Olof Palme var en spion och landsförrädare. Detta väckte den ena komponenten bakom mordet: blodtörsten. När regeringen sedan inte visade vem som bestämde, trots att den på ett öppet sätt utmanades av ledningen för marinen, kompletterades blodtörsten med den andra, nödvändiga, komponenten: ett förakt för regeringens och regeringschefens svaghet. Detta innebar att den kritiska massan uppnåddes. Kombinationen av officerarnas antydningar om landsförräderi, och regeringens tvekan att besvara denna öppna utmaning, ledde fram till mordet på Olof Palme.

Marinofficerarna är moraliskt ansvariga för mordet. Det är artikelförfattarens uppfattning. Detta innebär inte att någon av dessa officerare deltog i mordet. Den som kramade avtryckaren, kvällen den 28 februari, behövde inte ens ha tjänstgjort vid marinen – även om så naturligtvis kan ha varit fallet. Men de signaler som dessa 13 marinofficerare gav var så tydliga att såväl militärer, poliser som andra skjutkunniga högerextremister lätt kunde känna en ”kallelse” att ta saken i egna händer. Mordet behöver alltså inte ha några personliga, direkta eller indirekta, kopplingar till marinofficerarna. Men dessa 13 kan dock aldrig komma ifrån sitt moraliska ansvar för dådet. Detsamma gäller för övriga högre officerare inom marinen. Det var deras skyldighet att gå ut med en artikel där de tog tydligt avstånd ifrån von Hofsten och de övriga tolv. Men de teg, och samtyckte därmed, till skriverierna i SvD. Tre månader senare låg Olof Palme skjuten till döds på Sveavägen.

Hysterin kring u-båtsjakterna bidrog påtagligt till att högern, under 80-talet, kunde erövra det politiska initiativet. Senare utredningar, i ett annat samhällsklimat, har inte kunnat visa på sovjetiska u-båtskränkningar. Desto lättare är det att visa på effekterna av högervridningen: orimligt hög arbetslöshet, försvagad arbetsrätt, försämrad a-kassa. Mordet på Olof Palme utgör en del av detta politiska epokskifte.”

___________________

Min kommentar till utpekandet av Stig Engström.
Enligt min uppfattning har chefsåklagare Krister Petersson lycket peka ut Stig Engström som en trolig, eller till och med mycket trolig, gärningsman. Å ena sidan. Men det finns inte den minsta lilla chans, ingen chans alls, att Krister Petersson skulle ha kunnat få Stig Engström fälld i en rättegång. För att så skulle kunna ske måste chefsåklagaren kunna besvisa, “bortom varje rimligt tvivel”, att Stig Engström verkligen var gärningsmannen. Och detta är något som Krister Petersson inte ens kommer i närheten av. Detta utgör den andra sidan av myntet.

Därför borde chefsåklagare Krister Petersson, och det etablissemang bestående av politiker och myndigheter som han representerar, ha haft modet att förklara att mordet – på statsministern Olof Palme, partiledaren Olof Palme och privatpersonen Olof Palme – tyvärr inte kommer att bli uppklarat.

Och sluta upp med använda begreppet “Palmemordet”. Palme var en människa. Det begrepp som ska användas är därför “mordet på Olof Palme”. Detta för att visa respekt mot människan Olof Palme och hans efterlevande.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Min ungdomsbild av Olof Palme – och mordet


Då jag gick i högstadium och gymnasiet beundrade jag Olof Palme. Mycket. Jag riskerade betyget i samhällskunskap då jag, frenetiskt och högljutt, försvarade Palmes engagemang mot USA:s krigföring i Vietnam. En gång i åttan-nian stod jag på en stol och skrek åt den, i mitt tycke, icke-neutrala lärarinnan som röstade på Högern. Men, hon sänkte inte mitt betyg, vilket hedrar henne. Men arg blev hon, också. Palme skapade inte kontroverserna. Även om många tyckte det. Han speglade de konflikter som andra skapat genom att ta ställning då tidigare andra politiker valde att vara tysta. Paradoxen i Palmes engagemang var att han, i väldigt mångt och mycket, var ett politiskt barn av USA. Jag är personligen övertygad om att en stor del av lidelsen i hans kritik mot USA, i förhållande till Vietnam, byggde på en äkta besvikelse, kanske på ett eget uppvaknande, från en tidigare alltför positiv syn på USA. Påståendena att Palme skulle ha varit “kommunist” är skrattretande.

Med tiden fick jag en mer nyanserad bild av Palme. Han var en splittrad person. En av de som byggde upp IB. Men då han talade, även om han såg väldigt trött ut mot slutet, så lyssnade du. Detta oavsett vad du tyckte om honom. Det gjorde nästan alla. Oavsett om han var din idol eller motsatsen.Jag var väldigt kluven till Palme. Men ända till slutet kunde jag inte låta bli att be andra vara tysta då han talade. Och när han besökte Dragonskolan, jag tror det var våren 1986, gick jag dit för att lyssna på honom. Palme berättade då att han hade gjort lumpen vid K4:a i Umeå och han berörde även behovet av att störta apartheid-regimen i Sydafrika. Han var väldigt bra, som jag minns det, den gången.

Jag minns naturligtvis även den morgon då beskedet kom.

Denna lördagsmorgon hade jag stigit upp extra tidigt. Skälet var att jag, tillsammans med några andra i den politiska organisation som jag då tillhörde, skulle hjälpa de yngre medlemmarna att göra ett Kårvalsmanifest. Och slog på radion. Det var en chock. Jag minns att jag tänkte att “något liknande har inte hänt en svensk stats-eller regeringschef sedan Anckarström mördade Gustav den III i slutet på 1700-talet”. Sedan började jag kontakta folk:
*först väckte jag min dåvarande sambo,
*sedan ringde jag mina morgonpigga föräldrar för att de skulle få höra vad som skett, av mig, och inte via radion. Jag hann.
*jag ringde slutligen upp en i ledningen för den organisation jag då tillhörde, i Stockholm, och väckte en denne. Han blev också chockad. För att hedra Palme ställde vi in all tidningsförsäljning, runt om i Sverige, den lördagen. Det var en stor hedersbetygelse från vår sida. En medlem i Norrköping vägrade. Jag ringde personligen upp denne och förklarade att vi inte brukar ge order i vår organisation (den jag då tillhörde) men att han skulle “djävlar i min lilla låda” göra som han blivit tillsagd. Och så blev det. En tid senare besökte jag och två till Palmes gravsten för att lägga ned blommor. Begravningståget, som så många följde via TV, var en så imponerande bild av arbetarrörelsens styrka. Det tragiska var att den sista gången som arbetarrörelsen förmådde visa denna styrka var i samband med begravningen av sin ledare. Det är omöjligt att undgå symboliken.

Nu har det svenska etablissemanget, i form av politiker och myndigheter, beslutat sig för att försöka sätta punkt. Punkt för spekulationerna kring mordet på Olof Palme. Samma etablissemang har även öppnat dörren dels för en mer saklig bedömning av politikern Palme, dels av den historiska epok under vilken Palme utgjorde en av de dominerande aktörerna i Sverige och delvis även utanför.

Chefsåklagare Krister Petersson pekar, som alla läsare vet, ut Skandiamannen Stig Engström som den som mördade Olof Palme. Chefsåklagaren riktar också, och det med rätta, stark kritik mot Hans Holmér för dennes motiv för att avskriva Stig Engström som möjlig gärningsman. Skrivbordspolisen Hans Holmér borde aldrig ha fått leda någonting – allra minst Sveriges viktigaste och svåraste mordutredning. Under presskonferensen berättade chefsåklagare Krister Petersson att Engström avskrevs för att inget skulle komma i vägen för det planerade tillslaget mot den turkiska organisationen PKK (Kurdistans arbetarparti) som år 1986 var terroristklassat i Sverige.

Själv tillhörde jag aldrig dem som lockades av att leka privatspanare.

Men jag hade, i november 1985, läst något som skakade min tro på demokratin i Sverige. Det var en debattartikel av tolv höga marinofficerare. I SvD. Denna debattartikel innebar i praktiken ett sorts ”officersuppror” – mot en folkvald regering! För mig var det ofattbart. Ledningen för ett helt vapenslag – marinen – förklarade att den saknade förtroende för den folkvalda regeringen! Och denna regering, ledd av Olof Palme, slog inte tillbaka. Detta gjorde mig oerhört upprörd. Dels för officerarnas förakt för demokratin. Dels för Palme och den övriga regeringens feghet. Det var deras skyldighet att avskeda varenda en. På den tiden sade man “bananrepublik” om ett land där det var militären som förklarade om den hade förtroende för en folkvald regering – eller inte. Det skulle ju vara tvärtom: den folkvalda regeringen ska förklara om den har förtroende för militären eller inte.

Det var typiskt, ansåg jag 1985, att det handlade om marinofficerare.

Jag tror aldrig att detta skulle ha kunnat hända inom armén. Men det värsta var alltså att regeringen inte visade dessa marinofficerare var skåpet skulle stå. Detta var den gången då jag blev mest besviken på Olof Palme. När han mördades, 3 ½ månader senare, hade denna händelse gått och frätt i mitt medvetande. Jag höll först en inledning för mina kamrater i Umeå. Med tiden kom jag att skriva en artikel som baserade sig på denna inledning. Jag ska publicera artikeln som ett blogginlägg.

Detta var ingressen. Själva artikeln – om det moraliska, inte juridiska, ansvar som jag anser att dessa marinofficerare har för mordet på Olof Palme kommer i morgon. Söndag.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Ingress
Den 1 juni presenterades utredningen ”En moderniserad arbetsrätt” (SOU 2020:30) – i fortsättningen kallad ”Las-utredningen” – en rad förändringar av ”lagen om anställningsskydd” (Las).
Dessa innebär att arbetsgivarnas ställning stärks på bekostnad av löntagarna.

Bland annat föreslår Las-utredningen följande:
*en minskad möjlighet för facket att ogiltigförklara uppsägningar,
*en ökning av undantagen från turordningsreglerna.

Denna Las-utredningen är ett resultat av Januariavtalet mellan regeringen (S+MP) och samarbetspartierna C och L. I Januariavtalets punkt 20 lovade regeringen, med Stefan Löfven och Annie Lööf som spetsar, att arbetsrätten ska ”moderniseras” för att ge arbetsgivarna mer ”flexibilitet”. Ett av kraven från bland annat Centerpartiet var att Lagen om anställningsskydd (LAS) skulle försämras genom utökade undantag från turordningsreglerna.

Därmed inleddes två parallella processer.

Del ett
Först inleddes förhandlingar mellan, å ena sidan, de fackliga federationerna LO och PTK samt, å andra sidan, arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. Det var i dessa förhandlingar som facktopparna visade att de till och med var beredda att förhandla bort begreppet ”saklig grund” vid uppsägning, något som hade öppnat för godtyckliga uppsägningar – på osaklig grund.

Samtidigt tillsatte regeringen en utredning som ligger i linje med vad som angavs i Januariavtalets punkt 20 (att arbetsrätten ska ”moderniseras” för att ge arbetsgivarna mer ”flexibilitet”). Tanken var att regeringen skulle genomföra utredningens förslag – såvida inte fack och arbetsgivare kom överens via förhandlingar. Nu, när utredningen har offentliggjorts, är det uppenbart att utredningen syftar till att sätta tryck på fackföreningarna att gå med på omfattande försämringar av arbetsrätten.

Del två
En av de bärande bjälkarna i ”lagen om anställningsskydd” (Las) är att uppsägningar måste ske på saklig grund. Detta innebär att en löntagare bara kan bli uppsagd av två skäl:
*det råder arbetsbrist,
*av personliga skäl: exempelvis att löntagaren missköter sitt jobb eller har stora samarbetsproblem.

Den just presenterade Las-utredningen visar att protesterna från bland annat fackföreningarna Byggnads, Kommunal, Seko, Fastighets, Målarna, Pappers samt Lärarnas Riksförbund har tvingat regeringen och samarbetspartierna att backa. Nu står det i utredningen att begreppet ”saklig grund” ska vara kvar. Men andra delar av utredningens pekar i riktning mot att luckra upp detta begrepp.

Del tre
Några exempel på de försämringar som föreslås i Las-utredningen:

* Om en tvist uppstår rörande ifall en anställning ska upphöra, eller inte, ska huvudregeln i förtsättningen vara att den anställde inte får behålla sin anställning (och lön) under tiden som tvisten pågår.
Idag är förhållandet det motsatta! Huvudregeln är att en löntagare som tar strid mot en uppsägning får behålla sin anställning och lön till dess att en domstol har avgjort om uppsägningen var riktig eller inte. Skulle det nya förslaget bli verklighet blir det alltså mycket kostsamt för en löntagare att ta strid mot en uppsägning som löntagaren uppfattar som felaktig. Går förslaget igenom kommer detta med stor sannolikhet att leda till fler godtyckliga uppsägningar.

* I företag med mindre än 15 anställda ska uppsägningar inte längre kunna ogiltigförklaras om de sker med någon av de två motiveringarna ovan (”arbetsbrist” eller ”personliga skäl”). Detta innebär att en löntagare som arbetar på ett företag med färre än 15 anställda inte kan få tillbaka sin anställning – även om en domstol senare finner att uppsägningen skedde på ett, enligt LAS, otillåtet sätt!

Arbetsgivaren behöver enbart betala ett fast skadestånd motsvarande åtta månadslöner till den anställde. Företag som klarar det ekonomiskt får det alltså enkelt att köpa sig fria. Och förutsättningen att den anställde ska få några pengar, överhuvudtaget, är att löntagaren orkar driva tvisten i en domstol. Utan möjligheten att få tillbaka sin anställning kommer många att uppfatta det som lättare att bara hitta ett nytt jobb än att bedriva en kanske både upprivande och långdragen tvist med sin tidigare arbetsgivare. Tilläggas bör att uppsägningar som strider mot andra lagar, som exempelvis ”lagen om facklig förtroendemans” ställning eller ”diskrimineringslagen” ska fortfarande kunna ogiltigförklaras.

* Antalet undantag från turordningsreglerna vid uppsägning föreslås utökas. När en arbetsgivare säger upp anställda p g a arbetsbrist gäller principen ”sist in, först ut”. Den som varit anställd kortast tid får alltså gå först. Arbetsgivare med högst tio anställda får dock redan idag undanta två personer ”av särskild betydelse” från turordningsreglerna. Las-utredningen föreslår att antalet undantag utökas från två till fem. Dessa regler ska gälla alla företag – oavsett storlek.

Del fyra
Tillsammans innebär dessa förändringar av lagen om anställningsskydd (LAS) en kraftig förskjutning av styrkeförhållandena på arbetsmarknaden – till arbetsgivarnas fördel. Begreppet ”saklig grund” blir kvar. På grund av protesterna som inleddes förra året. Men innehåll i begreppet “saklig grund” urholkas genom att den enskilde löntagarens möjlighet att inleda en tvist om en felaktig uppsägning försvagas.

Som plåster på såren föreslår utredningen hårdare krav på arbetsgivare när det gäller att erbjuda sina anställda kompetensutveckling samt att visstidsanställningar ska övergå i tillsvidareanställningar redan efter nio månader (istället för efter tolv månader). Kompetensutveckling på jobbet är givetvis viktigt. Även möjligheten för visstidsanställda att snabbare få en tillsvidareanställning är viktig.

Men vad som borde ha föreslagits, för länge sedan, är att avskaffa begreppet ”allmän visstidsanställning”. Denna anställningsform tillkom efter att Reinfeldt och Alliansen tagit över regeringsmakten 2006. De små förbättringarna i dagens förslag bleknar i jämförelse med de kraftiga försämringar som Las-utredningen lägger fram.

Avrundning
Det var Kommunal och fem andra LO-förbund samt Lärarnas Riksförbund som kritiserade ledningen för LO och PTK då dessa fackliga federationer, strax före jul, visade att de var beredda att acceptera att begreppet ”saklig grund” vid uppsägning avskaffades.

Detta ledde till dagens förslag ”En moderniserad arbetsrätt” (SOU 2020:30). Och även detta  förskjuter maktförhållandena i en för löntagarna negativ riktning. Kritiken från fackligt håll har inte låtit vänta på sig. Den hårdaste kritiken kommer från fackförbundet Kommunal vars ordförande Tobias Baudin anser att utredningen hör hemma i papperskorgen. Jag håller med. Och uppmanar fackförbunden att visa musklerna igen.

IF Metalls fackklubb på Volvo Lastvagnar i Umeå har startat
en budkavle mot förslagen till försämringarna i Las.
Jag uppmanar alla fackföreningar
att ställa sig
bakom fackklubbens budkavle.
Klicka här!

Läs gärna de tidigare avsnitten i serien om pandemier från 1889 – 2009
Dessa är publicerade på denna blogg den 5 maj respektive den 11, 18 och 23 maj
Passa gärna på att bli medlem i Arbetarpartiet

_________________________

Inledning
Detta är den femte och avslutande delen i serien om tidigare pandemier.
Jag har publicerat de tidigare den 5 maj respektive den 11, 18 och 23 maj. Det har handlat om Ryska snuvan som bröt ut 1889, Spanska sjukan 1918, Asiaten 1957 och Hongkong-influensan 1968.

Det har dött väldigt många fler människor i Sverige p g a coronapandemin än exempelvis i de nordiska grannländerna.
För att ta några exempel. Detta är ett av skälen till att svenskarna får stanna hemma under årets semester.

I andra länder har det uppstått en diskussion om Sverige och dess strategi i kampen mot coronaviruset
Diskussionen handlar huvudsakligen om två frågor: a) är de beslut som har fattas av Sveriges regering, riksdag och berörda myndigheter de rätta, b) varför skiljer sig dessa beslut så mycket från besluten i de flesta andra länder. Sedan en tid tillbaka håller den internationella debatten rörande Sveriges strategi mot coronaviruset på att ta fart även i Sverige.

Denna diskussion var ett av skälen bakom de fem översiktliga beskrivningar som jag har gjort av tidigare pandemier mellan åren 1889-2009.´De fyra första beskrivningarna har huvudsakligen byggt på arbeten gjorda av Fredrik Elgh – professor och överläkare i virologi vid Norrlands Universitetssjukhus. Den beskrivning som jag publicerar idag, söndag den 31 maj, bygger på andra källor (som jag redovisar i slutet).

Ett annat skäl till att jag har publicerat dessa översiktliga beskrivningar av tidigare pandemier är min förhoppning att dessa, även om beskrivningarna är översiktliga, ska underlätta för läsarna att jämföra dagens coronapandemi med tidigare pandemier. Detta både när det gäller själva viruset (dess smittsamhet och farlighet) samt när det gäller politikernas och myndigheternas agerande.

Svininfluensan 2009-10

Del ett
Svininfluensan hade sitt ursprung i Mexiko.
De första fallen påträffades i USA i april 2009. Då svininfluensan tillhörde samma ”stam” av influensavirus som Spanska sjukan (den verkliga dråparen bland de fem pandemierna) skapade detta en stark oro för att Svininfluensan skulle komma att bli verkligt allvarlig.

Jag arbetade som kriminalvårdare under en period detta år (2009). Och jag kan intyga att Svininfluensan var ett ständigt återkommande samtalsämne på fängelset – både bland kriminalvårdare och fängslade. Alla visade sin rädsla, eller oro, mer eller mindre öppet. Men denna pandemin blev inte som Spanska sjukan. Och tur var det.

Del två
Spanska sjukan – en kort repetition
Dagens beräkningar ger vid handen att Spanska sjukan under tre år (januari 1918 – december 1920) smittade cirka en halv miljard människor – cirka en tredjedel av de totalt 1,8 miljarder människor som existerade på jorden vid denna tidpunkt – samt dödade mellan 20 – 50 miljoner människor runt om i världen. (Svenska Wikipedia uppger 50 miljoner döda). Med tanke på att de internationella flygresorna har ökat rent otroligt mycket (1,8 miljarder människor gjorde sådana under året 2018) så skulle en pandemi som Spanska sjukan år 2009 ha kunnat smitta och döda oändligt många fler än under åren 1918-1920.

Men som tur var blev det inte så.

Del tre
Enligt WHO:s beräkningar kom mellan 700 miljoner och 1,4 miljarder människor att smittas av svininfluensan.
Globalt sett. WHO:s uppskattning ger vid handen att antalet människor som dog i denna pandemi uppgick till ca 285 000. Detta av en total befolkning i världen, vid denna tid (2009), på ca 6,8 miljarder människor.

Statistiken för Svininfluensa-pandemin framstår dock som osäker.

Det fanns endast omkring 18 500 laboratoriebekräftade dödsfall, som berörde Svininfluensan, totalt i hela världen. Detta var betydligt färre än vad myndigheterna till en början uppgett. En senare studie har alltså uppskattat antalet dödsfall under året 2009 till ca 285 000 personer. Detta lämnar rum för en betydande osäkerhet. Ett skäl skulle kunna vara att då denna pandemi inte visade sig utvecklas till en ny Spanska sjuka – utan “endast” kom att motsvara en vanlig säsongsinfluensa – så fullföljdes inte kartläggningen av Svininfluensan på det sätt som hade varit möjligt. Och mycket önskvärt ur vetenskaplig synvinkel.

Del fyra
Spridningen i Sverige började ta fart i mitten av oktober 2009.
Smittskyddsinstitutet beräknade att uppåt 300 000 svenskar hade fått influensan i november 2009. I slutet av januari 2010 hade 26 dödsfall i svininfluensan bekräftats. Då den vanliga säsongsinfluensan detta år blev ovanligt mild är det svårt att visa att denna pandemi orsakade någon överdödlighet i Sverige.

Något som bidrog till att Svininfluensan inte orsakade någon överdödlighet var att – inför hotet om en global pandemi med samma ”stam” av influensavirus som Spanska sjukan – det genomfördes massvaccineringar. Drygt sex miljoner svenskar, av en befolkning på 9,3 miljoner, hade vaccinerats fram till i april år 2010.

Samhällets funktioner kom inte att påverkas som en följd av Svininfluensa-pandemin. Jag hörde av mig och fick veta att på det fängelse där jag hade jobbat hade verksamheten fungerat som vanligt.

_____________________

Källor: Som tidigare sagts har jag huvudsakligen baserat mig på arbeten av Fredrik Elgh – professor och överläkare i virologi vid Norrlands Universitetssjukhus. Ett av dessa arbeten består av en längre artikel från Läkartidningen (nr 8/2007). Jag är skyldig Fredrik Elgh ett mycket stort tack. Utan Elghs arbeten skulle denna artikelserie aldrig ha kommit till.

Jag har i viss mån även använt mig av uppgifter från kompletterande källor. Dessa gäller främst för beskrivningen av Svininfluensan – som Elgh inte hann få med i sina arbeten. När det gäller Svininfluensan har jag använt mig av källor från WHO, engelska Wikipedia och svenska Wikipedia. Slutligen har jag använt mig av (delar av) en journalstudie från Uppsala Universitet rörande pandemin “Asiaten”. Ansvaret för eventuella missuppfattningar och felaktigheter faller helt på mig och inte på någon annan.

Slutligen hoppas jag att läsarna har funnit denna, övergripande,
serie om tidigare pandemier intressant och lärorik
.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Ingress
Onsdagen den 27 maj beslöt Kulturnämnden i Umeå kommun att bevilja studieförbundet Ibn Rushd 37 900 kr i bidrag! Detta är, i mina och i många andras ögon, skamligt. Kulturnämnden i Umeå försätter att stödja ett studieförbund som är knutet till Muslimska Brödraskapet och som har lyft fram anti-semitiska talare. Någon kanske tycker att summan inte är stor. Men detta är att helt missa poängen. Umeå kommuns politiska nämnder ska inte ge ekonomiska bistånd till organisationer som tillhör samma nätverk som Muslimska Brödraskapet. Denna organisation motarbetar demokratiska fri- och rättigheter samtidigt som de strävar efter skapandet av parallella samhällsstrukturer med hederskultur där kvinnor och barn förtrycks. I Sverige och i andra länder.

Låt mig direkt ge läsaren en bild av vad Muslimska Brödraskapet står för genom två citat. Det första citatet är Muslimska Brödraskapets allmänna paroll och lyder på följande sätt:
“Allah är vårt mål, Profeten är vår ledare, Koranen är vår lag, jihad är vår väg och döden för Allahs ära är vår högsta strävan”.

Det andra citatet kommer från Muslimska Brödraskapets andlige ledare Yusuf al-Qaradawi, som fällde följande yttrande 2009:

“Genom historien har Allah ålagt vissa personer att straffa judarna för deras korruption. Den senaste bestraffningen utfördes av Hitler. Genom allt han gjorde mot dem, även om de har överdrivit denna fråga, lyckades han sätta dem på plats. Detta var ett gudomligt straff för dem. Med Allahs vilja kommer nästa bestraffning att utföras av de troende.”

al-Qaradawi ber alltså Allah att låta “de troende” genomföra nästa utrotningsförsök av judarna! Det är typiskt för islamisterna – i Muslimska brödraskapet och de Wahhabitiska salafisterna – att försöka tala för alla muslimer. Men dessa islamister utgör endast en minoritet av muslimerna. Och en majoritet av  muslimerna i Sverige accepterar landets lagar.

Del ett
Studieförbundet Ibn Rushd tillhör Muslimska Brödraskapets nätverk.
Ibn Rushd accepterar därmed ovanstående två citat. Trots detta driver vissa partier på för att Umeås skattemedel ska användas till att stödja Ibn Rushd, ekonomiskt, vilket indirekt gynnar Muslimska brödraskapet. Detta är upprörande och oacceptabelt.

Jag anser att beslutet i Umeå kommuns Kulturnämnd, att ge pengar till Ibn Rushd, är skamligt. Därför måste det komma till allmänhetens kännedom vilka partier i Kulturnämnden som röstade för att stödja Ibn Rushd och som därmed, indirekt, även stödde Muslimska Brödraskapet. Olika partier hade olika antal ledamöter. De partier som röstade för pengar till Ibn Rushd var:

*Socialdemokraterna, alla 4 ledamöter,
Vänsterpartiet, båda ledamöterna,
Miljöpartiet, 1 ledamot (har endast en),
Centerpartiet, 1 ledamot (har endast en),
Liberalerna, 1 ledamot (har endast en).

Det enda, närvarande, parti som röstade emot detta beslut och som även reserverade sig mot beslutet var Moderaterna. Detta hedrar dem.


1. Studieförbundet Ibn Rushd är knutet till Muslimska Brödraskapet.
Jag ska utveckla detta. Vi börjar med en studie som “Myndigheten för samhällsskydd och beredskap” (MSB) publicerade  i mars 2018.
Studien heter “Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext – ideologisk kontinuitet eller förändring?” (MSB1188). Ansvarig för studien är Aje Carlbom, docent i socialantropologi vid Malmö universitet. I denna MSB-studie citeras en person som har varit djupt involverat i Muslimska Brödraskapets svenska nätverk, Mahmoud Aldebe. Aldebe har uttalat följande:

“Muslimska brödraskapet är i Sverige etablerat under namnet Islamiska Förbundet i Sverige…stora moskén i Stockholm ägs, kontrolleras och styrs idag av Islamiska förbundet som har sina rötter i Muslimska brödraskapet, Ikhwan al-muslimun, vilket är en religiös rörelse som har inom sig en social och en politisk inriktning… [Islamiska] förbundets företrädare är aktiva i stora delar av organiserat islam i Sverige. De styr bland annat Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS), studieförbundet Ibn Rushd (IR), Sveriges unga muslimer (SUM), Stockholms moské och Göteborgs moské. Via sina medlemsorganisationer härskar de över Sveriges muslimska råd (SMR)”.

Kommentar: Mahmoud Aldebe är känd för att formulera sig ovanligt rättframt för att tillhöra den islamistiska sfär som finns runt Muslimska Brödraskapet. Enligt MSB-studien råder det ingen tvekan om att Ibn Rushd utgör en del av Muslimska Brödraskapets nätverk.

2. Citat ur en debattartikel med rubriken “Bidrag missbrukas – bygger islamiskt parallellsamhälle”.
Debattartikeln är skriven av Magnus Ranstorp och Aje Carlbom och publicerades i Expressen den 28 oktober 2019. I debattartikeln kritiserar Ranstorp och Carlbom Folkbildningsrådet. Detta för att Folkbildningsrådet har betalat ut 23 miljoner kronor per år till studieförbundet Ibn Rushd. Varför de riktar kritik mot Folkbildningsrådet framgår redan i rubriken på debattartikeln: “Bidrag missbrukas – bygger islamiskt parallellsamhälle”.

I sitt resonemang påvisar Ranstorp och Carlbom att Folkbildningsrådet, genom sitt stöd till Muslimska Brödraskapet närstående organisationer, gynnar den tolkning av islam som just Muslimska Brödraskapet står för. Författarna till debattartikeln poängterar att det endast är en minoritet bland muslimerna som stöder Muslimska Brödraskapets tolkning av islam.

Ranstorp och Carlbom understryker även att Muslimska Brödraskapets ideologiska skola går ut på att bygga upp ett islamistiskt “parallellsamhälle” i Sverige. Detta parallellsamhälle ska existera vid sidan av det svenska “majoritetssamhället”. Författarna till debattartikeln understryker att detta framgår av Ibn Rushds egen terminologi, enligt vilken muslimers liv ska särskiljas från majoritetssamhället i ett “muslimskt civilsamhälle”. Utifrån detta kritiserar Magnus Ranstorp och Aje Carlbom Folkbildningsrådet för att de bidrar till en “institutionaliserad segregering med syfte att skapa en parallell social tillvaro för svenska muslimer”.

Muslimska brödraskapet motarbetar alltså, aktivt, muslimernas integrering i det svenska samhället. Ibn Rushd är en del av det nätverk som arbetar i enlighet med Muslimska brödraskapets linje – en linje som går stick i stäv med alla tankar på integrering. Och en politisk majoritet i Umeå ger alltså pengar till en organisation som arbetar emot integrering (studieförbundet Ibn Rushd)!

I sin debattartikel pekar också Ranstorp och Carlbom på att Folkbildningsrådet gynnar aktivisterna i Ibn Rushd. De ställer nämligen lägre krav på detta studieförbund än vad de ställer på andra studieförbund. Skälet till denna uppfattning är bland annat att Ibn Rushd har sluppit sanktioner trots att de, gång på gång, har bjudit in anti-semitiska talare till olika arrangemang.

Jag stöder med Ranstorp och Carlbom i deras kritik mot Folkbildningsrådet för att de inte har agerat mot Ibn Rushds antisemitism. Jag ställer mig även helt bakom deras förslag att göra om Folkbildningsrådet till en myndighet. Deras skäl till detta förslaget är att om Folkbildningsrådet vore en myndighet så skulle detta innebära en möjlighet för andra att granska Folkbildningsrådets agerande. Och behovet av en sådan granskning är stort. En organisation som varje år delar ut 23 miljoner till ett studieförbund som Ibn Rushd – som bidrar till att sprida en minoritetstolkning av islam som går ut på att etablera ett muslimskt parallellsamhälle – förtjänar att granskas. Kritiskt!

Och detsamma gäller för Kulturnämnden i Umeå. Och de partier som röstade för att ge umebornas skattepengar till Ibn Rushd! Deras motiv bör också granskas.


3. En tredje källa som understryker Ibn Rushds band till Muslimska Brödraskapet.

Det handlar om en artikel, skriven av Johan Westerholm (Ledarsidorna.se), som publicerades så sent som den 6 maj i år. I artikeln visar Johan Westerholm att två av Ibn Rushds medlemsorganisationen är Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) samt Sveriges Unga Muslimer (SUM). Islamiska Förbundets (IFiS) koppling till Muslimska Brödraskapet framgår på en rad sätt. Johan Westerholm skriver att IFiS, i sina egna stadgar, bekänner sig till Muslimska Brödraskapets ideologiska uttolkning av islam så som den regleras i Europa av Muslimska Brödraskapets europeiska paraplyorganisation FIOE. Det är t o m så att Islamiska Förbundet (IFiS), enligt samma stadgar, är en av de organisationer som varit med och bildat Muslimska Brödraskapets europeiska paraplyorganisation FIOE!

Sveriges Unga Muslimer (SUM) är också medlem i en internationell organisation, vars namn förkortas FEMYSO. Denna organisation är ungdomsorganisationen till FIOE – alltså ungdomsorganisationen till paraplyorganisationen för Muslimska Brödraskapet i Europa!

Låt oss sammanfatta: Islamiska Förbundet (IFiS) var med och bildade Muslimska Brödraskapets paraplyorganisation i Europa och utgör en av “brödraskapets” organisationer i Sverige. Sveriges Unga Muslimer (SUM) är med i paraplyorganisationens internationella ungdomsorganisation och utgör därför uppenbarligen en annan av Muslimska Brödraskapets organisationer i Sverige. Både Islamiska Förbundet och Sveriges Unga Muslimer utgör medlemsorganisationer i Ibn Rushd. (Så långt Johan Westerholm).

Men själv vill jag vända på det hela. Att beskriva Islamiska Förbundet som en medlemsorganisation i Ibn Rushd ger inte en riktigt riktig bild av styrkeförhållandena dessa organisationer emellan. Det var nämligen Islamiska Förbundet (IFiS) som bildade studieförbundet Ibn Rushd!


Avslutningsvis

Låt mig återigen understryka HUR oacceptabelt det är, för mig och många andra, att Umeå kommun stödjer en del av Muslimska Brödraskapets nätverk (Ibn Rushd) ekonomiskt. Låt mig avsluta detta blogginlägg genom att, återigen, återge de två citaten ovan. Jag ber läsaren fundera igenom dessa formuleringar. De är nämligen på allvar. Och Ibn Rushd accepterar dessa citat:

“Allah är vårt mål, Profeten är vår ledare, Koranen är vår lag, jihad är vår väg och döden för Allahs ära är vår högsta strävan”.

“Genom historien har Allah ålagt vissa personer att straffa judarna för deras korruption. Den senaste bestraffningen utfördes av Hitler. Genom allt han gjorde mot dem, även om de har överdrivit denna fråga, lyckades han sätta dem på plats. Detta var ett gudomligt straff för dem. Med Allahs vilja kommer nästa bestraffning att utföras av de troende.”

Jag hoppas att vissa av de partier som deltog i beslutet att ge pengar till Ibn Rushd ändrar sin ståndpunkt.
Och att de tillkännager detta. Beslutet var för provocerande. Det kommer att leda till en hård debatt.
Detta blogginlägg är bara början.