Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Ingress
Tack alla som hört av sig och, med oro i rösten, frågat hur jag mår. Jag har blivit rörd över den omtanke som många visat mig. Svaret på frågan är att jag nu mår bättre och har starkare fysik än exempelvis under valrörelserna 2014 och 2018. Jag kommer att börja träna med vikter på allvar igen nu på söndag. Målet är att pressa 100 kg i bänk, dra 100 kg i mark samt ta 100 kg i benböj (knäböj). Det enda som jag är säker på att jag kommer att klara är “bänken” – med en aning studs. När det gäller mark och benböj utgör knäna ett hinder. För att behålla det sjukvården gett mig ska jag lägga till konditionskrävande promenader med viktväst samt besöka en dietist för att börja äta bättre. Jag har deponerat 1000 kr i partiets kassaskåp, som en sorts skatt, ifall mina partikamrater ser mig glufsa vetebullar till kaffet. Jag vågar dock inte lova något när det gäller RED Bull – när f-n ska jag få mitt reklamkontrakt av denna tillverkare av energidrycker : )

Nya styrkebloggar kommer i sinom tid. Men det “brinner” i både Göteborg och Malmö. Så dessa bloggar måste dröja ett tag.
Återigen: Tack till er som visat mig omtanke.

Del ett
Det råder ett lågintensivt krigstillstånd i Sveriges näst största stad. Det jag tidigare kände till var att personer knutna till kriminella nätverk hade upprättat egna vägspärrar bland annat i stadsdelarna Hammarkullen och Hjällbo (Göteborgs-Tidningen tis 25/8). Enligt polisen speglade detta upptrappningen i konflikterna mellan de två rivaliserande kriminella nätverken Backagänget samt den kriminella delen av släktnätverket Ali Khan. Till saken hör också att andra nätverk också dras in i denna konflikt. Många personer som är beredda att använda kraftigt våld, även dödligt våld, dras in i konflikten. Det hör även till saken att vissa av de kriminella självklart bor i en del av Göteborgsområdet men har sin verksamhet i en annan stadsdel. Den väpnade maktkampen mellan de kriminella nätverken utspelar sig därför över hela Göteborg med omnejd. Det har uppstått vad som måste beskrivas som ett lågintensivt krigstillstånd i Sveriges näst största stad.

Så långt tidigare bloggar.

Del två
Kriminella utlyste även undantagstillstånd. Nu har det framkommit nya uppgifter. Det har visat sig att den kriminella delen av Ali Khan-nätverket inte endast “drabbade” lokalbefolkningen genom att sätta upp egna vägspärrar och kontrollera delar av trafiken. Detta släktbaserade nätverk besitter även det “våldskapital” som krävs för att utlysta något som i praktiken var ett undantagstillstånd i bland annat stadsdelen Hammarkullen. Och bara där bor det uppåt tiotusen invånare. Den 28 augusti hade nya uppgifter framkommit som GT beskrev på följande sätt:
”Hela bostadsområden låg folktomma och öde sedan gängkriminella uppmanat invånare att hålla sig inomhus. Föräldrar i flera områden i Göteborg höll barn hemma från förskolor. Allt medan beväpnade och maskerade män kontrollerade infarter, där även kommunpersonal stoppades och kontrollerades […] 
– Det är en maktdemonstration, säger Göteborgs polischef Erik Nord.”

Ta dig tid, käre läsare, och fundera på innehållet detta citat från Göteborgs-Tidningen. Det kriminella nätverket utlyste vad som i praktiken var ett undantagstillstånd som, på olika sätt, påverkade tiotusentals göteborgare. Samma nätverk hade även våldskapital nog för att stoppa och kontrollera kommunens personal!

Få umebor skulle uppskatta om hantverkare och kvartersvärdar från AB Bostaden måste godkännas av vad som under 50- och 60-talen kallades för Berghemsligan? Detta fruktade gäng av tio- till tolvåringar som påstods skära dig i handen för att sedan hälla salt i såret. Ali Khan-nätverket har också tolvåringar – men dessa backas upp av betydligt äldre personer med betydligt kraftigare vapen än fällknivar och salt.

Och till skillnad från polisen stänger de kriminella knarklangar-nätverk inte receptionen mellan 15.00 på fredag fram till 09.00 på måndag. Deras närvaro är mer beständig och existerar 24-timmar om dygnet. Annars kan man inte utlysa ett undantagstillstånd som påverkar tiotusentals människor i Sveriges näst största stad. I Umeå är det så förbannat illa att om en person, i djup själslig nöd, vill bekänna ett brott för att orka genomleva helgen går detta inte. Receptionen stängde för en kvart sedan upplyste en uniformerad man. JAG VET DETTA. En bekant till mig hade en bekant som ville bekänna ett brott. Då folk vet att jag sitter i fullmäktige och dessutom har arbetat inom kriminalvården händer det att både folk som jag känner, och inte känner, ber mig om hjälp. Tyvärr tvingades jag bli riktigt frän för att personen från ledningsgruppen för polisregion Nord skulle förstå att det kunde vara bra för polisarbetet om en person, i djup själslig nöd, fick bekänna det brott som personen ville bekänna. Frågan löstes till slut på ett bra sätt – av en patrullbil från den på många sätt, utmärkta, umepolisenblev jag senare informerad om.

Det går naturligtvis inte att ha en situation där det är lättare att köpa knark hos kriminella nätverk än att bekänna brott hos polisen… bara för att klockan blivit 15.00 på en fredag.

Del tre
Parallella samhällsstrukturer. Situationen har underlättat för de kriminella nätverken att kringgå, och även ersätta, svensk lagstiftning med andra regler och värderingar. Situationen har även underlättat för andra som strävar efter att skapa parallella samhällsstrukturer. Jag tänker på de som, med alla medel, vill försvara och bevara hederskulturen i sina hemländer även sedan de fått asyl här i Sverige. Jag tänker på de islamister – Muslimska Brödraskapet och wahhabitiska salafister – som sedan länge mycket medvetet strävar efter att ersätta de svenska grundlagarna med sharia.

För att skapa parallella samhällsstrukturer.

Och till detta kommer nu nämnda maktdemonstrationer från ytterst inflytelserika kriminella nätverk. Jag har nämnt den kriminella delen av Ali Khan-nätverket samt Backagänget i Göteborg. Men liknande nätverk finns även i exempelvis Stockholm, Malmö och Örebro.

Del fyra
Gängkonflikter i Sverige, bland annat i Stockholm, har fått Danmark att sätta upp gränskontroller – mot Sverige. Under augusti i år pågick en uppmärksammad rättegång kopplad till ”exporten” av kriminalitet från Sverige till Danmark. Nyss dömdes fem män till långa fängelsestraff (tre fick livstid) för ett dubbelmord som inträffade i Köpenhamnsförorten “Herlev” hösten 2019. Både offren och förövarna var, eller hade varit, svenska medborgare. Enligt polisen utgjorde morden en del av en pågående gängkonflikt – i Stockholmsområdet !

Stanna upp igen och fundera på det du just läst. Danmark känner sig tvingat att sätta upp gränskontroller mot den organiserade brottsligheten i Sverige – vars konflikter i Stockholmsområdet leder till mord och livstidsstraff i Danmark.

Dessa kriminella gäng och nätverk har tillåtits att växa i styrka under mer än flera årtionden! Många har tvivlat på Stefan Löfvens duglighet. Ibland är det, för dessa personer, bättre att hålla mun än att öppna munnen och undanröja varje tvivel. Löfvens yttrande om att vi ”inte riktigt såg det komma” utgör ett klassiskt exempel. Men Löfven och socialdemokraterna är inte ensam om att ha saknat det nödvändiga modet att se den vardag som så många tvingats leva i. Ansvaret vilar tungt på båda de traditionella politiska blocken och på pk-media. Återigen: I oktober 2019 meddelade regeringen i Danmark att den inför gränskontroller mot Sverige! Den danske justitieministern motiverade gränskontrollerna med att gängkriminaliteten i Sverige hade spridit sig till över sundet till Danmark.

Och det var sant.

Avslutning
Ansvarslös asyl- och invandrarpolitik. Den utveckling som nu tar sig uttryck i att kriminella nätverk upprättar vägspärrar och utlyser utegångsförbud i vissa stadsdelar i Sverige definitivt inte kommer som en blixt från en klar himmel. Situationen som har gjort det möjligt att bygga upp parallella samhällsstrukturer har växt fram under årtionden.

En avgörande faktor till det som hänt är den uppseendeväckande ansvarslösa asyl- och invandrarpolitiken. Denna har bidragit till att skapa en segregering – både av arbets- och bostadsmarknaderna – i form av utanförskapsområden där det (ofta) inte ens är nödvändigt att tala svenska! Samtidigt som det svenska språket är nyckeln till Sverige. En annan avgörande faktor är att kunskaperna om de svenska grundlagarna, och de sedvänjor som är baserade på dessa grundlagar, är mindre än liten. Då inte ens folkvalda och kommunens personal klarar av att stå upp för grundlagarna – exempelvis i Kulturnämnden och på Umeå stadsbibliotek – är det väldigt osannolikt att de folkvalda (som grupp) står upp för de demokratiska fri- och rättigheter då konflikter uppstår och situationen ställs på sin spets. Och ansvaret för detta ligger naturligtvis på politiskt fega och röstmaximerande regeringar från båda de traditionella politiska blocken. Men sedan kommer vi till vad som ska ske framöver. Olika partier kan dra olika slutsatser av sina tidigare tillkortakommanden.

De politiker och partier som tror att det, även i fortsättningen, räcker med att mumla kommer att tvingas se sin organisation gå under. Tyvärr verkar Socialdemokraterna tillhöra de partier som är minst benägna att inse tidigare fel och åtgärda dessa. Jag tror att vi ser en skymningen för socialdemokraterna – om de inte gör ett djupgående omvändelse under galgen. Tyvärr tror jag inte att dagens S innehåller tillräckligt mycket av varken demokrati eller socialism.

Därför måste en ny arbetarrörelse byggas upp. En arbetarrörelse som förmår återerövra arbetarna från SD – men inte för att locka dem tillbaka till S.

Det råder ett lågintensivt krigstillstånd i Sveriges näst största stad
detta kommer dagens S aldrig att förstå.

“Det är svårt att vara ödmjuk”, brukar många inleda sina skämt med.

Men det finns tillfällen då man verkligen känner sig ödmjuk. På djupaste allvar. Det hände mig i tisdags. Klockan kvart i åtta på morgonen skulle jag göra ett arbets-EKG. Klockan 14.00 blev jag skjutsad i en rullstol till en avdelning som heter eftervård PCI eller Kardiologen. Jag tror att jag passerade fyra “stationer” på hjärtcentrum under dessa sex timmar. Först alltså Klinfys där jag cyklade. Sedan blev jag ledsagad till PCI. För mig var detta “station” två. På PCI undersökte de och åtgärdade min – genom årtionden och helt på egen hand misshandlade – kropp. Sedan tillbringade jag resten av eftermiddagen och kvällen på eftervård PCI eller Kardiologen.

När jag låg ned på PCI och blev undersökt och åtgärdad var det svårt att inte känna en oändlig tacksamhet mot sjukvården. Instrument och vätskor tillfördes kroppen och det skulle ha kunnat vara skrämmande om det inte var för att personalen, på ett lugnt och pedagogiskt sätt, hela tiden förklarade vad och varför jag kände det jag kände. Under hela processen diskuterade vi styrketräning och de negativa effekterna av anabola steroider och tillväxthormoner. Som vi alla visste inte bara intas av elitidrottare utan även amatörer ute på gymmen. När allting var klart tittade en kvinna, som jag inte vet om hon var läkare eller sjuksköterska, mig stint i ögonen och sa “du får inte “bänka” nånting under den närmaste veckan”. “Bänka” är det ord som vi som tränar med vikter använder för bänkpress.
“Va fa-an”, sa jag, för att verka tuff.
“Nae”, sa hon. “Ska du köra bröst får du göra flyes istället – utan att anstränga höger handled det allra minsta!

Gissa om jag blev imponerad.

Den kvinnan kunde uppenbarligen lika mycket som jag om styrketräning. Eller mer. Jag var tvungen att fråga “träna´ru mycke” (en tuff gammal umebo ska tala långsamt och lätt nasalt). Hon nickade med ett brett leende. Vi fick till och med in Arnold Schwarzenegger i samtalet. Men jag glömde tyvärr att fråga om hennes fascinerande huvudbonad.

Dessa samtal utspann sig mellan mig och fyra till fem av sjukvårdspersonalen. Jag gissar att runt mig fanns det hela tiden två-tre läkare  och två-tre sjuksköterskor. Vi talade samtidigt som de genomförde mycket avancerade undersökningar och åtgärder med hjälp av mycket avancerad apparatur. Efter ett tag så slog mig dock stundens allvar, samtidigt som undersökning och åtgärder började ta på mina krafter, och jag förlorade medvetandet, för att efter ett kort ögonblick väckas av en mild men bestämd skakning i axeln.
“Somnade jag”, frågade jag. “Ja, men bara i fem sekunder”, blev svaret. “Bra”, svarade jag, så karskt jag kunde, i ett försök att hålla uppe den tuffa attityden.

Och plötsligt var allt klart!

“Du kommer att må mycket bättre framöver”, sade någon av alla dessa så yrkesskickliga. “Men inga tunga lyft i bänk på en vecka”, lade kvinnan med den vackra huvudbonaden och det stora kunnandet (även om styrketräning) till bestämt. Hon tillbringade uppenbarligen en hel del av sin tid i gym hon också. Jag lovade. Efter det så bar det av i rullstol till den fjärde stationen som alltså var eftervård PCI. Där togs jag om hand av en gentleman som jag också kunde prata träning med – konditionsträning. Jag klagade över att jag inte kunde springa längre på grund av mina slitna knän. Han tyckte att detta var synd eftersom löpning var “grunden” för all träning. Så även honom plågade jag med träningssnack. Så mycket som jag bara kunde!

När han gick hem tog ett nytt gäng över den milda men noggranna efterkontrollen.

De två jag minns bäst var en lång svensk grabb och en tjej från andra sidan Bottenhavet. På denna “station” fick jag äta sen lunch, tidig middag och mycket fika. Jag lyckades givetvis få igång en diskussion om träning. Med killen. Vi utbytte erfarenheter om onda ryggar och om träning både för att bli starkare och för att få mindre ont. Mitt intresse för dialekter gjorde att jag inte kunde låta bli att gissa varifrån tjejen.Jag hamnade i rätt land men inte i rätt län. Jag hoppas att hon åtminstone var lite imponerad över mitt dialektala kunnande. Båda tog hand om mig på bästa sätt. Speciellt när blodet började rinna ordentligt och jag blev – inte rädd, givetvis inte – men en aning förvånad för att inte säga förvirrad.

För övrigt, när det gäller att plåga personalen med träningssnack så kom naturligtvis de som genomförde arbets-EKG:t på mig inte undan. För vad ska man prata om, om inte om träning, under ett arbets-EKG? Jag tror till och med att jag lyckades prata träning under själva transporten från arbets-EKG:t till PCI. När jag nu sitter och skriver blir det uppenbart, till och med för mig själv, att allt detta prat om träning på hjärtcentrum handlade om min egen nervositet. Och att personalen, t.o.m. under undersöknings- och åtgärdsfasen, förstod detta och därför lät mig utveckla det hela till ett samtal i vilket även de deltog. Kunniga om kropp och själ var de ju alla – oavsett om de tränade eller inte.

Den hemska tanken slår mig att det finns en möjlighet att sjukvårdspersonalen har träffat nervöst babblande patienter tidigare – och att jag därför inte lyckades hålla uppe min tuffa attityd. Jag får försöka leva med denna verkligt skrämmande insikt.

Det är svårt – för att inte säga omöjligt – att inte känna en stor ödmjukhet för den insats som alla dessa människor gjorde för mig i tisdags och fortsätter att göra för andra, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Det är svårt – för att inte säga omöjligt – att inte känna en stor ödmjukhet (ordet stor räcker inte till) över den lilla avgift som jag betalar för att bli omhändertagen av så många duktiga och empatiska människor samt avancerade maskiner som andra duktiga människor har byggt. Den totala kostnaden samhället betalade för mig i onsdags måste vara astronomisk.

Det finns de som frågar “vad f-n får man för skattepengarna egentligen”.

Frågan kan bara ställas av någon som tjänar väldigt mycket pengar och aldrig har varit sjuk. Eller av hänsynslösa politiker samt politiserade högre tjänstemän- och kvinnor (politruker).

Jag vill tacka alla inom sjukvården för allt arbete som ni gör månad efter månad. För mig och för så många andra. Och det sätt jag ska tacka på är att bekämpa de orimliga beslut som politiker och politruker tog i 17 av Sveriges 21 regioner (landsting) år 2019. Dessa innebär fortsätta nedskärningar inom sjukvården. Inte nödvändiga nysatsningar.

För Västerbottens del innebar fjolårets beslut nedskärningar på ca en halv miljard kronor under åren 2020-2021-2022. För Stockholms del innebar fjolårets beslut nedskärningar på 1,1 miljard – bara under år 2020. Dessutom: besluten togs alltså innan coronapandemin slog till. Alla vet – t.o.m. den grupp av ofta, om än inte alltid, verklighetsfrämmande folkvalda – att pandemin har inneburit en vårdskuld som gör dessa planerade nedskärningar ännu mer orimliga!

Sjukvården har fått ta stryk under årtionden. Och trots det togs alltså ifjol beslut om nya nedskärningar i hela 17 av Sveriges 21 regioner (landsting). Och dessa nedskärningsbeslut har inte rivits upp! Trots pandemins effekter, i form av “sig själv” och av den vårdskuld som pandemin har skapat, håller nu de beslut som fattades ifjol om nya nedskärningar på att verkställas!

Allt förnuft säger att besluten om nya nedskärningar inom sjukvården måste rivas upp. Allt förnuft säger att de små punktvisa satsningar som har gjorts under coronapandemin måste omvandlas till generella upprustningar av hela sjukvården. Men detta kräver antingen att alla förbannade folkvalda hamnar där jag hamnade. Eller en form av “sjukvårdsrevolution” underifrån. Från personal och patienter. Sjukvården behöver ökade resurser – inte minskade. Detsamma gäller även för äldreomsorgen.

Jag är oändligt tacksam för den sjukvård jag fick av hjärtcentrum i tisdags och jag vill tacka alla – inklusive den läkare på min vårdcentral (på Dragonfältet) som skrev den ursprungliga remissen till hjärtcentrum. Sverige har en sjukvård som, jämfört med andra länder, håller en väldigt hög kvalitet. Det gäller inte minst personalen. Men sjukvården innebär i sig, genom att den är skattefinansierad, en väldig omfördelning från de med både hälsa och pengar till de som har mindre av hälsa och mindre av pengar. Även i detta finns ett väldigt värde. De verkliga makthavarna i Sverige – till vilka jag ännu inte hör, även om jag också är folkvald – har slagit in på en kurs som riskerar att kvadda den dyrbara skatt som svensk sjukvård utgör.

Återigen: Sjukvården måste tilldelas mer resurser. Inte mindre. Bland annat för att korta de ibland alldeles för långa vårdköerna – vårdköer som inte är sjukvårdspersonalens fel.

Återigen: Ett ödmjukt tack till er alla.

PS. Mitt besök på NUS innebär inte att jag tänker dra ned på den politiska verksamhet jag sysslat med sedan 1975.

Tvärtom.

Tack vare den fortfarande fantastiska sjukvården kommer jag att kunna gå upp från 70 arbetstimmar i veckan till 75. Men, för att inte sabba det jag har fått av sjukvården ska jag inte göra detta. Jag ska hålla mig till 70 arbetstimmar även i fortsättningen. Men kanske, och detta är inget löfte, ska jag lyssna på kvinnorna i mitt liv – min dotter, min fru (som jobbar på mikrobiologen) samt på mina “bestämda” kusiner – och dra ned på antalet Red Bull.

Kanske.

Vi ses på barrikaderna, eller åtminstone på Rådhustorget, i morgon lördag kvart i ett. DS.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Detta blogginlägg ska läsas som en fortsättning på de två föregående inläggen (26 och 29 augusti)

Ingress
Den offentliga debatten om flyktingpolitiken i Sverige har under åratal präglats av orimligheter. En av alla dessa orimligheter går ut på att börja jämföra det svenska flyktingmottagandet med det totala antalet människor som befinner sig på flykt i världen. I jämförelse med denna siffra kommer det svenska flyktingmottagandet alltid att framstå som mycket blygsamt.

Del ett
Flera representanter för Miljöpartiet har använt sig av denna metod i debatterna kring en parlamentariska migrationskommitténs förslag. Det avgående MP-språkröret Isabella Lövin förde fram ett resonemang i Sveriges Radios partiledarutfrågning (28/6) som gick ut på att Sverige skulle öka sitt flyktingmottagande eftersom det finns nästan 80 miljoner flyktingar i världen. MP-Lövins jämförelse utgjorde ett försök att medvetet vilseleda debatten. Låt mig förklara varför.

Del två
Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR befann sig 79,5 miljoner människor i världen på flykt i slutet av år 2019. Dessa fördelade sig på en rad olika grupper. Se tabellen nedan.

Tabell: Människor som befann sig på flykt år 2019

Internflyktingar45,7 miljoner
Flyktingar20,4 miljoner
Palestinska flyktingar och ättlingar sedan 19485,6 miljoner
Flyende från Venezuela3,6 miljoner
Asylsökande4,2 miljoner
varav till Europa893 600
Totalt79,5 miljoner
Källa: UNHCR Global Report 2019

Kommentarer:

1. Den största andelen av de människor som befann sig på flykt år 2019 – 45,7 miljoner – bestod av människor som var flyktingar i sitt eget land. Det största antalet av dessa internflyktingar fanns i Colombia (8 miljoner).

2. Drygt fem av de 79,5 miljonerna består av palestinska flyktingar. Dessa har levt i permanenta flyktingläger i decennier.

3. De 20,4 miljoner människor som räknas som flyktingar kräver en närmare förklaring. Denna grupp utgörs nämligen av människor som redan har fått sin status som flykting bekräftad. Detta innebär att myndigheterna i ett mottagande land, eller exempelvis FN:s flyktingorgan, har gjort bedömningen att dessa människor har rätt till skydd som flyktingar i enlighet med FN:s konventioner från 1951 och 1967. De 20,4 miljoner flyktingarna har alltså redan fått uppehållstillstånd i ett annat land än i sitt hemland. Den hjälp som de allra flesta av dessa behöver handlar inte om att förflytta sig till ett nytt land. Av de 20,4 miljoner som har har fått uppehållstillstånd i ett annat land är det 3,0 miljoner som har fått uppehållstillstånd i olika europeiska länder – däribland i Sverige!

Återigen: Dessa 20,4 miljoner människor har alltså redan fått sin flyktingstatus bekräftad och söker inte asyl i något annat land. De, i denna grupp, som har sökt asyl har alltså redan fått asyl.

4. De människor som nu kommer till Sverige och söker asyl hör till gruppen “asylsökande”. Det var 4,2 miljoner människor som sökte asyl under 2019. Den största andelen av dessa återfanns i Nord- och Sydamerika. Det var under en miljon (893 600) som sökte asyl i Europa förra året.

De slutsatser som vi kan dra av siffrorna från UNHCR understryker hur medvetet bedrägligt det är att ställa det svenska flyktingmottagandet mot ”80 miljoner flyktingar i världen”. Detta eftersom de människor som kommer till Sverige hör till gruppen asylsökande. Och år 2019 var det alltså 893 600 som sökte asyl i Europa. Det är mot denna siffra som Sveriges asylpolitik ska ”vägas”. Inte mot 80 miljoner.

Del tre
Öka utlandsbiståndet. Majoriteten av de 79,5 miljoner människor som befinner sig på flykt i hela världen har varken intresse eller möjlighet att ta sig till Sverige. Däremot kan Sverige, genom utlandsbiståndet, ta sin del av ansvaret för dessa nästan 80 miljoner människor. Detta genom att öka Sveriges bidrag till FN:s flyktingorgan UNHCR.

Till sist
Metoden att jämföra Sveriges flyktingmottagande med ”80 miljoner i världen” visar på den kombination av hänsynslöshet och okunnighet som präglar Miljöpartiets agerande i flyktingdebatten. Sanningen är att Sveriges asyl- och flyktingpolitik ska jämföras med en (1) procent av 80 miljoner – nämligen  893 600 asylsökande.

MP – partiet som talar sant till en (1)  procent !

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Detta blogginlägg ska läsas som en fortsättning på det föregående

Ingress
Under de fyra åren 2012-2015 tillät Sverige i praktiken ett obegränsat flyktingmottagande. Denna period kommer att påverka det svenska samhället under decennier för att inte säga generationer framåt. Alla politiska partier måste presentera ett politiskt svar på den nya och svåra verklighet som dessa år har skapat. Eller fly in i lögn och förnekelse.

Del ett
Andra EU-länder måste ta ett större ansvar för de asylsökande
År 2019 beviljade Sverige uppehållstillstånd till dubbelt så många flyktingar, sett till befolkningens storlek, som snittet för alla länder inom EU. Men en bedömning av huruvida Sverige har tagit sitt ansvar för att hjälpa människor på flykt, i jämförelse med övriga EU-länder, kan inte enbart göras under ett år. En rättvis jämförelse måste kräver att Sveriges flyktingmottagande jämförs med EU som helhet under en tioårsperiod. Ett lands möjligheter att integrera de flyktingar som fick uppehållstillstånd under 2019 påverkas, naturligtvis, av hur många flyktingar som redan finns i landet. Och som befinner sig i en process av att lära sig språket samt skaffa jobb och bostad.

Antal beviljade uppehållstillstånd till asylsökande åren 2010-2019
Sverige262 310
Hela EU2 843 295
Sveriges andel9,2 procent
Källa: Eurostat

Kommentarer:
1. Av det totala antalet flyktingar som beviljades uppehållstillstånd i EU-länderna under tioårsperioden 2010-2019 var det nästan var tionde som fick uppehållstillstånd i Sverige (9,2 procent).

2. Detta ska jämföras med att Sverige endast har knappt två procent av befolkningen inom EU. Sverige har alltså tagit emot nästan fem gånger fler flyktingar än vad storleken på dess befolkning ”förpliktigar” landet till. Detta förhållande har alltså gällt under hela tio år!

3. Om Sverige hade tagit emot flyktingar i relation till storleken på landets befolkning skulle antalet ha legat på ca 56 000 under tioårsperioden 2010-2019. Inte 263 000. Återigen: Sverige har tagit emot nästan fem gånger så många flyktingar som storleken på landets befolkning ”förpliktigar” till.

Den slutsats vi kan dra är att Sverige, under åren 2010-2019, med har tagit sitt humanitära ansvar för de asylsökande som kommer till EU! Och mer därtill. Det finns inget annat land i Europa som ens kommer i närheten av att ha tagit emot så många flyktingar i förhållande till landets storlek som Sverige har gjort under åren 2010-2019. Därför är det ett berättigat krav att andra länder nu ska ta ett långt större ansvar.

Den senaste period då Sverige tog emot ett större antal flyktingar var i början av 1990-talet. Detta var ett resultat av de olika krig som bröt ut då Jugoslavien föll samman. Under åren 1993-1994 beviljades över 80 000 flyktingar asyl i Sverige. Majoriteten var alltså flyktingar från det forna Jugoslavien. Denna period av mycket stort flyktingmottagande följdes av nästan tio år då Sverige kraftigt minskade sitt mottagande. Detta för att klara av att integrera de flyktingar som kommit. Sverige klarade också av att integrera denna flyktingvåg. Till skillnad från idag.

De senaste tio åren av historiskt stort flyktingmottagande kräver en långt större ansträngning för att klara av integrationen. Därför anser alltså Arbetarpartiet att andra EU-länder, under överskådlig tid, måste ta ett långt större ansvar för de asylsökande som kommer till Europa.

Del två
Arbetarpartiet vågar se den nya verkligheten och presenterar här ett politiskt svar. I detta ingår bland annat en ny, realistisk och human asyl- och flyktingpolitik. Vårt övergripande med mål är att Sverige måste överge de föregående årens orealistiska och ansvarslösa flyktingmottagande och istället lägga sig på den nivå som utgör genomsnitten för EU-länderna. Detta av främst fyra skäl:
a) de med invandrarbakgrund som idag bor i Sverige måste integreras i samhället – detta innebär att dagens ansvarslösa och orealistiska asylpolitik omedelbart måste överges.
b) coronapandemin har understrukit behovet av en väldig upprustning och utbyggnad av sjukvård och äldreomsorg – vilket i sin tur kräver ett massivt utbildningsprogram i vilket både svensk- och utlandsfödda måste delta,
c) utlandsbiståndet utgör en av våra hörnstenar – stödet till de som är flyktingar i sitt eget land måste ökas.
d) denna omfattande omställning av samhället måste finansieras – vilket är ett av flera skäl till att andra EU-länder måste ta ett långt större ansvar för de som söker asyl i EU.

Dessa fyra punkter utgör grunden för en ansvarsfull och realistisk asyl- och flyktingpolitik. Men också för en human biståndspolitik. Detta är en del av Arbetarpartiets alternativ.

Del tre
Utlandsbiståndet är centralt – stödet till de som är flyktingar i sitt eget land måste ökas och även detta måste finansieras
Arbetarpartiet är alltså för en stramare asylpolitik. Däremot är vi för en ökad satsning på utlandsbiståndet. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR befinner sig nästan 80 miljoner människor på flykt runt om i världen. Drygt hälften av dessa (43,5 miljoner) är på flykt inom sitt eget land. En överväldigande majoritet av dessa är inte intresserade av att ta sig till Europa. Dessa måste få hjälp på platsen. I många flyktingläger runt om i världen råder idag en akut brist på rent vatten, mediciner, sjukvårdspersonal, livsmedel och andra förnödenheter.

Men under år 2015, då nästan 163 000 människor sökte asyl i Sverige, beslutade en majoritet att överföra nästan en fjärdedel av den svenska biståndsbudgeten. Dessa pengar togs alltså från de människor som exempelvis behövde vatten i Afrika och användes istället som ett tillskott på hemmaplan för att Sverige skulle kunna ta emot åtta gånger så många asylsökande som EU-snittet under året 2015. Det handlade om nio miljarder kronor. En representant för Diakonia, en av landets största biståndsorganisationer, kommenterade nedskärningen av utlandsbiståndet på följande sätt i en artikel i DN (30/4-2015): ”Det motsvarar Sveriges samlade årliga bistånd till allt som har att göra med hälsovård, allt till barns utbildning, allt till att få fram rent vatten och allt katastrofbistånd tillsammans. Detta är mer än dubbelt så mycket som går till Afrika per år”.

Det är ingen som vet hur många fler människor som tvingades ta chansen i en båt över Medelhavet på grund av att den svenska biståndsbudgeten plundrades för att finansiera ett orimligt stort flyktingmottagande hemma i Sverige.

Arbetarpartiet anser att en betydande del av den svenska biståndsbudgeten ska användas till att förbättra levnadsvillkoren för bland annat de 43,5 miljoner människor som befinner sig på flykt inom sitt eget land. Detta genom ökade bidrag till FN:s flyktingorgan UNHCR.

Del fyra
Integrationen av de flyktingar som redan fått asyl i Sverige måste prioriteras
Samma politiker som plundrade biståndsbudgeten, och därmed offrade nödlidande människor i Afrika för att kunna finansiera flyktingmottagandet på hemmaplan, är också ansvariga för den bristande integrationen av de flyktingar som nu finns i Sverige. Reinfeldts tal om att ”öppna era hjärtan” i augusti 2014 backades aldrig upp med en plan för hur alla flyktingar skulle få jobb och bostad. Eller hur det skulle gå till att lära alla nyanlända det svenska språket – samt Sveriges grundlagar!

Sverige ett av länderna i Europa där arbetslösheten bland invandrare är som högst och sysselsättningsgraden som lägst. Ryszard Szulkin, professor i sociologi vid Stockholms universitet, jämförde invandrarnas arbetslöshet och sysselsättningsgrad i femton europeiska länder år 2012. I denna studie stod Sverige ut – i negativ bemärkelse. Efter de första tio åren i sitt nya hemland hade färre invandrare fått arbete i Sverige än i exempelvis Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Norge och Danmark. Den främsta förklaringen till den lägre sysselsättningen handlade, enligt Szulkin, om att en större andel av de invandrare som kommit till Sverige utgörs av flyktingar och deras anhöriga än i de jämförda länderna.

I juli 2019 var 47,4 procent av alla inskrivna hos Arbetsförmedlingen födda utanför Europa. Trots de senaste årens högkonjunktur tog det ca fem år innan hälften av de nyanlända hade etablerat sig på arbetsmarknaden (SCB). Svårast att komma ut i arbete har nyanlända kvinnor. Så var förhållandet under åren av högkonjunktur. Den djupa ekonomiska nedgång som har utlösts av coronapandemin riskerar nu att ytterligare förlänga den tid det tar för flyktingar att få arbete och därmed integreras i samhället.

Avslutning
Ska integrationen klaras måste Sveriges flyktingmottagande ned till EU-snittet.
Efter dessa tio år går det inte att fortsätta i samma spår.
Fortsättning följer – i kommande bloggar

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Ingress

Arbetarpartiet anser att Sverige måste ned till EU-snittet när det gäller asylpolitiken. Detta av främst fyra skäl:
a) andra EU-länder måste ta långt större ansvar för asylsökande i EU – detta kommer att påskynda integreringen,
b) utlandsbiståndet är centralt – stödet till de som är flyktingar i sitt eget land måste ökas och detta måste finansieras,

c) de som redan bor i Sverige måste integreras – och då kan inte dagens orealistiska asylpolitik fortsätta,
d) utbildade invandrare krävs för att bidra till den väldiga upprustning som krävs av sjukvården – vilket måste finansieras.

Detta är en realistisk och human asyl-, flykting- och biståndspolitik. Detta är en del av Arbetarpartiets alternativ.

Aldrig har ett så litet riksdagsparti som MP, åstadkommit så stor skada, i en så viktig fråga som migrationspolitiken. Inte i Sverige under modern tid. Och dessutom aldrig under så många år. Det hela är fullständigt osannolikt. Nedan ska jag dels förklara Miljöpartiets katastrofala roll i Sveriges misslyckade asyl- och integrationspolitik. Dels ska jag ska förklara varför MP har fått härja så fritt. Detta lilla aggressiva MP har dels lyckats omvandla Sveriges traditionellt försiktiga arbetskrafts-, asyl- och flyktingpolitik till sin motsats. Dels lyckats förfalska historieskrivningen genom att få en stor del av befolkningen att tro att åren 2012-2015 var det normala för svensk asylpolitik – när sanningen är att det var just dessa fyra år (2012-2015) som var fullständigt onormala – vilket jag kommer att visa med stor tydlighet.

Det vore intressant om Miljöpartiet försökte göra som Donald Trump – och bemöta mig genom att presentera “alternativa fakta”. MP skulle ju kunna börja med att förneka riktigheten i den tillbakablick som jag ska börja med.

Del ett
Vad var det som hände den 24 november 2015? Det som hände var att ett första steg togs mot att återställa en för Sverige normal asylpolitik. Det som hände var att en majoritet i riksdagen tog ett första steg för att återställa en, i förhållande till övriga länder i Europa, normal asylpolitik. Detta är den sanning som kretsar inom politiska partier, skattefinansierade välgörenhetsorganisationer och studieförbund samt media, tillsammans, har försökt att dölja. Och tyvärr även två falanger inom de splittrade socialdemokraterna:
a. (S)chvänstern,
b. islamistfalangen – inte muslimer utan exempelvis Muslimska brödraskapet.

Det som hände den 24 november 2015 var att ett första steg togs – bort från en ny, avvikande och kompromisslös asylpolitik som hade förts i Sverige under de fyra åren 2012-2015. Denna nya, avvikande och kompromisslösa asylpolitik blev resultatet av en uppgörelse mellan Reinfeldts stora alliansregering och det lilla Miljöpartiet i mars år 2011. Genom att spela ut Alliansen mot Socialdemokraterna lyckades MP lägga om hela den traditionella svenska asylpolitiken.

Detta var en närmast osannolik framgång för det lilla MP – ett parti som strävar efter att Sverige i praktiken ska införa fri invandring.

Del två
Tyvärr anslöt sig Socialdemokraterna till uppgörelsen mellan Alliansen och MP. Detta skedde då Stefan Löfven bildade regering år 2014. Det blev alltså en ny regering – men det lilla MP lyckades driva igenom att den nya, avvikande och kompromisslösa asylpolitiken – som blev resultatet av MP:s uppgörelse med Alliansen i mars 2011 – levde vidare. Jag måste repetera detta: det blev en ny regering 2014 – men det lilla MP lyckades få den nya, avvikande och kompromisslösa asylpolitiken att leva vidare. Och nu gick även Socialdemokraterna med på en historisk omläggning av den traditionella svenska asylpolitiken! Socialdemokraterna var tidigare ett parti som traditionellt hållit en stram linje i frågor som dels handlat om arbetskraftsinvandring, dels om asyl- och flyktingpolitik. Den som vill behöver bara gå tillbaka till Luciabeslutet 1989 för att själv kunna konstatera detta.

Detta var ytterligare en osannolik seger för det lilla MP – ett parti som strävar efter att Sverige i praktiken ska införa fri invandring.

Del tre
Den nya, avvikande och kompromisslösa flyktingpolitiken under åren 2012-2015 var en orimlighet. Under dessa fyra (4) år sökte nästan lika många människor asyl i Sverige som under de föregående 17 åren! Det handlade om nästan 350 000 människor. Detta är sanningen om den fyraåriga perioden 2012-2015.
Under helåret 2015 tog Sverige emot uppåt 163 000 asylsökande! Sett i förhållande till landets befolkning var detta nästan tre gånger så många asylsökande som Tyskland tog emot. Sett i förhållande till landets befolkning var detta åtta gånger fler än genomsnittet för länderna inom EU. Detta är sanningen om året 2015.

Jag vill repetera dessa siffror.

År 2015 tog Sverige emot nästan tre gånger så många asylsökande som Tyskland, och åtta gånger så många som genomsnittet för länderna inom EU, sett i förhållande till landets befolkning. Detta är sanningen om året 2015.

Del fyra
De oförlåtliga bedrägerierna. Trots de fakta jag redogjort för ovan fanns det, hänsynslöst lögnaktiga, kretsar inom politiska partier, skattefinansierade välgörenhetsorganisationer samt media som odlade myten om att “asylrätten måste försvaras”. Som om den var hotad! Sverige hade alltså aldrig tagit emot så många asylsökande; inget land inom EU hade tagit emot så många asylsökande (i förhållande till befolkningens storlek) som Sverige. Ändå odlade dessa, tunga, opinionsbildare hänsynslöst myten om att  “asylrätten måste försvaras”. De ropade till och med om att asylrätten var hotad innan Stefan Löfven bromsade asylmottagandet i november 2015. De ropade om “hotad asylrätt” trots att det i praktiken rådde fri invandring till Sverige under denna kaotiska period. Tre av fyra personer, vars asylansökan prövades i Sverige under åren 2014-2015, beviljades nämligen uppehållstillstånd. I de allra flesta fall beviljades permanenta uppehållstillstånd. Ändå ropade de om att asylrätten var hotad. Detta är det första av de tre politiska bedrägerier som inte kan förlåtas.

Del fem
Det andra oförlåtliga bedrägeriet handlar om de 60 miljoner flyktingarna i världen. Återigen handlade det om kretsar inom de politiska partier, skattefinansierade välgörenhetsorganisationerna och studieförbund samt media. Från flera av dessa håll – speciellt från Miljöpartiet – hävdades att Sveriges asylpolitik skulle föras mot bakgrund av att “det fanns 60 miljoner flyktingar i världen”. Syftet med detta argument var att ingen – i alla fall inte i Sverige – skulle räkna på vad som var rimligt när det gäller hur många asylsökande som Sverige skulle ta emot. Dessa kretsar försökte – och lyckades i orimlig hög utsträckning – få alla siffror att jämföras med “60 miljoner flyktingar i världen”.

Det är i detta som det hänsynslösa bedrägeriet ligger.

Det enda antal som är intressant för Sveriges asylmottagande är hur många asylsökande som kom till EU-länderna! Och det var inte 60 miljoner. Det var 1,3 miljoner. Det är endast mot denna siffra (1,3 miljoner) som Sveriges asylmottagande kan ses. Och det är då som sanningen kommer fram. Och sanningen tål att repeteras. Så låt oss repetera sanningen: År 2015 tog Sverige emot nästan tre gånger så många asylsökande som Tyskland, och åtta gånger så många som genomsnittet för länderna inom EU.

Men de 60 miljonerna då? De allra flesta av dessa var flyktingar i sitt eget land. Och ifall Sverige skulle ha försökt hjälpa dessa – vilket Sverige borde ha gjort – kunde detta endast ske genom ett ökat utlandsbistånd. Men vad gjorde Sverige? Sverige minskade sitt utlandsbistånd – och överförde dessa pengar till det orimliga asylmottagande! Därmed orsakade Sveriges asylpolitik vad som kan betecknas som katastrofala förhållanden i delar av Afrika! 

Idag ropar MP om att det finns “80 miljoner flyktingar i världen”. Men inte som ett argument för att hjälpa flyktingarna där de finns, vilket är möjligt i många fall, utan för att sabotera strävan att Sveriges asylpolitik ska närma sig snittet för EU-länderna. MP kan inte tillåtas sabotera en uppgörelse om asylpolitiken på hemmaplan – och utlandsbiståndet på bortaplan. Det hänsynslösa bedrägeriet från MP kan inte förlåtas. Däremot måste konsekvenserna av MP:s strävan efter en i praktiken fri invandring avslöjas.

Del fem
Det tredje oförlåtliga bedrägeriet. Regeringen Löfvens beslut den 24 november 2015 innebar alltså ett första steget bort från den nya, avvikande och kompromisslösa asylpolitik som fördes under de fyra åren 2012-2015; beslutet innebar ett steg i riktning mot vad som alltid varit normalt för Sverige. Återigen: studera Luciabeslutet 1989.

Men trots detta har kretsar inom partierna, skattefinansierade välgörenhetsorganisationer och studieförbund samt media lyckats med det största bedrägeriet – med den största OFFENTLIGA LÖGNEN – nämligen att omläggningen av Sveriges asylpolitik i november 2015 skulle ha inneburit en ny, främlingsfientlig och nästan rasistisk invandrarpolitik.

Detta är, som jag har visat ovan, en lögn från början till slut. Lögnens främsta bärare är Miljöpartiet.

Det som skedde, istället, ett första steg mot en normalisering och en återgång till vad som varit alltid varit Sveriges traditionella asyl- och invandrarpolitik. Detta under hela perioden efter andra världskriget – med undantag för en kort period då Jugoslavien föll samman.

Del sex
Ett fjärde bedrägeri, eller offentlig lögn, är att Sverige har gått ned på ”EU:s miniminivå” när det gäller beviljade uppehållstillstånd till asylsökande. Sanningen är att Sverige, även efter 2015, har beviljat fler uppehållstillstånd än snittet inom EU!

År 2019 beviljade Sverige dubbelt så många uppehållstillstånd till flyktingar än snittet inom EU.

Se tabell nedan.

Beviljade uppehållstillstånd till asylsökande per 1000 invånare (2019)
Sverige1,2
Hela EU0,6

Detta understryker att Sverige inte alls har lagt sig på EU:s miniminivå när det gäller att bevilja uppehållstillstånd!

Avrundning

Ansvaret för att MP fått ett så orimligt inflytande över asyl- och integrationspolitiken faller tungt på Moderaterna och Socialdemokraterna. På M eftersom de gav MP dess ursprungliga maktposition genom uppgörelsen i mars 2011. Sedan på S som tillät MP att spräcka sommarens förhandlingar genom att ge efter för MP:s hot att fälla regeringen. Till detta ska läggas att både Centern och Vänsterpartiet i praktiken ligger mycket nära fri invandring de också.

En bedömning av ifall Sverige har tagit sitt ansvar
för att hjälpa människor på flykt, i jämförelse med övriga EU-länder,
kan inte avgöras under endast ett enda år. För att möjliggöra en rättvis jämförelse
måste Sveriges flyktingmottagande jämföras med hela EU under en tidsperiod på tio år.

Jag ska återkomma till en sådan jämförelse – på tio år – i min nästa blogg.

Styrkebloggen tar paus nu under några dagar på grund av att jag semestrar i radioskugga. Jag återkommer på lördag den 4 juli. Men fram till dess vill jag att alla mina läsare ska få ta del av texten nedan.

Den handlar om att det äntligen tagits ett beslut i rätt riktning när det gäller utbetalningen av statliga bidrag till organisationer som inte respekterar demokratins idéer. Det handlar om att det nu är klart att organisationen “Sveriges Unga Muslimer” får återbetala 1,3 miljoner kronor i statsbidrag som tidigare betalats ut till organisationen. “Sveriges Unga Muslimer” representerar inte alla unga muslimer i Sverige, utan står för en minoritetsuppfattning. Organisationen har även haft samröre med våldsbejakande islamistiska extremister.

Läs mer i detta pressmeddelande som jag hämtat från hemsidan för Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor (MUCF):

“Rätt av MUCF att återkräva bidrag från Sveriges Unga Muslimer: ”Viktig prövning av demokratins idéer”

Organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM) ska återbetala tidigare utbetalt statsbidrag från MUCF eftersom organisationen brustit i kravet att respektera demokratins idéer.

Det står klart efter att Högsta förvaltningsdomstolen beslutat att inte pröva frågan.

– Det här är en av de första rättsliga prövningar av vad det innebär att verka i enlighet med demokratins idéer. Den är principiellt viktig och visar att vår tolkning av förordningen och att myndighetens beslut var rätt bedömning. Kammarrättens dom blir nu vägledande för vår och andra myndigheters bidragsgivning, säger Lena Nyberg, generaldirektör på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF.

MUCF beslutade i december 2016 att avslå en ansökan från Sveriges Unga Muslimer, SUM, om statsbidrag för 2017 enligt förordning (2011:65) om statsbidrag till barn- och ungdomsorganisationer.

Myndigheten bedömde att SUM inte uppfyllde kravet i förordningen på att i sin verksamhet respektera demokratins idéer, inklusive jämställdhet och förbud mot diskriminering (8 § p 3). SUM överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm som den 14 november 2017 undanröjde MUCF:s beslut och återförvisade ärendet till myndigheten.

MUCF valde att inte överklaga förvaltningsrättens dom utan utredde i stället ärendet på nytt. I april 2018 beslutade myndigheten igen om avslag för SUM:s ansökan och nu även om återkrav av tidigare utbetalade statsbidrag. SUM överklagade till förvaltningsrätten som undanröjde beslutet och återförvisade ärendet till myndigheten. Denna gång överklagade MUCF förvaltningsrättens dom och i februari 2019 meddelade Kammarrätten i Stockholm prövningstillstånd.

I oktober 2019 meddelade Kammarrätten sin dom (mål nr 1383-19). Kammarrätten menar att MUCF kunnat visa att SUM i sin verksamhet brustit i respekten för demokratins idéer, inklusive jämställdhet och förbud mot diskriminering.

I ett pressmeddelande skrev Kammarrätten att man ”vid sin prövning kommit fram till att myndighetens utredning visar att Sveriges unga muslimer och dess medlemsföreningar har bjudit in flera olämpliga föreläsare. Det har också funnits företrädare för organisationen som har uttalat sig i strid med demokratins idéer. Till skillnad från förvaltningsrätten anser kammarrätten att de åtgärder som organisationen har vidtagit för att åtgärda bristerna inte har varit tillräckliga.

Kammarrätten menade att det fanns både förutsättningar och skäl att återkräva 2016 års utbetalade bidrag (1 366 741 kronor) till organisationen i enlighet med MUCF:s beslut.

SUM har velat få ärendet prövat i Högsta Förvaltningsdomstolen. I och med att prövningstillstånd inte meddelas så står Kammarrättens dom från 31 oktober 2019 fast.”

Klicka här för att läsa pressmeddelandet på MUCF:s hemsida.

Detta är en viktig seger för alla oss som försvarar yttrande- och tryckfriheten samt bekämpar uppbygget av parallellsamhällen.

Marklyft
Detta är alltså en av de övningar som jag kallar de TRE STORA. Detta av flera skäl. Ett är för att Marklyft utgör en av de tre övningar som ingår i tävlingsformen ”styrkelyft”. Ett annat skäl är att övningen aktiverar en så stor del av kroppens totala muskelmassa. Upp till 90 procent! Marklyft aktiverar alltså exempelvis:
*de stora musklerna i benen och sätet (baken),
*core-muskulaturen i form av mage och ländrygg (sträckarna),
*stora delar av den övriga ryggmuskulaturen samt axlar/skuldror,
*delar av över- och underarmarna samt händerna.
Inte illa för en enda övning!

Du arbetar mer aktivt med benen än med armarna när det gäller Marklyft . Men det är en imponerande stor del av kroppens muskler som aktiveras. Marklyft är definitivt en av de viktigaste övningarna för att bygga upp styrkan i, och volymen på, musklerna över hela kroppen. Under min mest aktiva tid i gymmet inskränkte jag ibland min träning till endast två övningar:
a) Marklyft,
b) Bänkpress.

Året var 2003, tror jag, och jag och min dotter skulle se filmen “Ondskan” (baserad på Jan Guillous bok). Jag hade för liten tid för att köra ett fullt träningspass före filmen. Det var då jag kom på lösningen: jag kör bara Marklyft och Bänkpress, varannan gång, cirka tio set var. Då jag körde relativt tungt blev det ett rejält pass. Trots att det endast handlade om två övningar. Men båda övningarna tillhörde de TRE STORA. Det blev ett bra träningspass. Och vi kom i tid till själva filmen. Men vi missade reklamen. Detta uppskattades inte av dottern (jag hade lovat att vara klar på 45 minuter men passet tog 75 minuter). Det var någon gång vid denna tid som hon myntade uttrycket ”pappaminuter”. Hon tyckte inte heller om att jag satt och åt köttbullar direkt ur ett tinat paket under filmen. Det tilldrog sig nämligen en del uppmärksamhet från de övriga biobesökarna. Vad utsätter man inte sina barn för. Fast idag tränar dottern på gym. Med vikter.

Men åter till Marklyftet. Denna mångsidiga övning kan utförs på följande sätt:
1. Du ställer dig framför skivstången, som bör ha fullstora vikter för att höjden som du utgår ifrån ska vara den rätta, och har fötterna isär ungefär lika mycket som dina axlar är breda. Huka dig ned och greppa tag i skivstången med armarna utmed lårens utsida (vi ska återkomma till olika handgrepp och sumopositionen senare),

2. Spänn musklerna i mage och ländrygg (vilket sker automatiskt om du drar lite i stången, utan att den lättar från golvet, bara så att du känner stångens tyngd). Dra tillbaka skulderbladen och fäst blicken på en punkt framåt-uppåt så att du får en naturlig svank i ryggen,

3.Tänk dig att du pressar hälarna genom golvet med hjälp av sätesmuskulaturen (baken) för att få rejält med kraft i lyftet. Håll stången nära kroppen under hela lyftet.

4. När du dragit stången förbi dina knän ska du trycka fram höfterna, samtidigt som du fortsätter att dra stången uppåt till dess att du står raklång.

5. Sedan sänker du ned stången alltjämt med spänd core-muskulatur (mage och ländrygg) samt med den naturliga svanken i ryggen.

Det finns en hel del att kommentera när det gäller Marklyftet.
Men det tar vi i nästa blogginlägg.

*Ursäkta
Jag får börja med att be om ursäkt.
Jag började skriva Del III av styrketräningsbloggen så sent som klockan 23.00 på torsdagens kväll och blev klar först 01.10 idag fredag. Blogginlägget blev alltså inte klart under torsdagen som jag lovat. Jag ber återigen om ursäkt. De som följer min blogg vet vid det här laget att jag är en störande tidsoptimist. Men semesterbloggar brukar jag faktiskt klara. Dock inte denna gång.

Jag och den kvinna jag är gift med tömde alltså den lägenhet som hennes, idag 97-åriga, mamma har bott i under 30 år. Den låg i Bromma. Och idag, torsdag, körde jag – matt på grund ett ständigt lyftande i en nästan förlamande inomhusvärme – från Stockholm till Umeå. Med väldigt mycket saker i bilen. En firma som vi fick kontakt med, via goda råd från Kalles Bud, fraktar just nu större saker som möbler hit till Umeå åt oss.

*Då jag var ung
Då jag var 16-år började jag, så smått, i flyttbranchen. Jag fick ett sommarjobb på Backmans Möbler. Då jag var 21 år tjänade jag återigen lite extra genom att hjälpa en kille som jobbade åt Göta Flyttfirma varje gång han angjorde Umeå med sin flyttbil. Veckans flytt – och mina erfarenheter från 1960- och 70-talen – fick mig att tänka på skillnaden mellan nedbrytande fysisk aktivitet kontra uppbyggande fysisk aktivitet.

Det är en väldig skillnad mellan dessa.

Ungefär som mellan svart och vitt, baklänges och framlänges eller gott och ont. På Backmans Möbler hade en av säljarna frestat ett nygift par med en ny bokhylla som vi “på bilen” skulle leverera. Givetvis bodde de högst upp i ett trevåningshus (som ju aldrig har hissar – eftersom det bara handlar om tre våningar). Bara. Bokhyllan var tung och paret bodde alltså högst upp. Det blir sex halvtrappor. Varje vändning i trapphuset innebar att vi fick vrida kroppen i en nästan omöjlig vinkel. För våra ryggar. Och i en av vändningarna i trapphuset klarade vi inte av det. Inte helt. Bara nästan. Så bokhyllan fick ett, visserligen men dock, minimalt skrapmärke. Så det nygifta paret ville, begripligt nog, inte ha bokhyllan. De ville ha en “oskrapad”.

Det var bara att backa nedför de sex halvtrapporna, säkra hyllan i flyttbilen, åka till butiken och byta bokhylla, säkra den i bilen, köra tillbaka till Carlshem, och påbörja lyftandet/vridningarna uppför de sex halvtrapporna. Igen. Återigen höll det på att gå fel. Bokhyllans ena kant var på väg rakt in i en vägg. Jag såg det och stack in handen som en buffert. Pang! Helvetiska smärta. Men inget brutet och inget dalt. Vi bar upp bokhyllan de sista halvtrapporna och installerade den till det nygifta parets stora glädje. Och en (mycket) ond hand. Min. Men visst var jag stolt. Bara 16 år och bli tagen på allvar av de andra “på bilen”.  Som vår del av Backmans Möbler kallades. En av killarna “på bilen” hade ett förnamn jag aldrig hört varken tidigare eller senare. Han hette “Isoletto” och bodde på Berghem.

*Olika former av fysisk aktivitet kan ge väldigt olika resultat.
Som jag har försökt beskriva ovan kan vissa jobb vara både tunga – och skadliga. Men situationen kan vanligen förbättras en hel del. Det handlar främst om följande:
1. att skaffa sig hjälpmedel i form av olika lyftar,
2. regelbunden träning,
3. kunskaper om hur man lyfter ergonomiskt,
4
. förmåga att jobba som ett team,
5. En insikt om sina egna begränsningar – exempelvis om när det är dags att byta jobb.
Alltså: hjälpmedel, träning, ergonomi, teamwork samt en insikt om vad som är möjligt – och inte möjligt.

Med rätt attityd till de fem faktorerna ovan kan tunga jobb vara uppbyggande.
Under en tid. Men detta kräver väldigt mycket insikt. Och mycket träning utanför jobbet. Tyvärr. Men den dagen kommer då du måste inse att det är dags att sluta innan du går sönder. Min pappa – en bagare av den gamla stammen, då detta var ett mycket tungt jobb – gick vid 63. Han var väldigt stark. Naturligt stark. Dessutom förstod han sig på ergonomiska lyft. Så hans kropp tillgodogjorde sig det tunga jobbet. Och han blev ännu starkare. Dessutom tränade han utanför jobbet. Han byggde till och med ett litet utomhus-gym enligt mina anvisningar. Allt detta var lite ovanligt för en kille som var född 1921 och som hade ett tungt jobb. Men han hade mig som pådrivare. Och han tyckte dessutom att det var väldigt roligt att fortsätta att vara starkare än mig – trots att jag lyfte skrot på Sporthallens Gym.

*Men han visste också när det var dags att sluta jobba.
Man måste sluta innan skadorna kommer. Mamma och han beslutade detta tillsammans. Mina föräldrar hade råd med att pappa gick vid 63 eftersom min mamma var en av de få kvinnor som arbetade då jag gick i låg- och mellanstadiet. På grund av han slutade jobba i tid fick han många goda år efter pensionen. Han gjorde visserligen illa sig i alla fall. Men det var ju ändå på fritiden. Då han försökte släpa ett vattentungt träd en halv kilometer. Ensam. Smart. Men OCKSÅ en tjurskalle.

Nåväl, som tur är har flyttbranschen förändrats en hel del – till det bättre. De killar som hjälpte mig och kvinnan jag är gift med tillhörde en ny generation av flyttkillar. Men det ligger i flyttbranschens natur att vara tung och farlig. Det gäller speciellt för de som tror att de kommer att vara unga, naturligt starka och skadefria. För evigt.

*Tjurskallar finns i alla branscher
Jag har träffat många tjurskallar under mitt liv. Jag är naturligtvis också en tjurskalle. I vissa frågor. Min dotter var den första att uttrycka min tidsoptimism på följande sätt: “klar på fem minuter … handlar det om pappaminuter eller om riktiga minuter”. Det finns tjurskallar i alla sammanhang. Men detta är en styrketräningsblogg. Därför tar jag upp exempel på folk som anser sig inte behöva träna upp sin styrka – fast de definitivt borde. Inte sällan argumenterar dessa tjurskallar så här: “jag har ett så tungt jobb att jag inte behöver träna styrketräning. Styrka får jag ju gratis genom jobbet. Jag får betalt för att bli stark. Jag är som ett proffs. Ha,ha”.

Ha, ha? Det är just dessa killar och tjejer som både behöver träna styrketräning samt lära sig hur man lyfter ergonomiskt. De behöver exempelvis lära sig att genomföra ett Marklyft på rätt sätt. Och sedan träna Marklyft varannan dag. Samma sak gäller för övrigt även för tjurskallar som inte har ett fysiskt tungt jobb. Alla skottar vi tung blötsnö någon gång, flyttar åt oss själva eller hjälper en släkting – som vi gjorde i helgen.

*Jag kände en kille som hade haft tunga jobb under ett par årtionden.
Han var i min ålder. Hans yrkesstolthet låg i att alltid kunnat bära tyngst. Åtminstone om man valde att tro på hans egna historier. Killen ansåg sig absolut inte behöva varken styrketräning eller kunskaper om hur man lyfter ergonomiskt rätt. För han var ju starkast genom “flytten” – ett av många tunga jobb han haft. Han lyfte alltid tyngst, utan träning och ergonomiska kunskaper, till dess att han blev förtidspensionerad – vid 38 års ålder… Och han förvandlades till en bitter rättshaverist.

Det fanns tre skäl till att han lämnade arbetsmarknaden före det han fyllde fyrtio år:
a) han hade inget att falla tillbaka på sedan ryggen tagit slut – exempelvis ett betyg och en mentalitet som gjorde att han kunde satsa på ett annat jobb sedan hans dåvarande yrkeskarriären tagit slut,
b) han såg inte endast sina tunga jobb som jobb – de utgjorde hans identitet och stolthet som människa. Han skulle bara vara den som kunde lyfta mest. Inget dalt här inte. Inga “kärringfasoner”.

Apropå “kärringfasoner”. Ett diskret påpekande om att den bästa kvinnliga tyngdlyftaren i Kina lyfte mer än någon manlig tyngdlyftare i Sverige var inget problem för honom. Inte efter några sekunders intensivt tänkande. Hans svar blev: “Tyngdlyftare är de sämsta jag någonsin arbetat ihop med – i flytten” (han hade som sagt haft olika tunga jobb).

c) han trodde verkligen på att han blev starkare och starkare ju tyngre han lyfte – detta oavsett HUR han lyfte. Han vägrade förstå att det inte spelar någon roll om du är stark i både armar och ben ifall mittenpartiet – i form av mage och ländrygg – är svagt. Är di svag i mittenpartiet, i core-muskulaturem, kan det till och med vara en nackdel av vara stark i armar och ben. Har du ett tungt jobb så kommer du bara att gå sönder fortare. Killen som historien handlar om såg ned på kunskapsbaserad träning och på kunskaper i ergonomi. Han såg faktiskt ofta ned på kunskaper. Jag har känt många personer som han. Men de flesta hade vett att börja lyssna när kroppen själv lade sig i diskussionen. Men inte denne ensam-varg.

*Det är tragiskt att någon ska behöva bli en förtidspensionerad rättshaverist före 40 år.
Detta på grund av att inte ha något annat att falla tillbaka på. Utan istället tillbringa det som skulle ha kunnat vara de bästa åren i livet med att kräva det omöjliga av sjukvården. För vad denne kille krävde var nämligen att sjukvården skulle vrida tiden tillbaka!

Han krävde att sjukvården skulle göra honom 25 år igen: till den tid då ryggens kotor inte hade börjat vittra sönder på grund av att personen ifråga bara lyfte tyngre och tyngre då smärtorna började. Detta för att liksom “tämja” kroppen. Det var han som bestämde – inte ryggens kotor och diskar. Sjukvården kan mycket. Men den kan inte trolla. Så killen, som utgör extremfallet av en rad personer som jag känt (och ofta fortfarande känner) förvandlades till en första klassens rättshaverist. I nästan 30 år har hans liv bestått av ständiga konflikter med sjukvården och försäkringskassan. Dessa strider har varat under längre än hans yrkeskarriär.

Det är tragiskt. Främst för personen själv. Och för hans familj. Men även för samhället. Hans ständiga processande har säkert kostat samhället miljoner. Och hans familj en frånvarande make, far och farfar(morfar.

*Ni förstår säkert vad detta kommer att landa i. Om den person som min berättelse handlat om hade byggt upp kroppen före det att han började lyfta tyngst; om personen i fråga exempelvis hade lärt sig hur man klarar av ett marklyft, då hade han inte förlorat både sitt yrkesliv, sin stolthet och vad som kunde ha varit hans bästa år i livet. Återigen: Det är tragiskt att någon människa ska behöva inleda ett liv som förtidspensionär och rättshaverist vid 38 års ålder.

Denne person är det tydligaste exempel som jag, personligen, känner till på skillnaden mellan nedbrytande fysiskt aktivitet, i detta fall genom tynga jobb, och uppbyggande fysisk aktivitet i form av styrketräning i allmänhet uppbackat av en del grundläggande kunskaper när det gäller ergonomi (bland annat i hur man genomför ett marklyft). Han är också det mest tragiska exemplet.

*Apropå tungt jobb
När man arbetar hårt och tungt, i allmänhet, är det några saker man bör förstå och göra – eller inte göra: 
a) du måste helst bygga upp kroppen och lära dig lyftteknik innan du börjar bryta ned kroppen
b) du måste “lägga av” i tid – annars kommer du garanterat att bli invalidiserad. På ett eller annat sätt,
c) du bör inte lägga upp arbetet på följande sätt – om du har ett annat alternativ:
dag 1: börja med en biltur Umeå – Sthlm,
dag 2-3-4: arbeta med att tömma en lägenhet tolv timmar i sträck, varje dag, i hemsk värme,
dag 5: avsluta med att köra Sthlm – Umeå – och skriva en blogg om detta (det sista mitt eget projekt).
d) du måste fortsätta att träna styrketräning även efter det tunga jobbet. Så för mig blir det blir ett pass i gymmet. Ikväll.

Som framgått var det exakt så som jag, och den kvinna jag är gift med, gjorde fast med den skillnaden att hon saknar körkort och därmed kunde sova i bilen Umeå – Sthlm och Sthlm – Umeå.

På lördag tar vi itu med uppbyggande
styrketräning i form av Marklyft –
i teorin och i praktiken.

DET PRIMÄRA MÅLET för mig då jag tränar med vikter är alltså att bli stark. Det är inte för att gå ned i vikt eller för att magmusklerna ska synas på badstranden. (De som tror att detta är en efterhandskonstruktion har endast delvis rätt). Och för att bli stark är mitt råd till dig att du ber någon kunnig person – gärna en Personal Trainer, sjukgymnast eller en person som tränat länge (och kanske till och med tävlar, även om detta inte är nödvändigt) – lära dig hur du utför de TRE STORA styrkeövningarna:

1.Bänkpress,
2.Marklyft,
3.Benböj (Knäböj).

Dessa tre övningar, rätt utförda, tränar hela kroppen. Låt oss ta Marklyft som ett exempel: om vi slog samman alla kroppens muskler till en enda muskelmassa skulle du träna upp till 90 procent av denna muskelmassa endast med hjälp av Marklyft. Men du kommer givetvis inte att träna alla muskler på samma intensiva sätt. Och Marklyft tränar inte framsidan av överkroppen så effektiv. Men detta gör Bänkpress. Lägg därtill Benböj (Knäböj) och du har tre övningar som kommer att träna (så gott som) alla kroppens muskler.

Var och en av dessa övningar involverar inte endast flera muskler: de involverar flera grupper av muskler. Den kanske mest prestigefyllda övningen (för många, inte för alla) är Bänkpress. “Hur mycké bänka´ru” var en vanlig fråga under de cirka tre årtionden som jag tränade på Sporthallens Gym på Gammlia (vad det än heter idag). Och Bänkpress tränar olika “bröstmuskler“, framsidan av axlarna samt triceps som ju finns på baksidan av armen (armsträckaren). Och det är likadant med Ben- eller knäböj. Den tränar i princip hela kroppen (utom det Bänkpressen tar hand om) samt en rad småmuskler som aktiveras för att du ska kunna hålla balansen.

Innan vi går vidare måste jag dock, och det redan från början, lägga till följande: för att du ska kunna träna de TRE STORA måste du redan från början skaffa dig en positiv syn på de muskler som “håller ihop” benen med överkroppen nämligen: ländryggen där vi har “ryggsträckarna”, de raka magmusklerna samt de sneda magmusklerna. Du måste bygga upp ett knippe muskler runt midjan som skyddar ryggraden. Du behöver denna “coremuskulatur” som skydd under hela livet. Detta oavsett om du tränar de TRE STORA, sitter länge vid ett skrivbord eller skottar snö. Speciellt tung blötsnö. Många hoppade över just dessa muskelgrupper då jag började träna på Sporthallen 1971. De tyckte att övningarna var tråkiga. Men inser du att dessa muskler är de viktigaste av ALLA, för ett bra liv, i och utanför gymmet, förstår du säkert att övningarna för dessa muskler INTE ska hoppas över. Skaffa dig en positiv syn på träningen av coremuskulaturen.

Eller ge upp ambitionen att bli riktigt stark.

Varför jag utgår ifrån de TRE STORA är för att jag tränar för att bli STARK. Detta är alltså mitt primära mål. Jag kan därför fortfarande unna mig en (eller två-tre-fyra) glassar under sommaren. För jag tränar inte primärt för att se bra ut på badstranden. Däremot ska jag inte låtsas som om jag inte vill ha ett par breda axlar och en bred bringa som komplement till magen. Dels “döljer” axlarna och bringan delvis magen. Dels tänker folk sig för två gånger innan de börjar bråka. Så visst tänker även jag på utseendet. Men inte för att se bra ut – enligt normerna för en manlig fotomodell – utan av just angivna skäl.

Vi ska dock även tala om tre andra saker som är viktiga vid seriös träning med vikter:
a) kosten,
b) sömnen,
c) streching.

Men nu vet du alltså vilka tre övningar, plus coreträningen (mage raka och sneda samt ländrygg), som utgör basen i mitt träningsprogram. Skälet är att mitt primära mål är att bli stark. Nästa gång ska vi titta lite närmare på de TRE STORA övningarna, coreträningen samt andra kompletterande övningar. En bit i taget.

Till dig som följer min sommar- och träningsblogg vill jag säga följande:

-fundera på vilket MÅL som kommer i FÖRSTA hand för dig.
-nästa träningsblogg kommer på torsdag.

PS. Jag och den kvinna jag är gift med är i Stockholm och tömmer hennes mammas lägenhet. Mamma är 97 år och har flyttat in på ett mer vårdinriktat boende. Jag kan bara säga en sak: förutom vardagsaktiviteter som att sitta bakom ett skrivbord, skotta tung blötsnö så är Marklyft och coreträning alldeles förbannat bra då man ska lyfta kartonger som någon lastat för mycket böcker i. Låna gärna en “kärra”, ställa tomkartongen i kärran och lägg SEDAN ned dessa dj…a böcker i kartongen eller kartonger-na. Låt sedan någon annan ta hand om eländet. Eller. Skaffa många små kartonger för böckerna. DS.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfriheten

 ____________________________

Jag har aldrig tränat för att det skulle vara nyttigt. Jag har tränat av två andra skäl. Men jag har en hel del att lära ut.

* Då jag gick i grundskolan tränade jag för att kunna slåss – om jag blev tvungen. Det gick utan tvivel bättre att slåss OM man var stark. Men blotta ryktet att man tränade minskade antalet slagsmål man var tvungen att utkämpa. För det mesta blev det brottning och ett och annat kroppsslag. Det var sällan någon slog någon annan i ansiktet. I gymnasiet var det lugnt. Inga slagsmål – inte i skolan i alla fall. Även om gymnastikens sammandrabbningar var skrämmande hårda i gymnasiet. För de som inte tränade. Men jag tränade. Så för mig och många andra gällde följande: ju råare ju bättre. I alla sporter. Jag behöver väl inte säga att killar och tjejer hade separata lektioner i gymnastik. Från fyran till sista året på gymnasiet (jag gick ut 1973).

Men i lumpen uppstod det åter en del svåra situationer. Och återigen var det bra att ha tränat och att se stark ut. Då var vi 19 – 20 år. Ett slagsmål då blev blodigare än i mellanstadiet. Blodigare och farligare. Men hade du ett rykte om dig att lyfta mycket i bänkpress minskade risken att behöva slåss. Jag tänker speciellt på ett tillfälle. Vi ska återkomma till detta. I ett annat blogginlägg.

Det andra skälet har med ångest att göra. Det är även ångest som har fått mig att fortsätta att träna under alla dessa årtionden. Då jag var liten tränade jag med hemmagrejor som kungsfjäder och spiralfjädrar (sträckare). Och sedan jag fyllt 18 har jag tränat på gym med vikter. Varje dag som det börjar skymma kommer ångesten. Men värst är söndagarna. Alltid. Ända sedan jag började skolan. Styrketräning är det enda som kan mildra söndagsångesten. Årtionde efter årtionde. Samma sak. Varje söndag kommer ångesten. Inte krypande utan kramande som en anaconda. Från det att jag slår upp ögonen till det att jag står i gymmet. På söndagarna tränar jag så hårt att det definitivt inte är lämpligt. Men allt är bättre än den förbannade ångesten.

Det finns en låt skriven av Kris Kristofferson som heter “Sunday Mornin’ Comin’ Down”. Då jag hörde låten första gången var det Johnny Cash som sjöng. Jag blev alldeles matt. ALLA orden stämmer inte in på mig. Men den stämning som Johnny Cash förmedlar var, och är fortfarande, nästan exakt den som jag har känt under alla dessa årtionden. Jag fick tårar i ögonen och var tvungen att sätta mig första gången jag hörde låten. Men jag var ändå lycklig. För någon annan, många andra, kände uppenbarligen som jag under dessa förbannade söndagar.

Jag kan dock en massa nyttigt när det gäller styrketräning. Även om jag aldrig har tränat för att det skulle vara nyttigt. Jag har faktiskt lärt mig mycket. Jag har till och med betalat dyra pengar för att utbilda mig till en PT (Personal Trainer). Jag gick en kurs på S.A.F.E. (Scandinavian Academy of Fitness Education). Jag tog teoridelen. För att få ett intyg som gör att du kan kalla dig för PT ska du gå tre kurser. Men jag gick alltså endast en. Den teoretiska. Det var hösten 2005. Jag hade då tränat på gym i 34 år och tyckte att jag kunde det praktiska. Men jag ville veta vad som hände i kroppen, och varför, då man “lyfter skrot”.

Oj! Jag borde ha lärt mig denna teori 30 år tidigare.

Allt snack i omklädningsrummet – vilket skitsnack. Med ett och annat guldkorn. Nästan alltid från tyngdlyftarna – samurajerna i gymlokalen. Okej. I nästa blogginlägg börjar lektionerna. Vi ses på tisdag! Då ska vi snacka om betydelsen av att du vet VARFÖR du vill träna. Det betyder nästan allt. Och du ska också få veta grunderna till min träning.

PS. Lyssna gärna på Johnny Cash i hans version av Sunday Mornin’ Comin’ Down.

Här är texten:Well, I woke up Sunday morning
With no way to hold my head that didn’t hurt
And the beer I had for breakfast wasn’t bad
So I had one more for dessert
Then I fumbled in my closet for my clothes
And found my cleanest dirty shirt
And I shaved my face and combed my hair
And stumbled down the stairs to meet the day I’d smoked my brain the night before
With cigarettes and songs I’d been pickin’
But I lit my first and watched a small kid
Cussin’ at a can that he was kicking
Then I crossed the empty street
And caught the Sunday smell of someone fryin’ chicken
And it took me back to something that I’d lost
Somehow, somewhere along the way On the Sunday morning sidewalk
Wishing, Lord, that I was stoned
‘Cause there’s something in a Sunday
Makes a body feel alone
And there’s nothin’ short of dyin’
That’s half as lonesome as the sound
Of a sleepin’ city sidewalk
And Sunday mornin’ comin’ downIn the park I saw a daddy
With a laughin’ little girl that he was swingin’
And I stopped beside a Sunday school
And listened to the songs they were singin’
Then I headed down the street
And somewhere far away a lonely bell was ringin’
And it echoed thru the canyon
Like the disappearing dreams of yesterday
On a Sunday morning sidewalk
I’m wishing Lord that I was stoned
Cause there’s something in a Sunday
That makes a body feel alone
And there’s nothin’ short of dyin’
That’s half as lonesome as the sound
Of a sleepin’ city sidewalk
And Sunday mornin’ comin’ down

Ja, den är smärtsam att lyssna på.

För många av oss.